Varför titeln?


Jag har skrivit i hela mitt liv, från det jag var knappt fem år och framåt. I mitten av 90-talet skrev jag i flera dagstidningar och då registrerade jag en firma med namnet "Tänkt och skrivet". Men när det började komma skattsedlar där skatten skulle betalas i förväg, backade jag ur och lade ner den.

Men namnet "Tänkt och skrivet" kan få leva kvar på den här sidan. Den senaste skrivna texten kommer högst upp. Det finns även några andra sidor som anknyter till det här temat: "Hur var det då, då?", "Dialektlexikon", "Sport från Basvägen" samt "Böcker".

Samt givetvis "Holmgångens blogg". Skillnaden är närmast att jag här lägger in en del texter som är längre och ibland kan vara en utvidgning av något jag berört på den sidan. 

En del av pärmarna med mina tidningsurklipp från 1963 och framåt.

Brev om tidningsläsning

Hej igen,

Holmberg i Skellefteå här.

Din text om hur du lämnat papperstidningen till historien förföljer mig. 

Tog med mig lördagsbilagan till alternativsängen i går natt när jag varit uppe och kissat och utgick från att jag inte kunde somna om på direkten. Sen läste jag krönikan (eller vad nu vill kalla det du skriver i DN, betraktelser kanske) - och låg vaken minst en timme. 

Tankarna gick i gång. Backade bandet i tiden. 

Fem år gammal hamnar jag i ett reportage i Västerbottens-Kuriren, VK. En kusin till mig som nyss tagit studenten, en av de första i min släkt, har fått för sig att skriva om "Eriks pojken" som lärt sig läsa och skriva. 
Där sitter jag på gårdsplanen med ett ex av tidningen i knät. Kusinen lyckas få bildtexten till att jag läser en artikel om att Frankrike kanske ska lämna FN. Jag blir förnärmad när artikeln är införd. Vet så väl att det jag läste var en mindre text snett inunder om en motorcykelolycka. Vilket väl var något mer adekvat, nån måtta fick det väl vara på hur lillgammal jag kunde betraktas vara.  

Sen passerar allt fortsatt tidningsläsande revy. 
I ett hem där även pappa, och mamma, i mån av tid, läste tidningar av alla de slag. Från VK till Jordbrukarnas Föreningsblad och Kvällsstunden eller Allers som mamma "bytlånade" av en fru "på byn" (vi bodde lite utanför byn vilket i sin bidrog till att jag läste mer än lekte med kompisar).
Pappa hämtade också varje söndag en bunt extra dagstidningar från sin tio år yngre bror som bodde på "Ansia berget". 
Brodern prenumererade på något i hemtrakten så udda som Stockholms-Tidningen, möjligen beroende på att en tredje bror flyttat till storstaden, samt att farbrodern ibland annonserade om att sälja potatis säöderut. 
När ST lagts ner blev det Expressen. Fick dem förstås inte förrän dagen efter, vilket dög ändå. 
Och för pappa handlade det alltså om en hel gången vecka. Vilket tog tid att plöja igenom när han kom hem. Det gick att bli ganska less på allt hans tidningsläsande.

Men jag präglades. Har nyss suttit med dagens Norran till morgonfikat. Som pensionär och morgontidigast i vår krympta familj kan jag, i det som på forntida idrottsspråk kallades "splendid isolation" plöja det mesta. T o m serietabeller i fotbollens division fem. Eller dödsrunor och verser i dödsannonser (säkert ett ålderstecken).

Men det finns ju annat att göra även för en pensionär. Som hittills denna morgon, gå ut med hunden, och plocka äpplen som ramlat ner men kan köras i saftcentrifug.

Eller, sitta vid datorn som nu. Där har jag ju tillgång till en tidning som DN sju dar i veckan (pappersvarianten har jag fre-söndag). 
I Inkorgen ramlar dessutom "DN Prio" in några gånger per dag. Men då orkar jag inte mer än skumma någon enstaka notis i snitt. Som vad Trump hittat på sen sist, om han fortsätter käftandet med Kim IL nånting ochnu även sniffandet runt deras kust tills de kanske fyrar iväg en robot mot Guam och sen är ju helvetet löst. 

Men för att runda av: Fossilt eller ej, jag orkar inte läsa på skärm på samma sätt som från papper. Nej. 
Och när jag hittar något som frun kan vilja höra, då läser jag högt för henne också medan hon stickar sockar eller barnkläder.
Det skulle jag aldrig göra från datorn. Eller en läsplatta, om nu någon skulle ge mig en sådan. Själv kommer jag aldrig att köpa en sådan. Tror jag.

För övrigt vägrar jag fortfarande även moderna mobiler. En gammal Nokia räcker. Och jag vägrar Facebook, Instagram, Twitter och allt annat i den vägen. 

Hälsningar,

Stefan H

Bröllopsresa med komplikationer



Dottern Linnea gifte sig i Lövångers kyrka lördagen den 8 juli 2017. Allt var förberett, vigseln blev stämningsfull, festen efteråt tyckte alla var trevlig. 
Två dagar senare åkte de på bröllopsresa. Oslo var målet, största anledningen att hennes bror Björn bor där sedan åtta år tillbaka. Allt tycktes gå bra även där. Ända tills på söndagsmorgonen samma dag de skulle åka hem.
 
Då halkade dottern i badrummet. Kanade, som vi förstått det, rakt in i en detalj i duschkabinen, kanske en skjutbar dörr. Men den var tydligen av glas. Gick sönder i småbitar, som regnade över L, som nu låg avsvimmad på golvet med skärsår i ansiktet och på kroppen.

Vi gick veta detta några timmar senare. Då var hon givetvis förd till sjukhus och omhändertagen. Men att resan hem med det bokade flyget samma kväll var inte att tänka på. Minst en natt skulle hon bli kvar på sjukhuset.    
Brudgummen checkade ut, fick bo hos Björn tills L var kvar att skrivas ut. Han skulle även hjälpa dem att boka om flyget. Men flygbiljetterna gick inte boka om utan det måste lösas nya. 

Nu har det gått två dagar när detta skrivs. I går ringde brudgummens pappa och undrade om vi inte borde reagera. Visst måste hotellet ha ett ansvar för det skedda? Ska en duschkabin, eller vad det nu var för slags utrymme, vara gjord av glas så sprött att det kan gå sönder?

Vi konfererade. Jag började vakna till liv, trögstartad som vanligt. I dag har jag ringt hotellet, en receptionist som föredrog att vi pratade engelska har lovat att någon ansvarig ska ringa mig i morgon. 
Jag tänker kräva att de betalar merkostnaderna för hemresan. Sedan får vi hoppas att hennes olycksfallsförsäkring täcker resten. Kanske blir det behov att behandla något ärr i ansiktet. 

Resan slutade alltså inte som brudparet hade tänkt sig. Men visst, det kunde gått värre. 
Någon av dem kunde varit påkörd av en bil. Resan kunde varit ställd till ett land längre bort. Ungefär som när näthinnan på mitt ena öga lossnade när jag och frun var i Sydafrika 2013. En minnesvärd resa på många sätt, som fått ett eget uppslag på denna hemsida. 

Hoppas bara att det nyblivna paret inte blir rädda för att resa bort en annan gång. Halka kan man ju även göra i sitt eget rum om det vill sig illa. 
Och, för att vitsa till det: Bättre en kraschad ruta med skärsår i ansiktet, än ett kraschat äktenskap med sviter för hela livet.

Tisdag, 18 juli 2017



Glad brud med syskonbarnet Rune i famnen.

Vandring i hemmaskogen


Manus till Lokaltidningen i juni 2016:


Vandring i hemmaskogen


En hyfsat behaglig försommardag hänger jag på skogsinspektorn Andreas upp i Kohöbben. Där ligger våra två skogsskiften, vi som nu blivit arvtagare efter min bror K-E som jag berättat om tidigare. Stora är de inte, men inventeras ska de.

Andreas är ungefär 40 år yngre och tar långa kliv, men när han stannar upp för att ta mått på tallarna hinner jag hämta andan, och kanske berätta något om pappas mödor med fogsvansen och bruschlandet med häst till avlägget vid inre Avan för vidare befordran vattenvägen mot kusten.

”Ja, på en hel vinter blev det väl ungefär vad de tar ut med en skördare på en enda dag numera”, konstaterar Andreas enkelt.

Nostalgin får jag stå för själv, men gläds åt minnet att jag åtminstone hjälpte pappa att gallra ut lite småträd en sommar när jag fått låna hem en motoriserad röjsåg efter sommarjobbet hos Domänverket.


Samma förmiddag som vi inspekterar skogen anländer den sex meter långa containern från kommunens miljöstation. Livskamraten och jag hjälps åt att börja fylla den med allt som vi börjat klassificera som skrot. Till att börja med gamla kläder och andra småprylar som lagrats inne i boningshuset.

Under 80 år har inte en enda pryl slängts på denna gård som är mitt föräldrahem. Förr brukade ju sådana ställen avvecklas medelst små folkfester där besökarna strosade runt och spanade in vad de skulle ge ett bud på. Jag vet inte hur det skulle bli om vi arrangerade en sådan. Inte känns det som att det är mycket som skulle locka att vallfärda hit. Det mesta är nog ganska malätet och sönderrostat.

När bouppteckningen är klar blir sålunda inte kolumnen för lösöre särdeles lång. Dessutom blandar jag ihop traktormärkena så att en 52 år gammal Fordson blir en Grålle, det vill säga en Ferguson. Men ok, läser någon denna spalt och vill ge ett bud så hör av er. Om vi nu inte av grumliga skäl bestämmer att behålla den, fast då måste nog garaget stagas upp så den inte ramlar ner i diket ner mot Jälakbäcken (jo, den heter faktiskt så).


Drygt två månader efter K-E:s död förmår jag mig bläddra första gången i hans efterlämnade fickalmanackor med dagliga anteckningar hela sitt liv från ungdomsåren och framåt. Men mot slutet blev handstilen allt kagrigare och noteringarna summariska.

Den sista är från den 22 februari, en och en halv månad innan han dog. "- 13 gr" är det enda tydbara. Annars blev allt fler av typen ”Ligger pall” eller ”Tar det lugnt”. Ett slags förskönande av det faktum att han inte förmådde mer.


STEFAN HOLMBERG





Ett vikariat när det fanns lokalredaktioner


Kåseri i tidningen Lokaltidningen 1 juli 2015:


Redan under realskoletiden i mitten av 60-talet hade jag bidragit med artiklar och notiser i Västerbottens-Kuriren, ja till och med vikarierat under ett sportlov för lokalredaktören i min hemkommun Storuman. Så det kändes inte alls obekvämt när sommaren 1972 var inne och jag efter några veckor med röjsåg hos Domänverket (nuvarande Sveaskog) skulle få återgå till att ha notisblock och penna som arbetsredskap.

Det enda ovana var att bli bilägare på kuppen. En skribent i lappmarken klarar sig inte utan sådant färdmedel. En bättre begagnad tvåtakts SAAB införskaffades för den hiskeliga summan av 4 000 kronor, hur den betalades minns jag inte, antagligen var det mamma som grävde fram pengarna ur gömmorna. Själv skulle jag få 50 kronor i dagarvode, en ganska blygsam summa tyckte till och med jag själv, men jag ville ju inte vara påstridig och missa jobbet och antagligen var det också vad den sparsamme ordinarie redaktören blivit varse.  

Så. Alltså. Nu satt jag där, i kontoret rakt inunder Mannbergs konditori, med skrivmaskin och ett garderobsliknande utrymme med framkallningsgrunkor för de foton jag förhoppningsvis lyckats ta under mina reportageturnéer från Åskilje i öster till Tärnaby i väster.

På det hela taget minns jag de här sommarveckorna som en lycklig tid. Allt var möjligt, bilen gick bra, och fanns inte så mycket annat som måste bevakas hade jag full frihet att förverkliga mina egna uppslag till reportage. Möjligtvis tyckte ordinarie redaktören att jag borde ransonera just bilkörningen, det kostade ju även bensinpengar för tidningen.

Ibland slog nyhetstorkan till. Den kommunala verksamheten låg på minimal sommarnivå, och att intervjua min skolkamrat som råkade förestå ortens turistinformation gick ju bara an att göra en enda gång. Men minimum en artikel om dagen hade jag satt som mål att bidra med. Förutom notiser som någon predikant i pingstförsamlingen eller trädgårdssällskapets studieresearrangörer ville bidra med. (Där handlade det för övrigt oftast att beskära och stuva om ordföljden med, i sig en syssla som petimetern i mig kunde finna visst behag i).

När det gällde att uppfylla en-artikelsmålet kändes det enklast var att börja beta av sådant som hände i min hemby Barsele. Som att järnvägsstationen skulle läggas ner efter att varit i bruk sedan 1929, eller att kusinen Tage slog hö på lägdan gränsande till egna hemstället med sin 14-årige häst Munter. (Att jag åtminstone klev över stängslet för att göra det lilla minireportaget kan ju i efterhand ses som hedervärt i sig).

Men nu börjar jag närma mig gränsen för hur långt det här kåseriet får bli. Sätter punkt för denan gång och räknar med att så småningom kunna återkomma med Del två.

STEFAN HOLMBERG


Hemfärd med storebror


Under hemfärden med min bror K-E, 25 dagar efter att jag hämtade honom hit,  gör vi ett tidigt stopp i Boliden, tre mil västerut. Han vill hälsa på en faster till vår mamma som han brukat besöka när han varit på hemväg med egen bil. 
Det ingår alltså i hans rutiner, och jag har heller ingenting emot att träffa henne bara vi inte blir där mer än någon timme. Jag har ju bestämt att köra fram och tillbaka över dagen och det är drygt 40 mil, dessutom är meningen att hinna sätta potatis medan jag stannar till i Barsele.  

Fastern, som är i K-E:s ålder, visar sig vara en förhållandevis pigg och lättpratad kvinna. Det blir något överraskande jag själv som konverserar henne mest aktivt, K-E verkar nöjd att lyssna. Det blir till och med han som bryter av när han tycker det är dags att tacka för sig och åka vidare. 


Några kilometer senare är mitt goda humör satt ur spel. K-E tycker vi borde ha åkt en annan väg ut ur samhället, och fastän jag försöker förklara varför jag ville åka samma väg om den nu än kan vara någon kilometer längre kan han inte släppa denna bagatell. Så typiskt för dig, menar jag, "det är som att du ska ha din vilja fram i varenda läge, stort som smått". 
Jag hetsar upp mig så jag knappt kan andas, det tar flera mil innan jag lugnat ner mig, det är som att hela detta löjliga gräl blir synonymt med hur bakvänd vår relation kan bli ibland. K-E å sin sida tycker förmodligen att jag är fånig eller överspänd som har mer eller mindre tvingat honom att hålla käft. 

Så  småningom lättar stämningen, det börjar med att ser några vindkraft längs vägen som han liksom flera gånger tidigare vill kommentera hur bra han anser dem vara. I Blåvikssjön, med ungefär fyra mil kvar, vill han göra ett andra stopp, nu för att "heja" på en annan jämnårig bekant. Och tacksam över att resan inte blev ett enda långt elände går jag med på detta. 

När vi är framme i byn är vi till och med sams om att marken behöver harvas upp innan det är lönt att sätta "pärerna", och han har slappnat av så pass mycket att han inte längre envisas att klara detta med den egna traktorn.  En bekant i byn har tidigare lovat hjälpa till med detta moment, och jag lämnar kvar lådorna med de potatis jag tog med från hemgården för fyra veckor sedan för att låta "mälta", dvs bli sättdugliga. 


När vi ska skiljas ute på gårdsplanen säger K-E något om att "ja, vi har ju haft våra duster de hära veckorna" i ett tonfall som andas något av att han ändå gläds över att samvaron slutar i en lugnare tonart. "Ja, bara jag slapp bli så förbannad på dig ibland", säger jag, men så för att avsluta med något helt annat föreslår jag att han ska traska iväg med rullatorn till närmaste grannarna som han också blivit osams med, något som fått betydligt varaktigare följder, de har inte pratat med varandra på flera år.

Till min förvåning verkar han just då ta till sig förslaget. Och senare får jag veta att han faktiskt tog mig på orden, att han blev kvar där flera timmar, och att hans upplevelse är att det blev ett givande besök. Till saken hör att maken i den gården - som han under många år hade som arbetskamrat - fyller 90 i sommar och då är det ju hög tid att försonas, vilket de tydligen alltså gjorde. 

Så går livet vidare med denna lilla guldkant. Men givetvis tycker K-E att  jag borde ha stannat längre än jag gjorde. "Henna ha du ju se mycke göra som helst", som han uttryckte saken och pekade på verandan som liksom så mycket annat är i fortskridande förfall.

(skrivet 10 juni 2015) 

Tillägg 18 juni 2016: 

K-E dog 3 april 2016, varför det beskrivna besöket hos oss den våren blev hans sista. 
Vad beträffar "pärsättningen" tvingades han efter hemkomsten nöja sig med att peta ner dem bland ogräset hemma på gården. 
Han klarade inte av att själv harva på södra sidan berget som han hade hoppats på. Fastnade i den ena av sina traktorer, och blev kvar där i tre timmar innan en annan äldre man upptäckte hans belägenhet och hjälpte honom loss.    
 

Ladugården hade fått sina sprickor redan för flera år sedan när den här bilden togs. (Fler foton från den tidpunkten finns i bildgalleriet under rubriken "Där växte jag upp")

I stället för servicehus


Min bror K-E har egentligen behövt hjälp rätt länge nu. Men med stor envishet har han klarat sig själv, trots diabetes, sviter efter kotfraktur i nacken, tumörbildningar här och var på kroppen, sviter efter två hjärnblödningar och mycket annat.

Tjurig är han alltså. En del problem anser han är myndigheternas fel, framför allt då att han inte fått behålla körkortet. Annat vill han definitivt inte ha hjälp med, exempelvis att någon från hemtjänsten för titta till honom regelbundet. Ytterligare annat grejar han inte att göra något åt, som att vattnet är så rostigt och dåligt att tvättmaskinen rostade ihop redan medan vår mamma levde - och det är nu mer än 15 år sedan. 
Men då har vi ju detta med att... köpa nytt. Eller överhuvudtaget kosta på sig något. Använda något av de pengar han sparat genom livet.

Helst får ingenting kosta. Eller så litet som möjligt. Mat ska helst inhandlas på extrapris, och duga att äta långt efter bäst före-datum gått ut. Uppvärmningen av huset bör helst ske med den ved han forslat hem och kapat upp från egna skogen. Starta elpatronen till vedpannan gör han endast i yttersta nödfall.  
Höra talas om att flytta, nej det vill han inte. Det är på landet han bott och ska bo. 
Eller kanske inte. På senare tid har han uppsökt sjukstugan ett par mil bort allt oftare. Där har han det bra. Blir omskött. Får duscha av sig, ta på sig rena kläder, äta ordentligt lagad mat två gånger om dagen. Men servicehus, nej. Där bor bara "döingar" som inte går att prata med. 

Och prata vill han ju. Ofta och länge, med hög röst och mycket bestämda åsikter om stort och smått. 
Han tycker att jag, lillebror, hör av mig alldeles för sällan. Att det borde vara fler som ringer till honom. Eller, eftersom han numera sällan får besök, borde få ta sig ut för att hälsa på gamla bekanta... om det inte vore för det där med körkortet alltså. 


För ett par veckor sedan hände alltså, vilket framgått av några korta notiser på min "bloggsida", en rätt så märkvärdig sak. 

K-E nappade på ett förslag från svägerskan, dvs min fru, att komma och vistas hos oss en tid. Jag hämtade honom, körde närmare 50 mil tur och retur. Fick in honom i duschen när vi kommit fram, Slängde alla hans kläder, även de han tagit med sig för ombyte, i tvätten. Bäddade i säng honom efter att han fått i sig lite kvällsmat. 

Nu har han varit här mer än en vecka, något alldeles unikt;tidigare har han som mest legat över två nätter. Han har det bekvämt och bra. Kan även erkänna det själv. 


Men det blir många slitningar. K-E är ju van att göra som han själv vill och är van med! 

Ta bara det som hände med blöjan han burit i över en vecka om det skulle läcka kiss (vilket det för övrigt gjort ändå). 
När han äntligen bytte, hamnade den gamla i - braskaminen.
Att jag hittade den var ren slump; det hade börjat blåsa ute, jag hörde ett vinande ljud och när jag ville utröna orsaken visade sig luckan till kaminen inte vara helt stängd.

För honom var det väl det mest näraliggande hans egen rutin han kunde tänka sig. Slänga i en soppåse har han aldrig gjort. Antingen ska sopor brännas upp eller möjligen grävas ner. Att det sedan kan råka dröja flera månader tills vi skulle eldat i kaminen nästa gång framstod nog som en bisak i sammanhanget.

En annan aktuell konflikt rör frågan om det går att underlätta hans kapacitet att ta sig fram på något annat sätt än med egna bilen. Maggan upptäckte en annons om "Elopeden", dvs ett slags handikappanpassad moped med elmotor. Vi tyckte den skulle kunna passa riktigt bra. Närmaste återförsäljare finns inom besöksavstånd härifrån.

Men så var det ju detta att ingenting helst får kosta något. Därför försöker han hitta andra lösningar. Som att köpa en epa-traktor, eller om han rentav kan använda sin gamla jordbrukstraktor att ta sig fram med även längs vägarna. När han bara har fått i gång den. Och där storebror tänkt sig att lillebror (som aldrig ens kört traktor) skulle hjälpa till med detta. När jag skjutsat hem honom igen.
 
För hem ska han alltså. Hem, kära hem, hem till sitt illaluktande, ostädade, alltmer otidsenliga tillhåll där han alltid varit van att bo och leva.
Åtminstone ännu en tid. Över sommaren. Eller kanske även över hösten, eller... tja, vintern kan ju också gå... "för man ska ju inte jäkta"... 

(skrivet 22 maj 2015)
  

K-E när han fyllde 80, och Rune som fyllde två.

Datorn som kontaktskapare?


Har bestämt mig för att aldrig gå med på Facebook, sannolikt ej heller på Twitter. Tror att Facebook skulle bidra till ett slags datorberoende där man lockas syssla med "statusuppdateringar" och annat som kan bli substitut för vardagslivets kontakter. Eller att twittrandet lätt blir ett papegojkraxande av åsikter.

Den här hemsidan tar ju också tid som går att använda till annat. Ett slags pratande rakt ut i rymden. Inte så ofta att det leder till någon form av dialog med de som råkar läsa vad man skrivit, eller sett de foton man tagit. 
Men OK, ibland skänker den mig något slags tillfredsställelse, ett sätt att formulera tankar eller visa bilder som kanske kan glädja även någon annan. Känns dessutom lite snöpligt att en dag bara släcka ner alltsammans. Men Dialektlexikonet har jag åtminstone bevarat på annat sätt. Och alla utlagda bilder finns i egna arkiv.

I kväll fick jag ett mail med inbjudan att gå med i sajten Stay Friends. Den tycks ha funnits snart ett decennium, men jag hade inte hört talas om den tidigare. Lite undrande angav jag vilka skolor jag gått i fram till och med gymnasiet. Snart gick det att utläsa vilka från samma trakter och i samma ålder som också gjort detsamma. 
En del namn kändes bekanta, andra inte. Några hade lagt ut foton av sig själva, inbjöd mer aktivt till att lämna ett livstecken.
 
Efter en stund gjorde jag detsamma. Den synliga kontakten gamla skolkamrater emellan verkar dock måttlig. En del har troligen börjat umgås igen på annat sätt.
Men som ett slags starthjälp till under åren borttappade gamla vänner kanske Stay Friends kan fungera. Vi får väl se. Under tiden knackar jag väl ner en och annan tanke i den här formen ungefär som hittills. 

(skrivet 29 april 2015)

Sitta och glo på en dataskärm som ett kontaktmedel med omvärlden - nyttigt?

På en badstrand i Mexiko


En av de sista dagarna under vår resa till Mexiko (se bildgalleriet) beslutar jag mig för att pröva på att snorkla. 
Har gjort det någon enda gång tidigare, minnet är att jag drog in vatten genom näsan då snorkeln inte höll tätt.

Nu är det munstycket som ska klämmas in bakom tänderna som är problemet. 
Jag lyckas inte dra in luften utan att vatten sipprar in även denna gång. Jag spottar och frustar, M som övervakar det hela kan inte låta bli att skratta.

Men jag ger inte upp på direkten. 
Och några gånger lyckas jag faktiskt ta mig framåt kanske tio, femton sekunder utan att kväljas. Det kan synas som en bagatell. M:s arbetskamrat Marie, som också rest hit, deltar någon dag senare i en dykexpedition där hon går ner till 26 meters djup.

Men för mig är det en seger att jag alls försökte, och att jag kämpade tills jag blev trött.



Någon dag tidigare har jag låtit mig ryckas med till en s k olympiad nere på stranden. Det är hotellets aktivitetspatrull som värvat deltagare till en kamp mellan fyra lag av det slaget som förekommer i exempelvis Mästarnas mästare. 

Plötsligt står jag alltså där med ett blått band runt skulten och ska åla mig under ett cirka tio meter långt hinder och därefter springa baklänges minst lika långt. Övriga grenar kan handla om att spela volleyboll med vattenfyllda påsar, hoppa framåt hopknuten med en cirka fyrtio år yngre tjej från USA, och till sist hjälpa till att bygga en sandskulptur i valfritt utförande som sedan ska bedömas.

Efter första insatsen i hinderbanan (där jag för övrigt ramlar under baklänges-kutandet) påstår M, som förväntansfullt men antagligen något häpen fattat posto på åskådarplats, att jag tappade något gentemot en kvinna som också tillhör de äldre i startfältet. 
Fortfarande flåsande ger jag dock mig f-n på  att fullfölja tävlingen,
Framme vid sandskulpterandet, är jag nog den enda över 40 som hänger med. Aktivitetsledarna får själva fylla ut flera av lagen.


Av bara farten går jag även med på att paddla kajak tillsammans med M. 
Det är något hon försökt övertala mig till flera dagar, och det visar sig vara betydligt enklare än jag fått för mig - för mig alltså. 
För M går det sämre. hon får ont i ryggen så snart hon tröngt ihop sig i den bakre sittpulten (eller vad det nu heter) och tvingas avbryta. Jag får lov att ta en enmanskajak för återstoden av vår bokade timme.
Vilket alltså blir en riktigt behaglig tur. Men det känns trist att M inte kunde följa med.


Några dagar senare när jag lufsar längs stranden, hör jag ett rop från en ledare som denna gång raggar folk till dagens beachvolley: "Hi papa, come and join us!"

Denna gång vinkar jag avvärjande. Jag har gjort mitt när det gäller att övervinna både rädslor och risken att göra bort sig.
Och det känns faktiskt som en av de största behållningarna av hela vår resa. 

(skrivet 6 april 2015)

Här låg stranden mer öde. Några karlar arbetar med att forsla bort sjögräs som flutit upp.

Det gör inte lika ont längre


Under dagens sparktur med Doris passerar vi kliniken där jag var anställd i arton år. En dag gjorde jag bort mig och sände iväg ett dumt e-brev till en av mina klienter.  Detta fick förödande följder och i slutet av 2008 tog anställningen slut.

De första åren efteråt orkade jag knappt se byggnaderna där jag hållit till. Överhuvudtaget kändes det mycket tråkigt att tankarna stup i ett gick tillbaka till vad som hade hänt. Möta människor jag kände var inte heller enkelt. Så sent som ett par år senare kunde jag möta folk som tog för givet att jag arbetade kvar och som undrade hur vi hade det där.


Allt detta hände året när jag skulle fylla 58. Nu är vi inne i året när jag normalt går i pension. Allt har så sakteliga bleknat i minnet. Jag behöver inte grubbla på varför det blev som det blev. Kan hellre försöka minnas de små glädjeämnena, som när en kvinna kom fram och tackade för den kontakt vi hade haft och att den varit värdefull för henne. Detta hände under året när jag inte längre var i tjänst vilket hon ju inte hade en aning om, och som jag  ju heller inte hade anledning att nämna. Men just då var det en viss tröst i bedrövelsen.


Doris och jag passerar kliniken lite då och då. Stannar kanske till och river loss en bajspåse från en hållare som råkar vara placerad precis vid infarten.  I ett rött hus som byggdes något år efter att jag slutat, och som åtminstone då sades vara en provisorisk lösning på ökade lokalbehov, har min bäste vän i Skellefteå sitt arbetsrum.  Han försökte hjälpa mig då och han kan vara till stöd även i dag om det behövs. Men då kanske när det handlar om något annat problem. Runt arbetet jag miste har tiden lagt sig, ungefär som snödrivorna intill cykelbanan där vi styr vår sparkstötting.  


(16 januari 2015)

Snön bäddar in landskapet i sitt täcke, och vi försonas med våra minnen...
(bilden från Varuträsk, dagen innan texten ovanför skrevs)

Dagsfärskt tyckande, 13 maj 2014


 
Från:  tk.stefan.holmberg@hotmail.se
Skickat: den 13 maj 2014 14:54:31
Till: insandare@norran.se (insandare@norran.se)



Har funderat lite på det påstådda miljöhotet med en Centrumbro.
 
Prognosen på trafikflödet säger 5 000 fordon/dygn. Vi kan, för att ha marginal i tänket, höja siffran till 5 600, men där trafiken är mera ströbetonad mellan 24-06, säg 200 bilar totalt.
Återstående 5 400/18 tim ger då 300/tim, alltså fem per minut, med två toppar må-fre, säg mellan kl 06-09 och 15-18 när folk ska till eller från arbetet. Anta att ca 3 000 fordon passerar under dessa sex timmar, det gör ca åtta per minut. 2 400 fordon på resterande tolv timmar innebär ett flöde på 3-4 per minut. Under lördagar givetvis en topp ca 10-14, men knappast mer än arbetsresorna vardagar.
 
Låter detta som en stor fara? Det handlar ju heller inte om 5000 "nya" fordon, utan till stor del en omfördelning av trafik som redan finns i dag, jag tror inte att vi plötsligt börjar köra mycket mera bil bara för att vi fått en bro till. Däremot kan vi vara helt säkra på att  köerna på Viktoriabron minskar = miljö- och trivselvinst, att biltrafiken på Lejonströmsbron minskar = trivselvinst, samt att Parkbron blir helt bilfri = cyklister och fotgängare kan ha den helt för sig själva.
 
Återstår då vattenförsörjningen. Där utgår jag från att teknikerna är kapabla att lösa den frågan. Snarare kan väl bygget påskynda en ny vattentäkt. 
 
För några år sedan var jag motståndare till Centrumbron. Tänkte nog mest på friden i Nordanå-området. I dag har jag svårt att se något ödesdigert med dess tillkomst. En träbro av måttlig storlek, som tycks kunna smälta in rätt bra i den övriga stadsbilden och som alla kan ha glädje av när den väl är på plats.     
 
Stefan Holmberg, Skellefteå
 
 

 

Vecka 17

Vi köpte en andelsstuga i Tärna-fjällen i början av 2000-talet.
Det innebär att vi disponerar den två veckor per år, vecka 17 om vårvintern, vecka 38 på hösten. (Jag har för flera år sedan lagt ut bilder från när kamraten Micke och jag har haft den som basläger för några fjällvandringar när det är de vackraste höstfärger man kan tänka sig)

Vecka 17 har inte alltid använts. Ibland har vi hyrt ut den i vår tur, och vid ett tillfälle förstördes veckan av att jag hållit tyst om att jag faktiskt var på väg att mista jobbet.
Några år har vi ändå varit där, det var mestadels när barnen var yngre och ville åka i skidbackarna i närbelägna Hemavan. 


Nu tänkte M och jag åka upp åtminstone några dagar, kanske inte från lördag till lördag utan lördag till onsdag. Men så kom det här med huset och störde. Ett radhus i närheten av här vi bor nu och som skulle komma ut på visning i tisdags, alltså mitt i vår fjällvecka.

Vi har haft funderingar om att så småningom flytta til någonting lite mindre. Det här är exakt ett sådant, men fortfarande ganska likt vad vi har. Eftersom jag i grunden räds stora förändringar, men ändå lockades av M:s påtagliga iver, var jag beredd att ta kontakt med ägarna för att kunna få se det innan vi skulle åka till fjälls.
Det gick bra, jag har av en slump blivit lite bekant med mannen i familjen tidigare under vårvintern.

Huset visade sig vara i mycket bra skick. Ett trevligt hus. Om vi betalade en viss summa mer än det begärda priset utlovades vi att få huset. Men visningen på tisdagen skulle hållas ändå. Vi stannade hemma från fjällresan, tittade in en andra gång, intrycken bestod. Jag började ställa in mig på att vi skulle låta samma mäklare ta hand om försäljningen av vårt.


Men så blir det nu inte, inte den här gången i alla fall. Efter tisdagsvisningen ändrade sig ägarna, kanske i samråd med mäklaren. De såg ett stort intresse och ville släppa budgivningen fri. Så i dagsläget har huset ökat i värde ytterligare något hundratusental kronor. Vi följde med någon dag, sedan gav vi upp, vi vill inte riskera vår ekonomi.

Så slutar vecka 17 för detta året. Men vi har varit flitiga att börja städa ur förråden i alla fall, så något gott förde den planerade flytten med sig. Och idag har jag varit till stugan och eldade gammalt gräs och ihopräfsat löv. Sådant som alltid ska göras, om det går att hitta av en av de där ibland lite svårfångade dagarna när vegetationen torkat upp så pass att det går att få eld och de när våren ryckt så nära att det inte är rådligt att bränna längre. 


Och så har jag sett en bra film på CMore i kväll. "Promised land", om hur ett företag med skrupelfria metoder ville få markägarna i en jordbruksbygd att upplåta mark för utvinning av naturgas.

Den slutade lyckligt. Det stora företagets representant följde sitt samvete och fick invånarna att rösta nej. Men han vann deras aktning - och den glada ortsbon Alices hjärta.

Och kanske slutar våra flyttplaner också lyckosamt en dag? You never know...


(skrivet 26 april 2014)

Blomrabatt vid vår nuvarande radhus. Men inte vecka 17, utan ett år när sommaren hunnit börja ta fart.

Sex - något vi alla tänker på


Läser dagens DN, kulturdelen. Där avhandlas Bengt Ohlssons senaste bok "Swing" under rubriken "Lem eller hjärna? Provocerande fråga bland trevande swingers".

Ohlsson är en ansedd författare; själv har jag inte läst någon av hans tidigare böcker men brukar gilla hans skarpsynta krönikor i tidningen där han nu recenseras. Nu har han alltså gett sig på ett ämne som låter spännande - men kanske även svårt att skriva om så det inte verkar spekulativt.

Spekulativ anses däremot Lars von Triers senaste film "Nymphomaniac" vara. Den marknadsförs med en helsidesannons i samma kulturdel, med foton av både kvinnliga och manliga skådespelare där man kan förmoda att de befinner sig någonstans på väg mot extasens höjder.
Ett alster långt som två vanliga biograffilmer, som av DN rankas som tvåa på filmtoppen just nu. Får man tro helsidesannonsen är de heller inte ensamma om det omdömet.

Själv tror jag att jag tar stöd av en recension som jag råkade läsa på SvD:s webbsida. Den skribenten tyckte filmen var både illa gjord och efter en stund fantastiskt tråkig.
Vilket ju i så fall påminner, konstnärlig klass eller ej, om den vanliga varianten av porrfilm som matas ut via CMore sent varje kväll, vecka efter vecka, år efter år, utan att någon enda kulturskribent tycks bry sig. 

För vad är det vi gör om vi sitter och glor på när andra har sex? Ja, kanske är det som med matlagning eller hemsnickerier eller idrottssändningar - vi gör antagligen snarast mindre av allt detta själva. TV:n har tagit över.
Någonstans läste jag att sexfrekvensen bland vanligt folk faktiskt har gått ner. Vi är för stressade och uppjagade av alla andra prestationskrav för att överhuvudtaget orka försöka få till det. 

Däremot kanske vi fortfarande tänker på sex. Eller om vi tänker på det mer just därför att vi inte utövar det?!
En känd engelsk programledare fick tydligen uppmärksamhet härom kvällen när han förklarade att han tänker på om han vill "sätta på" varenda kvinna han ser, eller inte.
Detta följdes upp av ett referat till en forskningsrapport, där man anser sig ha kommit fram till att åtminstone vi män tänker på sex i snitt 34 gånger per dag. 
Tja, är det så, hur man nu än kan ha kommit fram till just den siffran? Och - vill vi i så fall erkänna det, ens för oss själva?

Kanske är det en poäng med sex - att vi i någon mening ändå både vill och bör hålla det lite grann för oss själva? Att få vara lite privat.
"Lem eller hjärna", som sagt; att vi ibland skulle tänka mer med det ena än det andra låter kanske inte så nyttigt att bli tillfrågad om i t ex en anställningsintervju.
Men att för den skulle gå tillbaka till att göra närmast ett tabu av detta mänsklighetens nödvändigaste drift? Nja, det vore väl inte heller så lyckat. Då firar ju dubbelmoralen enorma triumfer på samma sätt som den gjort genom århundraden. 

Så mitt lilla bidrag i sammanhanget får bli följande lilla minnesklipp:
Så sent som den gångna natten drömde jag nämligen att jag fick ihop det med en kvinna som tillhör mina bekanta.
Det underliga när jag vaknade och kom ihåg vad jag drömt, vilket vi som bekant långt ifrån alltid gör, är att jag råkar veta att kvinnan ifråga är lesbisk...
Förklara det den som tror sig kunna. Jag kan det inte. Och jag vet inte heller om jag vill försöka analysera det heller...

(skrivet 7 februari 2014)

Alltid jobbigt att skiljas


Tog alltså beslutet i förrgår: Vi kan inte riskera att Zelda börjar lida allt mer.

Veterinären hade upptäckt en knöl under magen redan i höstas. Men frånsett att hon blivit blind märktes inget ovanligt. Inte förrän nu, de senaste veckorna.

"Omatfrisk", ohågad att följa med på promenad, ville mest bara ligga, drack mycket vatten och åt snö när hon väl kom ut.
Och hon kändes hårdare och mer svullen under magen.
Med röstsiffrorna 3-0 i bagaget var det dags. Samma procedur som alltid; en snabb undersökning, bekräftelsen på hur vi resonerat. Så ett stilla insomnande på lugnande, sedan den slutliga sprutan.

Känns vemodigt att se hur Doris än så länge förhoppningsfullt knuffar upp dörren till Linneas rum där hon ofta brukat ligga: Som en signal, "Kom nu morsan, dags för promenad!"
Doris har aldrig varit ensam hund i vår familj, Zelda var ju henens mamma. De första två åren även med gamle Chicko i släptåg.
Nu är det bara att vänja sig. Både för henne och för oss andra.

Men även till sommaren blir det någon som fattas oss när vi kommer ner till Varuträsket och ingen längre förväntansfullt väntar på att någon ska kasta en sten att få dyka efter och hämta tillbaka. Och en till, och en till, och...
😥
(30 januari 2014)

Mor och dotter. Nu bara dottern kvar.

Promenaden jag aldrig glömmer



Under promenader kan tankarna vandra i väg mycket längre än vad fötterna gör. Både i tid och rum.
Som när vi (dvs hundarna och jag) går den s k Medlefors/Mobacken-rundan. En bitvis mycket idyllisk tur i vackra, lugna omgivningar, särskilt om man följer gångstigen intill Klintforsån med dess vattenfall i höjd med Medlefors folkhögskola.

Jag har gått den många gånger sedan vi flyttade hit till Skellefte-trakten 1983.
Men ingen gång liknade den vandringen en vinterdag i mars 2002.
Jag hade mått dåligt en tid, psykiskt alltså. I det närmaste slutat sova, varvat upp och ställt till besvär för familjen, vid ett tillfälle t o m varit på vippen att köra på tok med bilen i mitt uppjagade tillstånd.

Men jag ville inte inse att jag behövde hjälp. Tvärtom, jag fortsatte arbeta som vanligt, i mitt yrke som ju bestod i att försöka vara till hjälp för andra med problem.
Den här speciella dagen var jag ensam hemma med hunden, vår tibetanska terrier Chicko. Jag skulle ha ett kvällspass i jouren som började klockan ett. Innan dess skulle jag som alltid rasta Chicko. Och valde just den här rundan.

Längs vägen började jag associera hejvilt till allt som gick att associera till längs vägen. Ställen vi passerade som jag hade speciella minnen från, tankar om folk som bodde eller hade bott i hus i närheten, till exempel min bror Håkan under 90-talet.
Vid ett tillfälle mötte jag en äldre man som tilltalade mig. Jag förstod inte vad han ville och jag vet inte om han uppfattade hur vimsig jag var, men mötet förstärkte bara min egen trötthet.
Men det var en vacker senvinterdag. Solen lyste så grant, och när jag tittade upp mot den fick jag för mig att Gud bodde i solen och såg allt som händer på jorden. Eller något i den stilen.


När jag kom tillbaka hem hade jag så pass självinsikt at jag ringde jobbet och sa att jag blivit försenad. Men jag skulle komma klockan två.
När klockan var två lyckades jag uppskjuta arbetspasset en timme till. När jag till sist kom dit var klockan närmare fyra. "Du ser sliten ut", sa en av arbetskamraterna när jag sjönk ner i en soffa.

Då brast det. "Ja det är precis vad jag känner mig!" Min visit på jobbet den dagen blev väldigt kort. Kamraten/kollegan uppmanade mig att återvända hem, meddelade min fru som precis skulle sluta sitt arbetspass för dagen och bad henne komma förbi så att vi kunde följas åt på vägen.

Det dröjde flera månader innan jag kom tillbaka. Allt blev väl efterhand ungefär som vanligt igen, men jag hade fått en första insikt om mina begränsningar och om risken att ta sig "för när" i det man tror sig alltid vara stadd att uträtta.

(skrivet 14 november 2013)

Många hundrundor blir det med tiden. Men 2002 blev det en annorlunda sådan.

"Våra liv är..."


... så slumpmässiga händelser".

- Varför tänkte jag detta när jag hade mött lilla Iris ute på asfaltinfarten mellan radhusen i vår länga?

Kanske för att Iris kanske inte hade funnits om inte hennes storebror hade blivit hastigt sjuk och dött för några år sedan. Det gick inte att rädda hans liv; från en idyllisk fredagskväll med grillat och augustimys vändes familjens tillvaro över några timmar till sorg och tragedi.
Men så gick det kanske ett par år, och Iris kom till världen, och är nu ungefär lika gammal som hennes bror var när hans liv tog slut.
Kanske hade hennes föräldrar inte tänkt försöka få fler barn när detta hände. De hade ju redan tre.
Men nu blev de alltså fyra, eller på nytt tre. Och glädjen över att hon finns till är säkert helt ogrumlad, men sorgen över att han inte finns hos dem är lika säkert också för alltid kvar.

Själv tror jag inte att jag "borde" ha funnits.
Jag föddes hela tolv år efter min näst äldste bror, ett litet sladdbarn; jag har ofta undrat över att mina föräldrar alls var tillsammans på det sättet när jag kom till. Men det är som i Tage Danielssons monolog över olyckan i Harrisburg, det som inte kunde hända hade alltså ändå hänt.
Hur som helst. Inget tvivel om att jag inte var välkommen, och att jag blev väl omhändertagen.
Men en slumpmässig händelse skulle man kunna säga att jag var, och är. Liksom att Iris kanske inte hade funnits om inte om hade varit.
Och alla vi som har levt hyfsat långa liv vet att om vi tittar bakåt, är våra liv ofta resultatet av till synes slumpmässiga händelser i smått och stort.
Vem eller vilka som blir våra partners, när och varför vi hamnar i de yrken eller anställningar vi har eller har haft, hur det kommer sig att vi bor där vi bor eller varför vi bodde någon annanstans dessförinnan, eller om vi nu som min storebror som ännu är i livet aldrig har bott någon annanstans och inte har bildat egen familj.
Och allt möjligt annat.

När lyckan ler bryr vi oss knappast om hur turen kunde vara så på vår sida.
När livet blir desto tyngre är det  nog närmare till hands att börja grubbla. När min andre bror fick ALS utbrast han: "Har jag verkligen varit en så dålig människa att jag behövde drabbas av detta?!"
Något svar kunde han ju aldrig få. Inte mer än våra lite valhänta försök att trösta honom att så var knappast fallet.
Och mer vetskap än så får sällan ingen av oss. Vi kan försöka se rationella förklaringar, det är vi rätt så skolade på. Men ibland fastnar vi nog ändå i att lika valhänt tvingas säga att "det är Ödet", eller Guds hand, eller Guds försyn; att allt vi inte förstår är sådant som ligger hos en högre makt.

Under tiden gör vi nog bäst i att bara  fortsätta att leva så gott det nu går.
Om vi begått uppenbara misstag försöka lära av vad som hänt; annars fånga ögonblicket när det kan vara som bäst, ungefär på barns obekymrade vis  som när Iris cyklar vidare på sin lilla traktor, om än kanske något mer påpassade av sina föräldrar, än om inte "om" hade varit.

Och själv har jag gjort den här eftermiddagen vid vår stuga, och där det ett tag var så vackert väder att jag kunde sjunka ner i en kvarlämnad solstol på bryggan nere vid båt- och badplatsen sedan jag gnott på med att "knipsa" sly alldeles bredvid.  
Och hundarna var förstås med där. Men det var bara Doris som ville dyka efter stenar. Zelda tycks ha badat färdigt för i sommar.

Vilket kanske jag också har. Men det var roligt så länge det varade.

(skrivet 2 september 2013 - funderingen om Zeldas badande blev med facit i hand inte bara för den sommaren utan för gott)

I slutet av juli fiskade Zelda upp hur många stenar som helst. Men allt har sin tid; ett halvår senare finns hon i hundhimlen (se andra texten uppåt).

"Livet blir vad vi fyller det med"


En känd fras som rubrik. Kanske verkar den banal, men dyker upp i sinnet när jag ska skriva denna text.

Per, min gode vän, fyller 65 i dag. Illustrerat med fotot på bloggen där han står med sin kamera under gårdagens utflykt till trakterna runt Lövånger. Här alldeles i närheten av stugan som min bror Håkan köpte men inte kunde dra nytta av så länge då han blev sjuk och dog.

När vi var yngre hände det att vi följdes på utflykter med fotograferingen som ett av de viktiga momenten. Svarvita bilder som vi framkallade i mörkrummet som man hyrde via studentkåren. Per var mera av perfektionisten; allt skulle stämma innan han var nöjd. Jag mera glad att bara knäppa lite här och där.


Vid gårdagens lilla promenad i det sjögräs, som vittnar om den alltid pågående landhöjningen vid kusten, tog även några foton utan Per i sökaren. Här får en av dessa symbolisera den ensamma iakttagandet.
Det är också givande och har sitt berättigande. Jag går till exempel aldrig omkring med hörlurar för öronen så jag inte kan lyssna till skogens sus eller fåglarnas kvitter.

Men ändå. Det är våra vänner som gör skillnad. De riktigt nära, de som hänger med under många år, de vi kan söka kontakt med när vi har det svårt, men även de vill dela glädjeämnen med.

Ett sådant litet guldkorn är när Per och jag "gaggar"  om idrott. Vi är lite av resultatnördar båda två, testar varandra på "nötter" som vi lägger ut på sms eller som e-post. avhandlar senaste händelserna i hockeyns Elitserie, eller SMS, som det nu ska heta. Ett slags löpande kontakt, utan stora pretentioner.

Men vi har givetvis även andra ämnen att prata om. Familjebekymmer, jobb, bekymmer som ljusa händelser. Han vet det mesta om mitt liv och är en av de tre, fyra vänner jag vet att de alltid finns till hands om det behövs.

Ser att förra texten under den här rubriken skrevs tidigt i våras och handlade om vårt växthus. Kanske låter det lite konstruerat. Men man kan ju faktiskt säga att ett växthus är som vänskap; det är vad vi fyller dem med. Vad vi odlar, eller orkar odla.
Det är lite synd om det bara blir redskapsbod. Även om detta också behövs. Precis som naturen; utan våra vänner.

(inlagt 1 augusti 2013) 


Ungefär samma plats som den i bloggnoteringen för i dag. Men här utan att Per finns med i sökaren.

Historien om vårt växthus


Det är lördag tidigt i maj, jag äter frukost och går ut med hundarna där en hel del snö fortfarande ligger kvar längs elljusspåret. 
M har åkt iväg till jobbet, kanske för att hjälpa någon liten telning till världen, men har bett mig plocka ut ur växthuset bakom huset så hon får utrymme att börja skola ut sina sticklingar.

Det är ett växthus som många andra, tämligen fjärran de flesta som brukar förekomma i tv:s alla trädgårdsprogram. Vi köpte det sommaren 2001, som skulle bli den sista vi bodde i Varuträsk.

Det började ganska ambitiöst, vi köpte trädgårdstegel som f d hockeyspelaren Nicklas Mannberg och hans fru Lissie fått över när de byggde hus och anlade sin tomt några år tidigare. Planterade tomater och gurka och lite annat som brukar rymmas i ett litet växthus. Och en liten med naggande god skörd blev också resultatet.
Så kom då flyttningen in till stan, den skedde mitt i vintern med ett visst vemod, framför allt från min sida. Men vi undantog växthuset från köpet och flyttade det med oss när sommaren kom.

Här fortsatte vi att använda det ungefär som vi börjat. Men efterhand tröt orken, alla plantor behövde ju skötas regelbundet för att ge skörd, det behövdes någon som såg till dem om vi ville resa bort. 2006 köpte vi vår stuga och fick åter mer trädgårdsjobb att ta itu med.
Sedan dess har växthuset mest använts till att dra fram ettåriga blomplantor. För ett par år sedan så pass många som runt 600 sådana. Det är M som skött det mesta runt detta, i fjol tröt orken och växthuset förblev som den redskapsbod det brukar ha fungerat om vintrarna.

Men i vår tänker hon alltså försöka få fram en del spirande små sticklingar igen. Så nu på morgonen har jag röjt undan sådant som stjäl plats från blomhyllorna. Som Björns gamla cykel, i ett skick som kräver insatser för att gå att använda igen men som vi hittills inte nänts slänga på tippen.
Och så kan det då användas till vad det egentligen är tänkt till. Men på en nivå som ligger flera divisoner under vad trädgårdsmakarna i tv brukar skylta med...

(4 maj 2013)  

Ett växthus som tusentals andra. Som efterhand alltmer blivit redskapsbod om vintern, möjligen med lite små plantor om vårarna.

Dags att köpa nya kläder?


Jag åker hem från jobbet strax efter tolv. Under tiden hinner jag höra lite av en sändning från Ekot, och så början av Vetenskapens värld, oftast ett bra och lärorikt program.

I dag hann jag av Ekot få veta att vårens klädhandel har inte kommit igång än eftersom våren är försenad. Någon "på gatan" intervjuades om saken och han höll med om att han inte kommit igång med att köpa nya kläder än.

Som att det vore en självklarhet att garderoben ska förnyas varje vår, antagligen även varje höst? Men för vilka är detta så självklart? Knappast för dem som går på ett jobb om dagarna där de inte har högre ersättning än den allra lägsta om de inte skulle gå till jobbet.



Själv köpte jag sällan kläder även när jag hade en bra lön. Jo, om skorna började vara utslitna, byxorna fransade sig nere vid fötterna, skjortorna så urblekta att till och med jag förstod vad M menade när hon förde det på tal.


Men inte bara för att köpa. För att handla, shoppa, för något slags allmänt ha-begär. och slänga gjorde jag sällan heller även när jag hade köpt något nytt.

Nu är jag glad att jag faktiskt likafullt har kvar en del av dessa mer eller mindre nötta kläder i garderoben. De duger där jag numera håller till. På fabriksgolvet behöver jag inte skämmas för mina storrutiga skjortor. Eller den grå byxan med en reva som M sydde ihop för att jag ville ha kvar dem som hemmabyxor.


Och skulle reportern på ekot ha råkat sätta mikrofonen under munnen på mig med sin fråga om jag kommit i gång med vårköpet. Då hade jag bara glott på honom och svarat: Nej, varför skulle jag ha gjort det?


(skrivet 21 mars 2013)

Arkitekt var det!

(fortsättning från bloggen 13 jan 2013)

Bland korsen, som hänger med fastän de ju blivit färre, och blommorna och sädesstråna eller andra naturmotiv - gärna med en sol på kanten eller snedden - som har sin givna del, har det blivit allt vanligare med något som ska ge en symbolisk bild över hur den döde har levt. Kanske extra tydligt i storstadstidningens vimmel av annonser där de allra flesta som dött inte varit så kända att de kommer att få en egen minnestext på sidorna intill.

I dagens DN har vi således följande brokiga skara:

Givetvis några hundar (även om det tog lång stund för mig att tyda ett huvud av en Sankt Bernhard i profil); vidare en h
äst, en damsko med hög klack, en straight flush i ruter, några båtar, en heraldisk (heter det så?) symbol med några vingar, en herrhatt, en såg och en hammare, en g-klav (inte alls så ovanligt).Givetvis även en hel del fåglar; vidare en vindmölla, en palett med pensel, ett ankare - och så en annons utan någon symbol alls.

Och så en som jag helt kör fast på vad det kan vara; det ser ut som en tång med något slags rulle i bakgrunden.
Ska jag rent av försöka googla på mannen i fråga för att hitta svaret? Är det en rimlig nyfikenhet?
Men eftersom jag nu börjat skriva den här texten gör jag det, och det visar sig efter lite joxande att han varit arkitekt och i just det här sammanhanget bland annat för en restaurang som heter Fem små hus.

Så då fick veta jag det; vad nu den kunskapen kan vara värd. Kanske är symbolen med tången något som är mycket väl känd inom arkitektyrket, ungefär som en skrivmaskin för den som varit författare fastän det inte är många som använder en sådan längre.
Men vad ska man då tänka sig för den som jobbade som psykolog under större delen av sitt yrkesliv? En divan à la Freud?Fastän jag bara varit med om en enda människa som uttryckligen ville lägga sig ner medan vi pratade! Och då hade jag inget annat än en vanlig soffa till hands och det i ett annat rum än där vi först satt.
Nej, det låter ju kryckigt.

Ska sanningen fram, så går det väl dessutom knappast att täcka in ett liv med en enda symbol. Vare sig vad gäller yrke eller övrigt liv. Alla har vi ju, mer eller mindre tydligt, många intressen och egenskaper. Men kanske har en del hunnit säga vad de tycker skulle passa bäst.
Annars är det väl de efterlevandes fantasi som får avgöra. Om jag vore svensk mästare i schack låg nog ett rutigt bräde eller en springare nära till hands för dem att ta till. Oavsett om jag nu var så särskilt stolt över den bedriften eller ej.

Men egentligen spelar väl inte dödsannonsen största rollen varken för dem som lever eller för den som dött.
Hellre då hur själva begravningsakten blev utformad, vad som sades på den, och framför allt, vilka minnen som finns kvar av den som dött efter det att alla de första "insignierna"
bleknat bort.

Hursomhelst. E
n liten namnskylt i en minneslund eller en ingraverad sådan på en gravsten kan väl under alla omständigheter vara bra att ha. Åtminstone för att ha en plats att leta sig fram till om man vill sitta i närheten av den döde och tänka tillbaka en stund. Eller plantera en lite blomma.

PS. När jag nämnde om symbolen för den som visat sig vara arkitekt, så konstaterade min fru genast - utan att ens ha tittat på annonsen - att rullen måste vara en ritning. Och först då insåg jag att "tången" var en passare...

Brorsonen Niklas dog när han bara var 20. Knappt jag hittade till stenen när jag ville söka upp hans grav igen.

Gubben Pettson skriver om livet

Vad ger livet mening?

Jag var nyligen på begravning, den sista ur en syskonskara på tio. Jag hade aldrig brytt mig om de övriga syskonens bortgång förutom givetvis min pappas. Nu fick jag sent omsider träffa kusiner jag aldrig sett som vuxna. Det jag som ung fick veta om en av dem var hans psykiska problem vilket snarast gjorde att jag undvek honom.

Nu mötte jag en stillsam men av livet präglad man. Han mådde bättre nu än förr och det blev ett meningsfullt möte för oss båda två. Men kunde ha skett redan för 40 år sedan!

Vi är nu inne i den tid på året när konsumismen är som aggressivast. Reklamen sköljer över oss från köpcentra proppfulla av prylar som vi påstås behöva handla för att samhället ska fungera.

Städer slåss om att stjäla marknadsandelar av varandras handel. Men det vi allra mest behöver, mat på bordet, skulle det faktiskt råda brist på vid en kris där vi inte längre kan lita på att andra länder har något att avstå från.

I tv-serien Allt för Sverige ges en tänkvärd spegelbild av vårt eget samhälle. Vi får veta att vi är det land på jorden mest likgiltigt för vår släkt och vad vi ska tro på. Samtidigt, vilket kanske också borde ha nämnts i programmet, tar vi faktiskt emot flest per capita som lider nöd i andra länder.

Att en del kastas ut efter en tid är tyvärr den medaljens baksida, något som i sin tur väcker reaktioner, men främst då i trakter ansatta av brist på arbete och vacklande trygghetssystem. De mest välbärgade bryr sig oftast mindre om hur andra har det.

Men vad kan ge våra liv mest mening? Knappast att kuta benen av oss, och i värsta fall skuldsätta oss, för att köpa det senaste.

Vi kanske hellre borde fråga oss hur vi använder alla prylar och vilken glädje de egentligen kan skänka andra. Och framför allt, är detta en glädje vi kan åstadkomma även för oss själva på helt andra och rentav billigare sätt?

Gubben Pettson

 

(infört i Norran 6 december 2012)

När faster Betty begravdes, träffade jag flera av mina kusiner för första gången som vuxen.

Vad en garageport kan ställa till med


Av alla de 202 hushållen i samfälligheten Sångkören har ett enda garage haft en högre port än de övrigas, och det råkade vara vår (upphöjd av den föregående ägaren som lyckats få tillstånd för att kunna köra in sin skåpbil).

Så när alla portarna nu skulle bytas ut så måste ett cirka två decimeter högt hål fyllas igen .
Alternativet var att göra det själv, eller att firman som monterar portarna
fixade även detta. Det skulle kosta 1600 kronor.
Jag hann vakna flera gånger mitt i natten och grunna på hur jag skulle göra. Men eftersom jag är hemma om dagarna hade jag tid att göra det själv. Närmare bestämt en eller möjligen två dagar från det att de gamla portarna plockades bort.

Haken var att mitt dåliga självförtroende vad gäller praktiska sysslor hunnit blommat upp. Samtidigt kändes inte uppgiften egentligen så märkvärdig, och 1600 kronor, ja man får ju trots allt en del annat för denna summa.
Till sist bestämde jag mig för att ta itu med snickrandet. Att såga och spika eller skruva är egentligen något som jag numera tycker är roligt när jag kommer i gång. Värre var det träslöjden på realskolan, där jag slank undan genom att putsa på redan utsågade figurer genom flera läsår.

Nu är portarna i vår länga på plats. Det enda som inte är riktigt klart är på utsidan. Dimensionen på brädorna i jämnhöjd bredvid finns inte att få tag på 40 år efter att de satte upp, och
jag måste fylla ut några centimeter längst ner genom att skarva med en list. Skulle gärna ha sågat ut denna med en cirkelsåg men ska se om jag klarar det för hand. 


Det viktiga är dock att beslutet uppenbart blev rätt. Hade jag betalat för att slippa problemet hade jag inte varit lika nöjd. Då hade jag säkert tänkt: "Men det där hade jag ju kunnat göra själv!"


(15/11 2012)
 

"Fin garagelänga vi hade en gång, en flitig person jobbar på 6:an" (bildtext från fotografen och grannen Ingmar)

Var kommer barnen in?

Var kommer barnen in?

 

Det aktuella förslaget om nya skolor och förskolor i Skellefteås västra stadsdelar är för mig mycket svårsmält. Jag kan till nöds förstå att skolor läggs ner när elevantalet sviktar under en viss gräns. Men här är det fråga om att stuva om ett mycket större antal barn för att en helt annan skollokal blir över. Att stimulera till andra idéer hur dessa lokaler skulle kunna nyttjas, tycks inte ha föresvävat kommunledningen - trots den nya devisen i vårt ”varumärke”.

-          Var kommer barnen in? Hanson de Wolfe Uniteds sångtext mal i mitt huvud.

Jag kan inte se det på annat sätt än att de blir brickor i ett ekonomiskt spel, och att de familjer som satsat – eller tänkt satsa! - på att bo i dessa områden just därför att de hittills förefallit vara just trygga och barnvänliga miljöer nu får stå där med lång näsa. ”Luurad!”

Beklämmande är också att partierna plötsligt förefaller så eniga. När jag satt i barn- och grundskolenämnden på 90-talet fanns åtminstone en opposition och en debatt. Vi var några ”tjurskallar” som lyckades bidra till att friskolor och förskolekooperativ kom i gång i några byar där kommunen inte ansåg sig ha råd att satsa längre. Inte minst mitt dåvarande parti hade fortfarande tanken om decentralisering som bärande ideologi någorlunda levande. I dag tycks den helt ha försvunnit; men så försvinner också väljarna.

Möjligen kan jag köpa tanken om att flytta Brännanskolan till Kaplanskolan. För eleverna i de årskurserna spelar det nog inte lika stor roll var de går, och de kan få fräschare lokaler och kanske lite datorer på köpet. Men resten av detta ”domino- och rockadförslag” hoppas jag får hamna i papperskorgen med ett stort IG på omslaget.

Stefan Holmberg, Sjungande dalen


(infört som insändare i Norran 2/10 2012)

Service på gummiverksta´n



Gummiverkstaden som jag brukar anlita påminner om att det börjar bli dags att se över vinterdäcken. Dessutom har man rea på kvarvarande sommardäck.
Jag ringer och tingar ett par sådana. Vid monteringen nästa dag märker man att slitaget på de gamla däcken var lite snett. Kanske idé att kolla hjulupphängningen?
Nästa dag är jag tillbaka för denna åtgärd, lämnar in bilen och tänker gå en runda med hundarna under tiden. På håll ser jag en annan lokal på industriområdet, där arbetade jag några år i slutet av 80-talet. Vid några tillfällen hade jag även med mig vår dåvarande hund i bilen och fick passa på att rasta henne om det blev någon lucka i schemat.


Tänk att det är ungefär 23 år sedan! Livet är så kort, då var jag inte ens 40, nu är jag 62, om ytterligare 23 år så...
Jag släpper tanken och vandrar vidare, men måste ta skydd under en stor gran efter en stund när en kraftig men kortvarig regnskur sätter in. Medan vi står där ringer man från verkstaden, nu har man hittat en glapp styrled, men det kan de också fixa i morgon, jag behöver inte bekymra mig. Och så vänder vi om och kommer överens om tiden och åker hem igen.


Det här är verkstaden jag nästan hela vår tid i Skellefteå har sökt mig till. När vi nyss hade flyttat hit, höll den till i närheten av min dåvarande arbetsplats. Jag skulle ordna praktikplats för en udda man som inte var så lätt att placera. Men gummiverkstaden tog emot. På den tiden var det den nuvarande innehavarens pappa som var dess ägare. En glad och vänlig man - precis som sonen.

Vid ett tillfälle fick jag för mig att köpa nya däck på ett annat ställe. Jag råkade inte ha täckning på kontokortet just då. "Kan ni inte skicka en faktura?" Nej, det gick inte för sig. Kanske ville de inte skämma bort kunderna med sådant och ligga ute med mycket pengar som behövdes den tiden på åren till deras egna inköp av däck?
Men för mig kändes det ogint. Nästa gång var jag tillbaka där jag kände mig mera hemma.

(19/9 2012)

På en rastplats i Norge. Men för att ta sig dit är det ju en fördel att ha bra däck och styrleder som inte glappar.

Grannar utan namn


Vi flyttade in här i december 2001. Mitt liv tycks gå i cykler om sjutton år i taget. Så lång tid hade vi bott i Varuträsk, så så lång tid pågick även tiden dessförinnan medan jag fick mig ett yrke, en livskamrat och min första fasta tjänst. Och så lång tid tog det även innan jag började flytta hemifrån och stå på egna ben.

Grannarna i radhuslängan var till antalet som ett fotbollslag, om man summerar husnumren. Efterhand blev jag mer bekant med en del. Någon kände jag även sedan tidigare.

Det var inte alltid min förtjänst att kontakt uppstod. Ingmar bjöd exempelvis på radhusfest för några av oss äldre - i sitt garage! Ett fyndigt uttryck för en klurig men stillsam man.
Då hade vi i och för sig språkats vid en hel del även dessförinnan. Men att sitta i hans garage med ett filosofiskt resonemang över lite korv och vin innebar också ett tillfälle att bli lite mer privat även med andra.


Efterhand har det skett en del förändringar i längan. Några har flyttat, nya har kommit in. Några av dessa har varit intresserade att göra sig bekanta. Även någon av de nya känner jag sedan tidigare. I ett fall vet jag inte ens vad de nya heter, de verkar se sitt boende som helt frikopplat från oss andra, som att de inte bryr sig vilka vi är.

När vi allra första gången kom med vårt första flyttlass på släpvagnen blev jag lite bryskt bemött av en av de dåvarande grannarna. Han gillade inte att vi körde så långt in som vi tyckte oss vara tvungna att göra.
Vid andra tillfällen muttrade han över träd som borde fällas, eller att snöröjningen inte fungerade så bra.
Det dröjde till det sista året som han och hans fru bodde här innan stämningen oss emellan blev lite mer kamratlig. Kanske tinade han rentav upp just därför att han och hans mera försynta fru nu bestämt sig för att sälja och flytta?
 
I dag vid förmiddagskaffet såg jag hennes namn i en annons där hon undanber sig eventuell uppvaktning på sin förestående födelsedag. Under de närmare tio år vi hann bo grannar tog jag aldrig reda på vad hon heter, det var ju den mera bullrige makens namn som stod på namnskylten.
Det finns en annan kvinna i längan som jag inte heller vet vad hon heter. Tänk om jag skulle fråga henne någon dag! Kanske vet hon inte heller vad min fru heter...


(skrivet 11 september 2012 - någon vecka senare upptäckte jag att den kvarboende grannens frus namn faktiskt står på dörrskylten! Så jag slapp alltså blotta min okunskap...)

Här bodde vår granne. Men vad heter hans fru?

Hyllning till Tycko


Alla vi som är på väg till gravsättningen släntrar fram utan större problem. Den enda som halkar efter är Kurt, han som bott granne med min bästa vän Peter i Sandins-huset i Storuman genom alla år.

Nu är han 87. Och Tycko hade hunnit bli 91.

Men när kistan är på plats nere i gropen är Kurt just den som haltar fram för att hålla tal. Ett yngre par stöttar så han inte ska tappa balansen - och i värsta fall, tanken hinner gå genom hjärnan, falla ner...
Men det går förstås bra. Kurt berättar om när Tycko och han och några fler hjälptes åt med att skriva historieboken om Storuman. De hade roligt tillsammans.
Alla som sedan berättar om Tycko när vi ätit macka inne i församlingsgården vill också framhålla vilken glädjespridare Tycko var. Någon börjar gråta, "hur ska jag klara mig när jag nu inte får höra din röst i telefon längre?"

Sedan är det dags att tacka för sig.
Vi åker in till centralorten Storuman för att köpa lite blommor att plantera på våra egna anhörigas gravar. Det är fredag eftermiddag och livligt gatuliv mellan affärerna längs Skolgatan. Ett påträngande "joo, joo" hörs från en ljugarbänk utanför ICA-Renen.
Förstår på en gång vem det är.
Kusin Tage vill pocka på  uppmärksamhet för att jag ska upptäcka honom. Han börjar också bli gammal, kanske runt 75. En gång var han en duktig skidåkare och framförallt löpare, gjorde som bäst runt 4.10 på 1 500 meter utan rationell träning.

Men nu har han sedan några år tappat talförmågan efter en svår stroke och detta är det absolut enda han alls kan säga längre. Men han skiner som en sol när manövern lyckats och jag hinner berätta vad vi gjort och vart vi ska.

                                                                  *

Storebror K-E haltar omkring på sitt sätt när vi kommer till Barsele. Försöker göra upp eld i spisen. Hugger på en gång, pratsjuk som han är, på varför vi köpte mjölk i en tvåliters plastförpackning, den tycker han är onödig, sen hjälper det inte att mjölken kallas "gammeldags".
Men vi gör ett byte med några vanliga enliters och sedan far jag i väg på hjortrontur, och M får bli den som lyssnar på honom medan jag är borta, K-E skrinlägger nämligen sin ursprungliga plan att hon ska hjälpa honom att byta gardiner.

Det är avsevärt mer hjortron på "Elis´myran" än i fjol. Vilket i sig är en självklarhet, det kunde i alla fall inte bli mindre. K-E tycker jag "gjort det bra" när jag är tillbaka tre timmar senare. Dags att få i sig lite mat och sedan vända hemåt igen.

                                                                     *

Längs vägen, mellan skogarna och sjöarna, tvärs genom länet, kommer dagens huvudämne tillbaka i tankarna. Vi grunnar lite på varför fler människor numera vill bli begravda i sin ursprungliga hembygd än förr. M funderar också på vad solosången från gravkapellet hette och hur texten löd. Ingen av oss vet.

När vi kommer fram ringer jag tillbaka till Tyckos familj för att få svaret.

Javisst ja, det var ju den som Mikael Wiehe skrev när hans vän Björn Afzelius hade dött. Men hela tiden fladdrar titeln i väg. Jag tvingas fråga dottern gång på nytt gång på gång. Men till och med när jag nu knackar ner de här raderna slinter minnet...

(inlagt 25 augusti 2012)

När jag nådde parkeringen för förra årets hjortrontur. Den när jag knappt hittade ett bär!

Längtan


"Längtar du inte till Stadsfestivalen?" säger en kille på cykel till sin kompis bredvid sig just när de passerar mig.
 Jag är ute på mitt-på-dagen-rundan med våra hundar och har gjort en lov ut "på landet" mot Stämningsgården till. Och apropå stämning, så är det en promenad där jag gått och tänkt på sådant som jag passerat - och som också är sådant som utgör exempel på passerade stadier i mitt liv, vilket påverkar min sinnesstämning och dessvärre mest åt det lite nostalgiska hållet till.

Vi passerar till exempel gården där Arvid brukade hälsa på sin kompis Daniel, och jag hämtade honom, eller den lilla sjumannaplanen där Linnéa brukade spela matcher och Björn ibland gick domare.
Och lite högre upp i backen håller några på att spika upp taket till ett helt nytt hus, och jag tänker att så långt har jag aldrig kommit, det vill säga bygga ett eget hus. Sådant känns också lite vemodigt.

Så möter jag alltså de båda killarna på sina cyklar. Och då slår mig frågan: Längtar jag själv till något?
Nej, inte något så påtagligt som en festival, eller vad det nu annars kan vara, att få inreda sitt nybyggda hus till exempel. Ändå är vi ju i den tid på året då vintern äntligen släppt greppet och smältvattnet och fåglarna kvillrar och kvittrar.

För några år sedan kunde jag kanske ha svarat något i stil med "få slå ut på årets första golfrunda". Men i sommar kan inte M följa med och då känns det inte lika roligt längre, jag vet inte ens om jag alls kommer att spela något själv i år.
Men visst är det roligt att det börjar bli grönt och att det om några veckor är dags att sätta potatis och plantera blommor. Men "längtar", det känns för starkt.

Längtan är något annat. Något mer. Som att vara en 12-13 år och få gå på stadsfestival. Eller att som Arvid, snart 27, förhoppningsvis bli pappa för första gången. "Aldrig har jag längtat så inför nånting som nu", som han lär ha skrivit på Facebook för någon vecka sedan...

(inlagt 15 maj 2012 - 31 augusti föddes lille Rune)

Så här fin var grannen Ingmars krokusrabatt redan för flera veckor sedan.

Allt ska helst vara som det brukar vara?



Hade inte hört från min vän P i USA på ett par månader. Det har hänt förr, han har alltid varit periodisk att höra av sig.
Så skriver jag då och då; inget svar. Börjar liksom vid ett tidigare tillfälle få för mig att det hänt honom något.
Skriver ytterligare en gång.
Nu får jag svar. Allt är som vanligt, han sitter vid sin dator och programmerar.

Genast känns det lättare att gå ut med hundarna. Ett ålderstecken, eller ett personlighetsdrag som förstärkts med åldern?
Behovet att allt ska vara ungefär som det brukar. Eller ett utslag av att ovälkomna förändringar blir vanligare när vi blir äldre. 
När någon vi känt länge plötsligt blir sjuk och dör. Eller någon annan börjar tappa minnet. Eller inte orkar som förr.

Barnens förändringar är oftast mer välkomna. Som att äldsta sonen snart ska bli pappa om allt går som det ska. "Jag har aldrig längtat så någon gång förr", som han skriver på Facebook. 

Där jag själv för övrigt inte valt att vara med. Och även gnölat över fenomenet som sådant på min flik "Dialekt- och modeord".
För jag vill ju oftast att allt ska vara som förr...

(inlagt 10 maj 2012)
 

Sonen ska bli pappa. Men redan nu är han bonuspappa. Eller vad det nu brukar kallas.

I morgon är i dag förgången tid?



"Här står jag i en tid som ingen efterfrågar. Nuförtiden, säger man.
Vad menas? Gäller det året man befinner sig i eller bara månaden
eller ingår tio år bakåt i tiden, eller längre?  Framåt? Kanske nutid är
kortare än nuförtiden. Och bara nu är allra kortast. Där gäller minuter
– eller kan nu tänjas ?
Nuförtiden kanske gäller den senast uppvuxna generationen
från och med när deras liv började.  Kan den definitionen stämma? 
Nej naturligtvis måste det vara så, att varje individ har sin nutid som
börjar där vars och ens minne har sin första grund.
Begreppet är tydligen flexibelt, men mitt i allt detta tänjbara är det
i alla fall allmängiltigt med ordet nuförtiden – litet bakåt – litet
framåt.  Eller hur?
Har till exempel jeans gjort sitt intåg i nutiden eller i en förgången
tid? Ingen har burit hatt dagligen i nutiden – nej det var före nutiden.
Men var det verkligen i en förgången tid, som inte alls lever längre?
När jag är gammal, så tycker alla omkring mig att jag har levt i en
förgången tid. Inte i nutiden.
Fast jag lever ju uppenbarligen nu också. Det känns konstigt när det
liksom inte räknas. Där står man och blir litet tyst. Varför kommer min
omgivning inte på att fråga om nånting? Varför kommer ingen ihåg att
undra något om än det ena, än det andra. Nej varenda kotte tycks
vara uppslukad av sitt eget nu. Helt och hållet.
Så där sitter man och känner sig litet tråkig med en massa ord som
inte får komma ut och flyga, ses och höras. Plötsligt är man bortsopad
i ett huj.
Nuets fångar kanske vaknar för sent och vill veta något. Hur var det
egentligen? Varför kom vi inte ihåg att fråga?

Sonja Herlin, snart 95 år"

/Den här insändaren fanns i Dagens Nyheter i dag. Kändes verkligen tänkvärd.

(inlagt 5 mars 2012)

Trettio år sen min mamma bakade tunnbröd. Ett kuriosa från en förgången tid?

När oron inte vill släppa


Vaknar vid halv fem och är kvar i en dröm där vi ska börja med något slags sommarstugebygge. I närheten flera andra byggen på gång, åtminstone ett av en familj som vi känner. Det vill säga, vi umgicks en tid för mer än tio år sedan, därefter rann kontakten ut i sanden som det brukar heta.
Detta räcker för att jag ska känna mig illa till mods och får svårt att somna om. Varför är det så lätt hänt att tappa bort människor man känt, mannen och jag kunde väl åtminstone ha fortsatt att spela badminton, vilket vi gjorde under en period med våra barn när de ännu var små?

Stiger hur som helst upp ur sängvärmen, försöker vid köksbordet med korsordstricket, ett sätt att sysselsätta hjärnan med något annat en stund. 
Men även om jag klarar nästan hela Geijerkrysset den här morgonen släpper inte oron taget. Olustiga tankar bildar fortfarande kö, vid sextiden ger jag upp och stiger upp för gott denna morgon.

Den enda levande varelse som gör mig sällskap blir förstås Doris, hunden. Redan vid sju har jag fikat och borstat tänderna och då vill hon ut, det är bara så.
Hon och jag och hennes mamma ut i den alldeles tysta söndagsmorgonen, jag tar sparken och glider i väg nerför gatan, får upp så pass hög fart att jag finner mig nödd att bromsa in.
Hundarna kan springa fritt, Doris skäller av glädje, humöret känns lite lättare att fördra.

En ny dag har tagit sin trevande början...  

(8 januari 2012)
 

Eftermiddag, tidig solnedgång. - Men det kunde också vara tidig morgon?

"Je få bära bort me då jag ha dödd"


Vattnet är rostigt, grytorna ofta odiskade, mjölk kan surna i kylskåpet som är svårt att stänga. Från källaren stiger en lukt av jord, blandar sig med all smuts i farstun, när jag har varit där brukar jag tvätta kläderna så snart jag kommit hem.

Detta är mitt barndomshem, där har min äldre bror bott ensam kvar sedan vår mamma dog för drygt tio år sedan. Han år sparsam för att inte säga snål, unnar sig inget som kostar pengar, eller ska man hellre säga att han har små materiella anspråk på livet. 1993 fick han sin första stroke, tvingades ta förtidspension innan han fyllt 60.
Femton år senare kom den andra, den tog hårdare, han har svårt med motoriken i höger hand och förmågan att ta sig fram till fots har försämrats påtagligt. Han orkar inte följa med ut till hjortronmyrarna längre, knappt ens gå upp till landsvägen för att hämta tidningen, ta sig upp i traktorn och vrida om startnyckeln tar på krafterna och ibland även humöret.

Det är lätt hänt att jag blir grinig och gapig när vi träffas, jag försöker städa undan det värsta och han tycker att jag lägger mig i. Värst är det med vattnet, det går inte skura rent och än mindre att han kan tvätta sina kläder i tvättmaskinen som stått och beckat ihop nere i källaren tillsammans med diverse annan bråte.
I somras tog jag mig för att försöka röja lite i skafferiet, rester av gamla flingpaket hade ramlat ner på golvet och blandats med strösocker och mycket annat, konstigt att råttorna inte hittat dit! Jag rensade även ett skåp ute på farstubron där det samlats burkar och mjölkpaket, glassbackar och flaskor sedan långt innan mamma dog. "Kunde ju vara bra att ha", en filosofi som rått alltsedan våra föräldrar satte bo och sparsamhet var både en nödvändighet och en dygd. 

När det var klart medgav min bror att det var kanske inte så fel. Då hade jag även hunnit slänga flera sopsäckar med kläder, mattrasor och annat som stått orört i mammas sovrum. Pillerburkar ovanpå linneskåpet, skräp och dammråttor under sängen, det kittlade i näsan när jag skulle försöka sova där.
I den lilla alkoven där min bror sover törs jag inte försöka röja. Allt som finns i bagarstugan och i andra biutrymmen på gården, vilket med tiden blivit rätt så många, är ett eldorado för en hängiven skrotsamlare. 

I går ringde min bror och snörvlade, han hade hamnat på sjukstugan för att han tydligen blött stora mängder blod genom näsan. På nytt blir frågan om hans hälsa aktuell, och hur länge han ska kunna bo kvar, han är nu fyllda 77. Själv vill han inte höra talas om något annat än att vara hemma. Så snart man fått bukt med näsblodet, han hade dessutom hög feber, kanske sorkfeber, så ropade han i telefonen: "Jag vill hem!" Hem till allt detta som ter sig alltmer bristfälligt men som ändå är hans plats på jorden, där vill han vara, där hör han hemma. "Je få bära bort me då ja ha dödd!"

Ute på slåtterängarna, några alltmer ålderspinade hässjor tar form än en gång och brorsan ska föreviga dem.

Droghandel vid lunchtid

Efter en bra förmiddag på nya jobbet cyklar jag för tillfället nöjt in mot centrum, viker av till höger efter Parkbron och kryssar mellan några stora blomsterurnor innan jag viker av förbi stadshuset Brinken och parkerar i närheten av turistbyrån samt apoteket Kronans droghandel.

På turistbyrån köper jag ett par hockeybiljetter till min dotter och hennes kompis. "Vi tar dem på sjunde raden bakom målet", säger jag efter lite resonerande om lediga platser, "dottern får väl skälla om det inte blev bra". Tjejen i kassan vill av någon oförklarad anledning ha telefonnumret trots att jag betalat, "är det Björn?" frågar hon när jag uppgett numret men utan att undra. "Nej", skrattar jag till, "han bor i Oslo numera. Då måste han ha köpt nånting när han var hemma senast!"

På Kronans droghandel pågår kommersen för fullt, lunchtid som det är, kölappen visar 101 och displayen framme hos de som expedierar har inte hunnit mer än till 84. "Nja, då tror jag det får vara för i dag", säger jag i riktning mot gamla fru N som bor granne med oss och som redan sitter och väntar på att få hämta sina piller. 
Men på kölappsautomen ligger några kvarlämnade lappar av folk som resonerat som jag, den bästa bär nummer 90 och innan jag hunnit bli det minsta less får jag ta fram körkortet och legitimera mig i väntan på att medicinlistan ploppar fram på dataskärmen. Vilket tar snudd på längre tid än vad det nu tog att komma fram.

Ögonen faller på en låda med gratisprover på receptariens pult. "Tänk att de här finns fortfarande, jag blev pikad av kompisarna för att jag brukade köpa Strepsils halstabletter redan under studietiden på 70-talet". Receptarien ler vänligt men lite tankspritt medan hon pysslar med att klicka fram och aptera ordinationslapparna på de varor hon ska ge mig.
"Men det var då det räckte med lite halstabletter", fortsätter jag medan hon kör fram den aktuella medicinlistan, "numera har man andra och fler behov av medikamenter!" "Ja, det finns ju större utbud också", säger hon medan hon försluter påsen för vidare befordran till kassan. "Nå, framför allt är det nog åldern som tar ut sin rätt", konstaterar jag och traskar vidare.

I kassakön får jag syn på ett varuställ med allt från några helt vanliga DVD-filmer till tidningen Blossom som påstår sig kunna ge tips om "bra solosex". Tiderna förändras minsann även i apoteksvärlden, fru N hamnade till sist precis framför mig i kön (även om hon nu inte märker mig), och när hon är klar och jag är klar och jag har hämtat cykeln och börjat pinna på hemåt igen är det fortfarande en lång och fin höstdag kvar att göra något vettigt av.
Uppe vid den lilla närbutiken i grannskapet där vi bor lyser löpsedlarna för de båda kvällstidningarna. "Slipp tandgnissel" lovar den ena, "Ny mirakelmedicin botar PMS", påstår den andra. Men för mig räcker det så bra med de piller som redan dinglar i sin kycklinggula påse på cykelstyret.

(inlagt 26/9 2011)

Ett inslag i droghandelns förlovade värld...

Besök i glesbygden

Fick till min glädje denna artikel införd på Västerbottens-Kurirens kultursidor i måndags. Stort uppslaget med fyrspaltigt foto som jag tog förra hösten (se fliken Lycksele 2010)!

Besök i glesbygden

Höstfärger, hög luft och milsvida vyer över Stöttingfjället. Norrbäck ligger vackert men hur länge kommer byn att överleva? Det frågar sig Stefan Holmberg, som rest genom Västerbottens inland i sökandet efter hjortron och glesbygdens framtid.


"Jasså är du redan tillbaks", säger min snart 77-årige storebror lite släpigt medan jag sparkar av mig stövlarna på farstubron.
Han ligger och läser den nyanlända dagstidningen på den gamla kökssoffan som står ute på farstubron till vårt föräldrahem där han sedan ett tiotal år bor ensam kvar. Vi är lite osams för tillfället, eller rättare sagt, jag är arg på honom. "Redan tillbaks", fnyser jag, "så roligt var det inte att tjava tillbaka över Lomtjärnmyra!".

Ilskan handlar egentligen om två misslyckade expeditioner för att hitta årets hjortron. Dagen innan kollade jag mina vanliga ställen Elis myra, Vintjärnmyra, Långhalsa utan att hitta mer än det som ryms i en två liters glassback. På kvällen, medan brorsan läste i Haralds bok om Norrbäck, såg jag på sena länsnytt om thailändaren som skördat tio kilo den dagen i trakten av Fredrika. Det kändes lite försmädligt att bli så utklassad; tidigt denna vackra morgon i slutet av juli tog jag mig därför ut på nytt.

Men knappt ens ett bär denna gång, nu gick jag dessutom lite fel, och ringde för att be honom plocka upp mig ute på stora landsvägen som jag snart hade i sikte och skjutsa tillbaka till utgångspunkten efter en liten skogsväg där jag parkerat min egen bil. Men brorsan tyckte det kändes besvärligt. "Jag vill väl int kör sunn bilen på nå gamm väga", muttrade han, och jag tryckte tvärt av mobilen för att inte behöva krusa. Nu är vi i grunden inte mer ovänner än att vi snart blir sams igen. Han letar fram en annan glassback med hjortron ur en av sina frysboxar som kompensation. På locket mammas handstil; den är från 1984. "Men he gå bra å kok sylta på dem ändå", lovar han.

Innan jag ska åka hemåt igen, ned till kusten, går jag ut på lägdan. Vi har pratat om det vid flera tillfällen, nu har han till sist gett med sig. Jag ska ta ned hässjevirket, med början mot grannen Göstas ägor. Det är nu så pass länge sedan det slåttades hö på den delen av åkern att till och med brorsan har insett att det är meningslöst att det står kvar och rasar samman av sig självt. Han har lovat att köra undan det jag plockar ihop med traktorn senare under veckan.

"Men sorter hä i två höga", säger han. Det bästa, eller snarare minst ruttna, vill han fortfarande lägga för sig. I fall att. Någon någon gång vill sätta upp en hässja igen. "Och ring ´n Harald om hjortrona", säger han innan han haltar i väg för att se till sina fyra får och de båda hönsen. "Där på Stöttingfjälle bord he väl finns?"

Harald heter som jag i efternamn, men vi är inte släkt. Vi blev bekanta när vi började gymnasiet samtidigt. Det var i Lycksele, för 45 år sedan. Jag vill helst inte tänka på att det hunnit gå så länge. Harald är hela tolv år äldre, han hade börjat läsa som vuxenstuderande. Blev lärare, pendlade en sju, kanske åtta mil till byskolan i Gunnarn, flyttade så småningom tillbaka till hemgården för gott. Jodå, jag ringer, jodå, han och hustrun Marianne är hemma, det går bra att jag hälsar på. Men det lär inte finnas hjortron där på Stöttingfjället heller denna sommar, han har inte ens brytt sig om att gå ut och söka själv.

Jag hade tillfälligt återvänt till Lycksele i fjol höstas. Skulle försöka hjälpa till att vägleda en grupp ungdomar ut i arbetslivet. En dag blev jag besviken även på några av dem, de sökte inte själva upp en tänkbar arbetsgivare som vi kommit överens om. Jag klarade inte diskussionen med dem, tog bilen och åkte i väg ut på vidderna mot Vilhelmina-hållet till, efter sex mil var jag framme i Norrbäck och ilskan hade lagt sig. En ännu vackrare dag än i dag, då med alla höstfärgerna och den första pudersnön kvar på marken, men den gången fick jag nöja mig med att ta några kort. Husfolket var inte hemma.

Nu bjuder de på fika och vi småpratar om hur livet rullar på. Harald har tagit paus i bygget av ett större garage. Han verkar lite disträ till en början, men så, när kaffet är urdrucket, vill han visa runt i deras fina västerbottensgård i söderläge. De tidigare Norrbäcks-bönderna tycks inte bara ha satt bo, de hade självkänsla och byggde stort. Ett närmast majestätiskt björnskinn en trappa upp går inte att missa. "Du har förstås skjutit den själv?" Jodå, men det var under stor dramatik. Det första skottet fick inte avsedd verkan, björnen störtade emot honom. Med stor sinnesbehärskning hann han få iväg den dödande kulan, då var avståndet bara tolv meter.

Tydligt upplivad av detta minne, bestämmer Harald att "nu ska vi åka iväg på en liten tur". Nu vill han visa trakterna som jag hittills bara läst om i den fina bok som han nyss har gett ut och som brorsan fick låna. Första anhalten blir Uttermangården. Den är han påtagligt stolt över. Byborna byggde den gemensamt på 90-talet, namnet kommer sig av att den förste nybyggaren hette Per Andersson Utterman. Gården är i mycket fint skick. I storstugan finns en rad skärmar med en fotoutställning. Bilderna har han antingen tagit själv, eller rustat upp med hjälp av modern digitalteknik. En del av dem fanns med i boken. Köket är också modernt, välutrustad. "Vi har haft grupper som varit på internat här. Både från Skogshögskolan och vanliga skolklasser".

Det ironiska är, att trots att Harald fått stå som vägledare för studenter, har han senare hamnat i tvist med skogsmyndigheterna för sättet att sköta sin egen skog. Saken har gällt om han skulle få utföra en avverkning på sitt eget sätt, med ett smärre uttag där en hel del träd lämnas orörda. Myndigheterna har ansett att det vore bättre att kalavverka en större yta. Tvisten har till och med gått vidare till domstol, där åklagaren dock beslutat lägga ned ärendet. Men Harald är störd över det inträffade, han vill fortfarande få full upprättelse.

Byn Norrbäck ligger alltså förhållandevis högt över havet, höjden varierar men rör sig närmare 500 meter. På den nivån kan återväxten ta tid. En kalhuggning kan enligt Haralds mening bli förödande. Harald har överhuvudtaget många funderingar om människans samspel med naturen. Förr skedde den i liten skala, varje erövring var ett mödosamt framsteg, det kunde handla om dragningen av en väg eller utdikningen av en myrodling.

Men i dag, med nutidens teknologi? Den närbelägna guldgruvan i Svartliden har gett arbetstillfällen, men hur länge räcker de, hur stora blir inte såren i naturen, och hur skyddade är vattendragen trots de förebyggande åtgärder som gruvbolaget ålagts. Försiktigt optimistisk är han däremot till det andra stora projektet som just nu är aktuellt, vindkraftverken. De förefaller kunna byggas utan uppenbara störningar och i samförstånd med de kvarvarande byborna.

På återvägen till Marianne och Harald Holmbergs gård kan jag inte låta bli att ställa en försiktig fråga om framtiden. Hur blir det med den, kommer någon att förvalta arvet? Harald vet inte säkert. Jag får känslan att han helst inte vill tänka så långt, även om han också berört detta i sin bok. Han har gjort så gott han har kunnat under sin livstid, mer kan ingen göra, inte heller min bror eller någon annan som ännu bor kvar i den så kallade glesbygden.

Med vemodskänsla, tack och lov skingras den ju efterhand, rullar jag hemåt. Tjugofem mil kvar, jag siktar på en hastig matpaus i Lycksele. Mina två plastbackar med hjortron finns i skuffen, de ser fortfarande verkligen blygsamma ut. Men i sinnet arkiverar jag dessutom de färska intrycken från två dagar som kommer att leva kvar länge i mitt minne. Haralds bok, den blev alltså kvar hos brorsan. Den läser han vidare i ännu några dagar, medan han samlar kraft för att orka börja köra iväg med hässjevirket, det som vår pappa en gång yxade till. Då var han och min mamma själva nybyggare, odlade upp sin gård från noll. Mindre än en människoålder sedan, en nanosekund av den historia vi får ta del av livet här på jorden.

STEFAN HOLMBERG

Publicerad: 22 augusti 2011 kl 10.42

Utsikt från min vän Harald Holmbergs gårdsplan i Norrbäck.

En tankeställare

Programserien "En andra chans" började i tv i kväll. En idé med serien torde vara att göra oss som har rörelseförmågan någorlunda intakt får en tanke om hur snabbt vi kan gå miste om sådant vi oftast tar för givet. En bilolycka eller någon annan ögonblicklig händelse kan fjättra oss för resten av livet i en rullstol; för några så svårt att de inte ens kan andas själva utan behöver respirator och ständig assistans.
Nästa gång som jag går på golfbanan ska jag inte gnälla över mina halvtaskiga slag, inte heller när jag tycker att trappsteget jag gjorde på altanen i stugan blev onödigt högt, eller att en del cyklar betydligt snabbare än jag när jag är på väg till mitt nya jobb.
Bagateller som jag har råd att röra mig med. Nog sagt för i dag!

(inlagt 11 augusti 2011)

Kunde dåden ha undvikits?


Det infernaliska mördandet av alla ungdomar vid läget på Utöya, liksom givetvis bombdådet i centrala Oslo, berör alla, och ges givetvis stort utrymme i media.
Jag har inte alls följt rapporteringen så grundligt, men än så länge finns två frågor som jag inte hunnit se att de tagits upp:

1/ Hur kan en människa som tydligen var känd för sina extrema åsikter få, resp. få behålla sina vapenlicenser?
2/ Hur tänkte polisen när man fått klart för sig vad som hade hänt inne i Oslo? Fanns allt fokus på att spärra av centrum av staden utan tankar på vad dådet handlade om? I så fall hade man kanske kunnat förhindra det som skedde två timmar senare på ungdomslägret, dvs att man åtminstone tänkt att de som befinner sig där också kan vara föremål för förövarens/förövarnas intresse?

Så kommer dessutom uppgifterna om ett dokument som denne ljushylte terrorist skulle ha sänt iväg själv någon timme innan han drog ut i sitt vansinnesföretag. Fanns ingen som hann läsa detta meddelande av de som valts ut som mottagare och som hade så pass bättre omdöme att de kunde ha slagit larm?

Även i semestertider måste det rimligen finnas beredskap för det oväntade. Min tanke är att det kunde ha gått att förhindra åtminstone det som skedde på lägret ute på ön. Eller är det bara utslag av simpel efterklokhet?

(inlagt 24 juli 2011)   

Mötet med Amos

 

Jag ställer tillbaka kundvagnen och funderar för någon sekund om jag ska säga några vänliga ord till tjejen som står utanför entrén för att försöka sälja jordgubbar denna gråa måndagsförmiddag. Då ser jag honom stanna till på väg in i affären, som om han känt igen mig, och med lite latens identifierar även jag honom. ”Visst är det… Amos?”

Ja visst är det Amos, och heter man så är man förmodligen rätt så gammal, och det visar sig att denne Amos faktiskt fyllt 94. Jag höftar till att det åtminstone bör vara en tio, femton år sedan vi sågs senast, men det kan givetvis vara mer. Amos var en av farbröderna som befolkat trakten dit vi hade flyttat och där vi kände oss glada om någon visade lite vardaglig vänlighet.

Vad Amos fick ut av mig är väl mera oklart. Men han erinrar sig i vart fall ett tillfälle när han bad mig att hjälpa honom med att skriva en insändare när han hade blivit bestulen på snökättingarna till sin traktor. ”Fick du tillbaka dem”, undrar jag, och han skrattar, nej, inte det. Men han hade åtminstone fått hjälp att lufta besvikelsen.

Amos hjälper mig att kartlägga hur hans familj såg ut då och hur den ser ut i dag, och får i gengäld veta var vi bor numera. Sedan fortsätter han in till matdiskarna och jag åker hem till mitt. Jag har sovit illa på natten och känner hur det påverkar mig, jag blir långsammare i tankar och handlingar men även mera känslosam. För ett ögonblick kommer jag att tänka på Olof Palme som påstods behöva bara fyra timmar i snitt natt efter natt, och detta i ett så påfrestande ämbete som hans. Själv har jag fullt att klara av att fullfölja lagningen av en cykelpunktering, att fylla på olja i bilen som dottern numera har lagt något slags embargo på, och att skriva ner dessa rader. Men mötet med Amos värmde i all sin enkelhet.

(skrivet och inlagt 13 juni 2011)

Ett annat sätt att se på tv

18-nyheterna på tv. De fruktansvärda scenerna när flodvågen sveper bort allt i sin väg i de jordbävningsdrabbade delarna av Japan.
Så har bilderna rullat förbi, och TV 1 bjuder in oss att vara med om ett dagen-efter-reportage hos gårdagskvällen vinnare i Melodifestivalen.
Kontrasten blir för stor.

Jag byter kanal för att se vad tvåan har att komma med. Där pågår en film om hur en brittisk kvinna under en månad provar "Ett annat sätt att leva" hos ett bergfolk i Thailand, karenerna. Kvinnan har tydligen ett lite trassligt liv på hemmaplan med avbrutna juridikstudier och en vilsen tillvaro som ensamstående mor. Dessutom är hon färgad, något som inte gör livet enklare i ett samhälle dominerat av vita.
Men här möter hon så mycket kärlek och värme att hon blir alldeles förstummad. Karenerna lever ett materiellt enkelt och ofta strävsamt liv, dessutom färgat av en historia med förtryck, men de har en rikedom av annat slag.

Serien "Ett annat sätt..." har redan pågått en tid, detta är femte av totalt sex avsnitt. Men som så mycket annat har den gått min uppmärksamhet förbi. Pärlorna i medieutbudet drunknar lätt i allt ytligt. Man kan säga att även tv:n borde användas lite mer utskillningslöst av oss alla.
För nog tror jag att jag fick med mig mer som värmde och var lärorikt hos detta program än om jag hade följt med in hos Eric Saade, när han sömnig och möjligen lite bakis på nytt skulle vara i centrum för det som ger ... ja vad: just ingenting. 


(inlagt 13 mars 2011)
 

Karenerna är en folkgrupp som ibland tvingats fly från sina marker, exempelvis från Burma över till Thailand.