Tankar om dödsannonser

Inte var det ju

hunden som dött

 

En rikstidning har en VD som vill ha våra åsikter om hur den ska bli en bättre storstadstidning. Nojigt undrar jag om den därmed ger upp ambitionen att vara rikstäckande.  Men tills vidare behåller jag min helgprenumeration, och förutom fördjupningen i korsorden glider blicken bland annat över dödsannonserna. Kanske ett ålderssymtom?

Härom söndagen var det fyra sidor med annonser. Som vanligt numera kryllade det av de mest skiftande symboler högst upp. Allt från fåglar med eller utan kvistar i näbben, segelbåtar, fiskare, flygplan, pudlar och  uppslagna böcker till ett städ med en hammare samt en annons med korslagda tennisracketar.

Det är en allt brokigare flora - som även gjort insteg i vår egen lokala tidning. Man kan tolka det som ett uttryck för någon slags avkristning; korstecknet förekom vid en genomräkning den här dagen bara i 12 av 77 annonser, dvs mindre än tjugo procent.

Men jag tänker att det också har att göra med något slags offentlig anonymisering av människan. När jag var ung och vikarierade som lokalredaktör på 70-talet, var det till det lokala tidningskontoret som anhöriga hörde av sig för annonseringen och på köpet fick de hjälp att skriva en runa med minnesord.

I dag finns inte den småskaligheten och nära kontakten. Allra minst i en storstad. Några prominenta personer uppmärksammas fortfarande med desto spatiösare minnestexter. Men flertalet får lita på att det, när vår tid är ute, finns kvar ett fungerande nätverk av anhöriga och nära bekanta som kan delta aktivt i sorgen utan att behöva läsa om sin släkting eller vän.

Det är där alla dessa symboler kommer in. En enda sådan ska ge en vink om ett helt liv. Men för mig känns det ibland lite konstigt med ett foto av en stor schäfer alldeles ovanför en rad med ”Vår älskade” och ett namn. För det var ju inte hunden som hade gått ut tiden!


(i
nlagt 1/2 2011)

Nytt år, nya förhoppningar


Det nya året började bra. Oscar Lindberg från Skellefteå slog in en avgörande straff mot Kanada i junior-VM och jag vann två omgångar på raken i Gin rummy och segade mig upp jumboplatsen.
Sen planade det ut. 1:40 inpå det nya året fick jag för mig att köpa en spader dam till en stege fastän jag redan hade en.  Och i går var allt ungefär som vanligt igen.

Jo, man kan skoja om det mesta, även övergången till ett nytt år. Det är ju bara ett datum i en almanacka. Tiden går vidare som om inget har hänt.
Det som har betydelse i våra liv är inte ett datum eller ett årtal i sig. Det är vad som verkligen händer och hur vi tolkar det som händer. Vad vi göra av våra möjligheter och hur vi eventuellt sumpar dem.

Ibland dyker de upp utan att vi ens märker det. Ibland blir de så tydliga att allt för ett ögonblick ställs på sin spets.
Som när Oscar Lindberg utses att lägga Sveiges första straff inför nästan 18 000 åskådare där nästan alla hoppas att han ska missa. Men han gör det inte, och åtminstone talangscouterna som kartlägger vilka spelare de ska satsa på till sina NHL-lag gör noteringar om förmågan att hålla sig kall när det som bäst behövs...

(inlagt 2/1 2011)

Ett enda mål kan ha påverkat Oscar Lindbergs hela framtid som hockeyspelare? (men våren 2012 får han skriva kontrakt med en NHL-klubb i alla fall!)

Vårt behov av bortförklaringar


Finns det något mer universellt? Att alltid hitta anledningar till något som vi helst inte vill kännas vid som inte speglar hela sanningen. 
Antingen är felet någon annans, eller också vill vi förringa det som hänt - eller, en variant där vi visserligen erkänner ett missnöje med vår egen prestation utan att vilja medge att någon annan faktiskt gjort det bättre (det är inte ofta som en hockeyspelare t ex kan kosta på sig att ge motståndarna beröm för att de faktiskt var bättre!).
Här kommer ett exempel på förringande på hög nivå. Och varför jag stannade till vid detta? Jo, denne Svanberg har faktiskt en kort tid av sitt liv varit bosatt i Storuman, jag har en nära kompis som har minnen av honom.
Hur kommer man sig då upp och blir en inflytelserik ledare? Och hur använder man sin position när man väl är där? Vilka egenskaper är det då som är viktiga? Fundera på det när du läser den här notisen!




P:S STYRELSEORDFÖRANDE
Carl-

Henric Svanberg ställdes mot väggen

i söndagens ”Agenda”. Hans

självbelåtna stämma fick mig nästan

att glömma att intervjun gällde den

värsta oljekatastrofen i amerikansk

historia. Visst – det var en ”osannolik

olycka” och en ”besvärlig kris”,

men det är ju också första gången

det gick ”riktigt tokigt” på trettiofem

år. Nu är allt som vanligt längs kusterna

igen, oljenivåerna har sjunkit,

och olja fi nns faktiskt naturligt i

havet. Förkunnar Svanberg.

Somliga människor har förmågan

– eller i alla fall ambitionen

– att vända även de djupaste nederlagen

till framgångar. Mötet

med den amerikanska regeringen

var ”spännande på många sätt”,

och nej, presidenten var inte arg,

utan konstruktiv, ja rent av ”stödjande”

och ”inspirerande”. Amerika

behöver ju oljan , säger Svanberg

med eftertryck (men vill väl i själva

verket påskina att de behöver honom ).

Det är inte utan viss stolthet

han berättar att ett enormt medieuppbåd

väntade på gården utanför

Vita huset. Inte konstigt att tungan

slant och Svanberg började snacka

om dvärgar då – det kan han storsint

bjuda på.

PROGRAMLEDARE Marianne Rundström

försöker fl era gånger: Obama

måste ju ha varit urförbannad?

Kunde BP göra något annat än huka

och lyda? Vad har ni lärt er då, vad

gjorde ni för fel? Medan Svanberg

bara myser: BP har pungat ut, städat

upp, tagit initiativ och dragit

slutsatser.

Det som etsar sig fast på näthinnan

är ett vinnande leende och en

blick som glimrar likt svart guld

bakom de halvt slutna ögonlocken.

Generande självkritik har aldrig

varit något för maktens män.

Kungarna säger ”vi vänder blad”

och trampar vidare. I klaveret.

LINNEA TILLEMA

linnea.tillema@dn.se


 

(inlagt 17/10 2010)

Något att uppskatta...

När vi har gott om sol, då tar vi den mera för given. När det går mot vinter blir den en bristvara. Då kan det kännas märkvärdigt att alls se den börja ta sig över horisonten...

(inlagt 29 oktober 2010)

Morgonsolen letar sig in i vardagsrummet.

Hälsa - en rättighet?


Sitter i bilen, denna gång på en betydligt kortare tur än den jag beskrev under den här fliken för någon vecka sedan.

Jag är på hemväg efter att ha skjutsat Linnéa till hennes praktikplats på en förskola. Slår på morgonens nyhetsmagasin och där kommer ett inslag som får mig att lystra till. Det är en intervju med psykologen Solvig Ekblad som är forskare på Karolinska institutet.

Hon har varit min kurskamrat en gång i tiden, men på den tiden stavade hon nog förnamnet med Solveig. Jag känner så väl igen hennes stämma, hon har fortfarande ett karakteristiskt sätt att tala i korta lite stötvisa meningar. Det är därför att det är just hon som jag lyssnar, men till viss del även på innehållet.

Det handlar om en studie över invandrares hälsa och det är kloka ord om att de behöver få samma vård som andra. Om de nu inte får det, vilket tydligen är lite oklart.
Så avslutar hon med ett kärnfullt: "Hälsa är en rättighet!"

Men valde hon rätt ord? Är det inte sjukvården som är en rättighet, medan hälsan - ja, den är väl snarare en nåd att vara tacksam över så länge vi har den men som vi aldrig kan ta för given?

(inlagt 15 oktober 2010)

Att krångla till det för sig...

På villovägar


Vägen mellan Skellefteå och Lycksele är i gott skick, man frestas töja på hastighetsgränserna och kan vara framme på en timme och fyrtiofem minuter om det är bra väglag och detta inräknat en kaffepaus vid Kvammarn.

 Men den här eftermiddagen, när just tagit den återstående kaffeslurken från termosen, fick jag idén att svänga av längs en väg med pilen ”Siksele 29”. Jag visste att då jag når Vindelälven  skulle  jag kunna korsa den neråt Mårdseleforsen och så småningom passera Kalvträsk och sedan vidare hem till ”staan”. Rent teoretiskt kunde jag till och med tjäna någon mil på den sträckan.

Vad jag inte kontrollerade var hur långt det egentligen var från Siksele till bron och om just den vägen verkligen ledde ända dit. När vägen hade smalnat av så mycket att jag passerat en bom med skylten ”fordonstrafik förbjuden” började jag ana att något var fel. Visserligen var ju bommen uppfälld, men efter någon minuts pusslande med den till fragment nerslitna Norran-kartan var farhågorna bekräftade.

Nytt vägval, till att börja med i riktning tillbaka mot Lycksele. Jag började känna mig som när vi skulle söderut från Barcelona och höll på att köra till Andorra. Men enda likheten med den gången var att när jag äntligen passerat Vindelälven uppstod ett nytt tankefel. Jag svängde vänster mot Rusksele i stället för höger mot Åmsele och hamnade efter en stund på nya grusvägar alltmedan radions pratkanal analyserade den nya regeringsbildningen och  Sverigedemokraternas uttåg ur Storkyrkan.

När jag närmade mig Kalvträsk borde jag redan ha varit hemma. Det var något skadeglatt över fruns tonfall när jag ringde för att rapportera dröjsmålet. Efter en körsträcka som blivit ungefär fyra mil längre än nödvändigt och som tagit minst en timme mer, hann jag knappt kasta i mig en tallrik fil som sent middagsmål innan flickorna skulle hämtas från ridningen. Men jag hann åtminstone se hockeymatchen för kvällen.

GPS? Nej, vad ska med sådant till när man kan vidga sina geografiska kunskaper, och på köpet få stoff till ett kåseri. Men Norran får gärna bjuda på en oanvänd karta inför nästa exkursion i den västerbottniska skogsvegetationen…

(inlagt, samt skickat till Norran, 6 oktober 2010 - blev dock aldrig infört)
 

Höstlöven faller


Dagens lilla utflykt gick till Varuträsk. Först gjorde vi ett försök att spana efter kantareller norr om sjön. Men regnskurarna avlöste varandra, och terrängen var inte den där riktiga svampskogen med gamla granar och mossor. Inte samma utdelning som förra lördagen, med andra ord.

På vägen hem stannade vi till vid stugan en stund. Jag gick ner till sjön och öste vatten ur båten, det var en hel del. Sen bar jag den gröna träbänken, som stått på bryggan, under tak uppe vid stugan. 
Egentligen skulle båten också kunnat dras upp för vintern. Det blir alltid så att den ligger kvar flera veckor på sensommaren och en bit in på hösten utan att användas någonting mer. Det är som att man alltid lurar sig själv att tro att det ska bli av, men det blir det nästan aldrig.

När vi kom hem, välte jag omkull en tunna med vatten. Dess syfte har varit att finnas till hands för att vattna blommorna i rabatterna. Men nu är det länge sen de behövde något extra vatten. Så att jag ville tömma den var avsiktligt, men inte sättet jag gjorde det på.
Tunnan åkte i backen med en alldeles för oförsiktig duns. Den sprack, och det var bara att lyfta in den i förrådet i väntan på hämtningen av grovsopor. Så onödigt att jag inte kunde ösa ur den några hinkar innan jag välte den!

Efter dessa förehavanden var det dags att gå in och koka kaffe. Vid kaffet kunde jag återgå till att läsa dagerns tidning. I lördagsbilagan fanns ett fint reportage om livet på ett äldreboende, där man försöker ge de boende ett värdigt boende i slutet av deras liv.
På sidan med dödsannonser fanns en annons med en ovanligt väl vald illustration uppe till vänster. Ett par höstlöv i färg.

För så är ju våra liv, och fortare än vi ofta inser övergår våren till sommar och sommaren till höst, och till sist singlar löven ner...

(inlagt 18 september 2010)

Zelda vid svampkorgen förra lördagen (11 september 2010) Den här gången blev utdelningen sämre.

Ett annorlunda besök



När jag växte upp, var det sällan som man bjöd till sig bekanta på speciella tider. I stället ringde någon och sa att de hade tänkt komma. Eller, det absolut vanligaste, att man bara dök upp helt "oanmält".

Min bror, K-E, berättar ibland om sådana "räder". Han är nöjd när han har varit och hälsat på några han känner, han kan gärna ha gjort flera besök på raken. Gustav och Malin gör också likadant. De är ett äldre par, kanske i 70-årsåldern, som bodde grannar med oss när vi flyttade till Skellefteå på 80-talet och än i dag händer det att de tittar förbi.

Som i kväll, när jag var ute med hundarna i närheten av stugan och ser en röd Volvo svänga ner i näst sista kurvan.
De hade frågat sig fram var vi bodde.
Skrattande berättade Gustav hur han knackat på för att fråga i en sommarstuga där det tydligen hade pågått någonting av det mer onämnbara slaget. "Men Gustav då", sa Malin med låtsad indignation, "inte stövlade du väl bara rakt in?" Han flinade och gnuggade sig pillemariskt runt hakan."Nej, men jag kunde ju inte undgå att se det genom fönstret... Men karln hann få på sig ett par kalsonger innan han kom och öppnade..."

Gustav och Malin dök faktiskt upp riktigt lägligt. Jag var lite misslynt för att den eländiga fönsterhissen till en Volvons sidorutor en kort stund tidigare hade hakat upp sig i nerhissat läge på vägen ut från stan. Inte blev det bättre av att övningskörande Linnéa för ett ögonblick tappade uppmärksamheten i en vänstersväng ut på väg 95 och så när blivit påkörd.
Men en stunds samvaro med det livliga paret lättade på nytt upp stämningen. "Hjälper du oss att beskriva hur vi ska hitta ut på landsvägen igen", undrade Gustav när de tyckte det var dags att dra hemåt igen. "Javisst... Vi ska förresten ändå in till stan igen, så om ni väntar lite kan vi köra före".  

Under färden ut till stora vägen passerade vi vårt gamla bostadshus i byn, som vi  lämnade 2001. Där brukade Gustav alltid gå omkring och kolla vilka rosor och andra planteringar som vi hade, han har nämligen själv varit en hängiven trädgårdsman. Linnéa blinkade med varningsljuset så att de skulle hinna känna igen gården när det var dags.
Snart skulle vi så svänga tillbaka mot staden medan de skulle västerut. Gustav vevade ner rutan och tackade flera gånger när de körde upp i jämnhöjd.

Ett vänligt par, alltid nyfikna och sällskapliga. Och ett par som lever kvar i den gamla, numera närmast bortglömda vanan att titta förbi. "När vi ändå var ute och såg oss omkring"...


----

Den här texten skrev jag på sensommaren 2010. Sommaren därpå omkom Gustav i en bilolycka. På hemväg från ett annat  - förmodligen ganska spontant - besök i en grannby bländades han av solen och såg inte en bil som kom från höger när han skulle korsa den stora vägen mellan Boliden och Skellefteå.

Inte så lätt att leta sig fram till vår stuga längs alla småvägar, så här kantade av rallarros och annat grönt.

Bärplockning förr och nu


Den här notisen kunde lika gärna ha stått under "Hur var det då, då?". För det handlar om att plocka skogens guld, alltså hjortronen.
DÅ fanns det ett sug, ja nästan en självklarhet att alla som bara kunde skulle ut och jaga dessa fina bär.
Så sent som på 70-talet, när jag vikarierade som lokalredaktör hemma i Storuman, skrev jag reportage om invasionen på myrarna. 
NU är det knappast troligt att man möter någon alls ute i skogen. Inte någon ortsbo i alla fall. Hellre då en patrull från Thailand eller något annat avlägset land, även om de kanske hellre satsar på att hitta blåbär eller lingon.

Hjortronplockning kräver sin man eller kvinna. Man får ingenting gratis. Kanske är det för att vi svenskar blivit alltför bekväma som vi inte ids upprätthålla traditionen?  
För det är verkligen ett svettigt jobb att först ta sig till myrarna, sedan klafsa omkring och försöka lokalisera de eventuella bären, därefter stå på huk och försöka få dem i sina hinkar medan en armada av mygg och andra flygande, surrande fän tacksamt kastar sig över det enda levande väsen som antagligen besökt deras revir den här dagen.

Det finns som sagt uppköpare som annonserar om att ta emot hjortron. Men det skulle ALDRIG falla mig in att sälja ett enda bär. Det är alldeles för mycket kamp att bärga sin egen fångst. 
Men gott är det att lägga en sked med sylt på en våffla eller i sin kopp med filmjölk, när vintern är ett faktum och myrarna ligger inbäddade och slutligt bortglömda för denna gång - kanske förutom av en eller annan älg...

(inlagt 9 augusti 2010)

"Farbror Elis´myra", någonstans i det inre av Västerbotten. I år fanns det bara något bär här och där i myrens utkanter. Men desto fler mygg och knott...

Tidsmaskinen


Brorsan sitter på sin traktor och kör slåttermaskinen. Det här fotot togs förra sommaren, och nu är det snart dags igen, för han är en tjurig man som vägrar att ge upp kampen för att hålla slyet borta från vallarna (eller lägdorna, som vi hellre säger hemma). Hässjevirket är från pappas dagar, kanske snickrat för snart 50 år sedan, och tidens tand har gjort det allt skraltigare. Men lyckligtvis blir det inte så mycket hö längre.

När jag växte upp var det givet att jag skulle hjälpa till så gott jag kunde. Men vissa dagar ville man ju göra något annat. I närheten av den här lägdan fick jag göra en egen tennisbana. Där spelade jag och mina kompisar så snart vi fick chansen. Det var många gamla fiskenät av bomullsgarn som hann få stora revor.

Den här notisen kunde jag ha lagt under "Hur var det då, då?". Nu hamnade den här. För när jag träffade min gamle barndomskamrat Tord i går kväll var det som att flyttas 50 år bakåt i den stora tidsmaskin som livet faktiskt är. Vi hann prata gamla minnen om tennisen och andra lekar.
Och mitt i alltihop hann jag tänka, där vi satt vid kaffekopparna: "Fan vad lik sin pappa han börjar bli!". Och kanske tänkte han ungefär detsamma om mig...

(inlagt 2 juli 2010)

Brorsan på slåttermaskinen. Eller i tidsmaskinen?

"Björnan", en utvandrare


Det kom ett brev från Skatteverket i Karlstad härom dagen. Det var adresserat till sonen Björn med en gatuadress i Oslo. Men eftersom hans namn inte stod på brevinkastet, hade det efter en månad gått i retur till Karlstad, legat där en månad, och till sist hamnat rätt hos oss efter ytterligare en månad.

Brevet handlar om att Skatteverket numera anser att Björn är folkbokförd i Norge. En av vår tids moderna utvandrare. Men till skillnad från på "Karl Oskars tid" hamnar inte så många av dem "over there". Det räcker ofta med Norge.
Där finns det jobb, och Björn har nu hamnat hos den storinternationella koncern som Ingvar Kampad startade hemma i Småland en gång i tiden.

Hur länge han blir kvar vet vi inte. Pojkrummet står som det brukar; i toalettrummet finns hans deodoranter och krämer också på plats. Men faktum är att han har bott i Norge i mer än ett år nu. Tillsammans med fem andra killar i en liten lägenhet där han hade glömt att skriva sitt namn som ett "c/o" till en av de andra. 

Men nu har en av dessa sex unga nya norrmän flyttat. Och en tjej som han har sällskapat med också på jakt efter ett jobb i Oslo.
Så kanske blir det adressbyte så småningom...

(inlagt 25 maj 2010)

"Björnan" lägger frispark i tidig träningsmatch april 2009. Men några veckor senare bar det i väg till Oslo.

Ett möte till eftertanke


Har tagit cykeln på väg till stan för att hämta recensionsbäcker och köpa en målarborste. Passerar vändplanen framför Jourlivs då jag hör någon ropa mitt namn.

Det är en skallig kvinna i en bil.
Jag känner inte igen henne först, men när jag kommer nära intill förstår jag att det är en av mina tidigare arbetskamrater. Jag vet att hon fick cancer för några år sedan, och att hon behandlades och återvände till arbetet. Men nu har sjukdomen åter satt sina spår. Båda vet vi förstås att det kan vara än allvarligare andra gången. Hon har nyss avslutat en ny serie med cellgift.

Vi pratar om hennes och om mitt. Om att leva med en livshotande sjukdom, och om att mista sitt arbete på grund av ett misstag. Så kommer vi in på en tredje arbetskamrat, som också fått en svår sjukdom, och en fjärde, och jag berättar om den ene av mina bröder, som dog i en liknande eller exakt likadan sjukdom för snart åtta år sedan.
 
Samtal av det här slaget gör en ödmjuk. Det är inga enkla ämnen vi resonerar om. Ingen av oss har önskat den situation vi befinner oss i; säkert inte heller de andra som blivit svårt sjuka. Men jag har åtminstone en hyggligt god hälsa fortfarande. Och så gäller det att se de glädjeämnen som faktiskt finns runt omkring oss.

Min arbetskamrat har en flicka bredvid sig, ett barnbarn som jag förstår det, och de väntar tillsammans på en annan flicka, kanske också det ett barnbarn. Att kunna finnas till hands för barnbarnen fyller för tillfället sin funktion, hjälper till att göra livet meningsfullt. Och så pratar vi om mina hundar, och att jag åtminstone är på väg i de ärenden jag nyss har nämnt.

Och sen tar vi varandra i handen och jag cyklar vidare. Och det går mot vår, och i gräset under äppelträdet spirar en ensam liten vårblomma...

(inlagt 4 maj 2010)

Liv som spirar i det som nyss var grått och begravet.

Skärande kontraster...


Jag ser inte så mycket på tv om kvällarna. Lite frågesport och nyheter, samt givetvis idrott om det är Skellefteå AIK som spelar. Gärna även någon dokumentärfilm i något angeläget ämne. I övrigt ter sig en hel del ofta som en ganska ytlig sörja.

Det jag ogillar mest är program ur något slags ganska tillrättalagt "Stockholms-perspektiv"som sätter något slags ordning för hur folk förväntas leva, men där det i verkligheten blir svårt att fylla måttet. Om man nu ens vill det?

Ta matprogrammet "Halv åtta hos mig", som jag råkade se en skymt av i kväll. Fyra personer tävlar varje vecka i att bjuda på tjusiga middagar. Inte vet jag om det var representativt för hela serien, men förste man ut för den här veckan startade med hummer som väntat på koket i hans jacuzzi, därefter oxfile med hemgjord bearnaisesås, till sist tiramisu som efterrätt. 

Av gästerna såg en 22-åring med fluga och trendigt tjockbågade glasögon ut som att han försökte vara fyrtio. Där fanns också en kvinna som faktiskt var just fyrtio, hon gick på gym när hon inte lagade mat. Naturligtvis sysslade de med moderna yrken - konsult, frilansare inom media. Den trtedje var en äldre dam, pensionerad lärare. Hon satte minus för att hummern fick förtäras med pappersservetter. 

På nyhetskanalen ett litet klick bort, visades samtidigt de uppslitande bilderna från kaoset i det jordbävningsdrabbade Haiti. Kontrasten blev alltför skärande för att åtminstone jag fick nog. Och hur många svenskar har heller inte råd med att försöka övertrumfa varandra i fina bjudningar?

(inlagt 1
8 januari 2009)

Att följa med i vad som händer


Jag sitter vid datorn och gör tre, nej fyra saker samtidigt. Det brukar en man vanligtvis inte alls klara av, men jag tycker att just nu går det ganska bra.

Alltså. Jag dricker kaffe, spelar Betapet (Alfapet på internet), löser korsord med hjälp av att "googla", samt följer partiledardebatt på Riksdagens webb-tv.

Den sista aktiviteten ledsnar i varje fall jag på efter en stund. Politiker i alla läger och genom alla tider har ju en förmåga att alltid försöka misstänkliggöra varandras avsikter och besvara frågor genom att ställa motfrågor.

Men jag tror att det här med tv via datorn i stort är något som min pappa skulle ha gillat. Han satt ofta vid radion eller tv:n och följde med på sådana här politiska debatter. Jag glömmer aldrig hur han ibland blev så ivrig och engagerad att det började rycka i fingrarna...

Pappa följde också gärna med i olika idrottsevenemang. Jag har i annat sammanhang beskrivit hur han till och med smet in från slåttern för att se hur det gick för Björn Borg i Wimbledon! Idrott går ju också utmärkt att följa på datorn, både via någon Play-funktion eller med datorn som radio.

Samtidigt känns det främmande att just pappa skulle ha skaffat sig en dator på eget initiativ. Han var inte den som någonsin gillade att gå i affärer, han hade oftast inte ens med sig en egen plånbok när mina anhöriga skulle åka iväg för att göra någon "affär".

Men min numera avlidne storebror Håkan skulle ha kunnat skaffa pappa en sådan. Håkan gillade nymodigheter. Han kom hem med en radiogrammofon när jag var liten oich han var den som såg till att mamma fick en diskmaskin. Även om hon nu använde den mest bara för att ställa in disken på tork i...


(skrivet 14 oktober 2009)

"Nog mer sä pass"


"Nog mer sä pass" är ett uttryck som jag kom att tänka på när jag var ute i myrmarkerna för att leta "snattren", dvs hjortron, härom dagen.  Myren ligger i närheten av hemstället och jag hade på känn att den här sommaren skulle det vara svårt att hitta särskilt mycket bär. Enligt förhandsrapporterna har det mesta frusit bort tidigt i våras.
Men hur det nu var, så skrapade jag i hop ett par liter. Och det var då jag insåg vad mamma vid hemkomsten skulle ha sagt om hon hade levt: "Nog mer sä pass", det vill säga något i stil med "det kunde ha gått sämre".
Uttrycket "nog mer sä pass" är i mina öron så typiskt för mammas sätt att fungera i stort. Hon hade en förnöjsamhet och en förmåga att förlika sig med en situation på ett sätt som få människor jag träffat. 
Det handlade inte bara om detta med att klista på sig en dos av "positivt tänkande" som är så populärt numera. Det var snarare en livsattityd i stort, något som låg i hela hennes personlighet. Mamma hade nog tidigt lärt sig nödvändigheten av att inte tappa sugen, inte tolka det som händer till någonting negativt utan att i stället glädjas åt det som ändå finns att ta vara på.
Som exempelvis just några liter hjortron i skogskanten av en i övrigt helt tom myr.

Även på fisketuren kan man tänka: "Nog mer sä pass", om fångsten inte blir den där stora öringen utan "bara" en liten harr.

Att sortera sopor - eller inte?


Under sommaren har jag inte ägnat hemsidan så mycket tid. Har bara lagt in några knippen med nytagna bilder. Men just nu sitter jag vid datorn och väntar på att en mig närstående person, dvs min fru, ska vakna efter att ha jobbat natt. Det är en fin dag och vi ska nog åka till stugan när hon har sovit så pass att hon klarar sig till kvällen.

Nyss var jag uppe i köket och sorterade sopor. Då tänker jag på min bror, som jag hälsade på i förra veckan.

Han sätter en ära i att elda upp allt som går att bränna i sin vedspis. Men om sommaren eldar han sällan i spisen och allt samlas på hög: gamla tidningar, omslagspapper, kartonger, emballage av plastmaterial som kanske egentligen inte bör brännas på hans sätt.
Hans metod har alltså sina brister. Allt som är av glas tvingas han dessutom gräva ner någonstans, för han är en envis man och vägrar att skicka det med sopbilen eller själv frakta det till någon nutida miljöstation inne i närmaste större samhälle (Storuman).
Dessutom finns det ju gott om allehanda prylar som blivit oanvändbara, men som han varken vill eller vet hur han skulle kunna göra sig av med.
 
Att inte anlita samhällets service har alltså blivit en princip för min bror, på detta område som i flera andra avseenden. Att bli så illa däran att han skulle kunna behöva hemtjänst, nej det går inte att ta upp med honom. Inte än i alla fall. 

Det här med avogheten mot sophämtning har en konkret historia. Den började redan på min pappas tid, när han försökte få bli befriad från den kommunala sopavgift som infördes när varje hushåll fick ett eget sopkärl (innan dess hade ju varje by en egen soptipp för "hött och bött", ett klassiskt tillhåll för de ungar som gillade att jaga kråkor...)
Men - mina föräldrar lämnade ju inte några sopor, alltså tyckte de att avgiften var orättvis. Så tog min bror över kampen när pappa gick bort. Det gick så långt att han blev stämd inför rätta. Till sist gick han med på att "dela sopkärl" med grannen mot att sopavgiften halverades. Men detta kärl har han alltså i praktiken inte heller använt.

Man kan tycka att det är tjurigt på gränsen till korkat. Och kanske säger det i grund och botten något om mig själv också? Att i vår familj finns det en tradition av att klara sig själv så till den grad att det blir bakvänt.
Men jag skickar i alla fall sopor ungefär som de flesta andra som bor i tätorter. Min egenhet inom det området är snarare att jag har svårt att låta bli att plocka upp skräp som någon annan slängt efter sig. Vad det nu kan bero på? 


(
skrivet 20 juli 2009)

En lämpligt stor container för allt som min bror inte nänts eller kunnat bränna upp?

Samtal med en 90-åring

"Hej, det är Evert".

Evert är min farbror. Det är inte alla dagar man blir uppringd av honom, och det är inte heller varje dag man blir uppringd av en 90-åring.
Men så gammal är han alltså, och det var därför han ringde. Han ville tacka för uppvaktningen. Att jag bara åkt snålskjuts på min bror K-E:s initiativ nändes jag inte säga.

Vi pratade vid en dryg kvart. Han lär klar och redig, rösten var densamma. Det är ungefär tjugo år sedan vi sågs. Evert har bott på många platser i Sverige, då hade han Överklinten utanför Robertsfors som sin postadress. Han hade lejt min kusin Lasse att skjutsa honom till V-träsk där vi då bodde. Jag minns att jag hade fullt schå att hänga med i hans tempo när vi gick en runda genom byn. 

Evert har inte haft körkort eller bil. Då jag var liten kom han  åkande med tåg det fåtal gånger han besökte hembyn. Han bodde i Stockholm på den tiden, på Banérgatan vilket lät som att det kunde ligga någonstans mitt i stan.
Evert arbetade som städare på Radiotjänst. Urspungligen var han utbildad bagare, men han hade fått mjölallergi. Han har alltid levt ensam som vuxen, med undantag för ett yttersat kort äktenskap, de skilde sig om jag förstått det rätt efter bara tre veckor.
Så småningom flyttade han bort från storstan. Vi besökte honom en gång på ett litet torp i Tiveden söder om Laxå. Han väckte oss på morgonen med att sjunga "Du gamla du fria" utanför vår husvagn.

Jag har nog alltid uppfattat farbror Evert som lite originell. Han brukade skicka brev som var fyllda med små tidningsurklipp med roliga historier och liknande. I kanten hade han gjort någon kommentar: "Just det!" eller "Det var väl en rolig parvel, eller hur?"
Ibland sände han också med någon teckning han gjort med färgkritor.
Evert var också medlem i Jehovas Vittnen, fast det pratade vi nästan aldrig om.
Efter åren i Tiveden längtade han tydligen norrut, det var så han hamnade i Överklinten. Sedan dess har han hunnit bo i Arjeplog och nu sedan kanske en 7-8 år i Lycksele. Bara att flytta på nytt vid så pass hög ålder känns som en prestation utöver det vanliga.

Evert är en av de få länkar som finns kvar i livet till en tidigare generation. Han berättade i dag ett minne om min farfar, som jag aldrig hann träffa utan bara hört talas om. Och han tycker att det visas för många tv-program om Hitler nuförtiden. 
Som alla har han fått sina krämpor. Han har något slags yrsel och kan inte gå ut längre. Men han läser tidningar lika mycket som förr, om än med förstoringsglas.
Han undrade också om jag inte hade någon ny bok på gång. De båda tidigare tyckte han så bra om. Redan då jag gav ut den andra var han alltså mer än 85 fyllda.

Det var givetvis roligt att han hörde av sig. Dessutom en påminnelse om hur lätt det är att glömma de som är äldre. Vips är jag 90 själv. Om jag skulle råka leva så länge. I så fall kanske någon beskriver mig ungefär på samma sätt som jag beskrivit honom...


(skrivet och inlagt 2009) 

Farbror Evert i sitt boende i Lycksele hösten 2010. I augusti 2012 dog han, nyss fyllda 93 år.

Hur dum är dumburken?

Råkade se ett avsnitt av "Hedebyborna" i kväll. En svensk teaterserie från 1978 byggd på författaren Sven Delblancs bok och med många av den tidens mest kända aktörer i rollerna.

Bra att den körs i repris. Många yngre har ju varken sett den  eller andra dåtida programserier. Nu är det dokusåpor och amerikanska långfilmer hela dygnet runt. Men har dumburken blivit dummare? Eller är det bara det massiva utbudet som gör att så mycket känns så ytligt och taffligt?

Samtidigt är det ju en del program som nästan försvunnit. Bra tv-teater till exempel, av just "Hedebybornas" kaliber. Eller är det bara jag som är nostalgisk? Dottern Linnéa fattar nog inte ens vad jag pratar om. För henne är det enbart sorgligt att "Andra avenyn" gjort sommaruppehåll. Jag hann inte ens visa på hur Allan Svensson såg ut för trettio år sen...

Allan Svensson har inte bara spelat brevbärare utan även i "serier son "Hedebyborna" och, som på den här bilden, i "Tre kärlekar". Dåtidens såpoperor?

Vad tiden går!


Ute med hundarna på morgonrundan. Det glittrade i träden från gårdagens regn, fåglarna kvittrade, jag ångrade att jag inte tagit med kameran, det var så vackert längs skogsstigen. En runda som gjord för att njuta och filosofera.

Av någon anledning råkade jag tänka på dagens datum och därifrån till att en gammal skolkamrat till mig fyller 60 år om två dagar.
Vi har inte träffats på många år. Han har inte kommit till de återvändarträffar vi hade 1994 och 2004. När han fyllde 50 skickade jag några rader i ett brev, jag fick ingen reaktion. Så det är nog bara att konstatera att kontakten med honom upphört.

Men tanken vandrade vidare. Jag tänkte på att hans pappa och min pappa var jämnåriga. Båda var födda 1907. När våra fäder skulle fylla 60, hade vi redan börjat på gymnasiet. Vi såg nog våra pappor som relativt gamla män. Och nu är vi själva där! Men jag vill ju ogärna se mig som gammal. (Det kanske inte papporna gjorde heller?)

Sanningen är nog tyvärr att ungdomar i dagens gymnasieålder även uppfattar mig - och troligen även barndomskamraten? - på ett annat sätt. För övrigt har jag redan gått in på pensionärsrabatt både vid några fotbollsmatcher och när jag skulle se inuti en kyrka vid vårt besök i Budapest nyligen.
Håret har glesnat minst lika mycket som det gjorde på min pappa, det mesta växer numera ut genom öronen och näsan enligt min fru. Och när jag läser resultatlistorna från Broarna runt finns jag av någon anledning inte med längre. Skogsrundorna med hundarna känns helt tillräckliga.

Fast jag nöter ju skidspåren om vintrarna...

Åldrande man ser ut över Donau. Kort stund därefter köpte jag en ny "kepa" som skydd för solen...

Gräset är alltid grönare på andra sidan?


I dag (28/4) satte jag upp en grind av ett gammalt staket för att bromsa Doris i hennes framfart rakt ut från tomten. För några dagar sedan gjorde jag en liknande manöver med ett 40 centimeter ståltrådsnät längs gränsen mot grannen. Som för att visa hur fåfängt försöket var, tog hon ett närmast förnämt litet skutt över trådnätet.

På samma sätt förhåller det sig vid matskålarna. Jag kan ge Chicko, Zelda och Doris var sin skål med identiskt lika ingredienser. Men det slår aldrig fel. Doris är mycket mer intresserad av vad som finns i mammas och "farbrors" bytta än i sin egen.

Vuxna människor anser oss nog vara mer kultiverade än så. Vi slafsar inte från andras tallrikar, vi hoppar inte över staketen och trampar i grannens rabatter...
Eller gör vi? När vi går på restaurang bligar vi nog alltid för att se om någon annan  råkade ha valt något som ser godare än ut än vårt eget. Och - detta med att "hoppa över staketet" har ju blivit ett bildligt uttryck för alla otrohetsaffärer i det nutida samhället.  

Jag är inte ett dugg bättre själv. När vi köpt hus utanför staden, i V-träsk, blängde jag ofta mot grannens tomnt och hans i mitt tycke betydligt finare gård där han drog i gång alla möjliga projekt. Hammarslagen ekade och störde nattsömnen, inte för styrkan på slagen i sig, utan för att de satte i gång mitt eget mindervärdeskomplex. 
Och angående detta att "hoppa över staketet" - så fick det också en innebörd med tiden som inte alls blev något att skryta med... 

Här håller sig Doris än så länge utanför vår egen farstubro.

"Socialisering" på gott - och ont?


Jag har ju skrivit en hel del om våra hundvalpar på senare tid. Nu är alla utom en utflugna till sina nya hem. Det ter sig som en stor förändring att flytta från buset med fyra syskon till en tillvaro som ensamhund som plötsligt ska lära sig gå i koppel.

Man kan ju faktiskt säga att en valp genomgår den rakt motsatta proceduren som nutida människobarn. De är ju oftast nästan ensamma med sina föräldralediga småbarnsföräldrar den första tiden, för att sedan hamna i en desto större "flock" av jämnåriga på något dagis inom rimligt avstånd.

På fackspråk brukar detta att hamna i grupp kallas för att "socialiseras". Valparna lär sig umgås med andra innan de flyttar, småbarn får börja lära sig detta efter något år eller två.

Ibland kan man ju undra om det är för tidigt att börja vistas hemifrån.
Precis som man rekommenderar att en valp inte ska flytta från sin välbekanta flock förrän den är åtminstone åtta veckor, så borde kanske även vi människor få stanna i den första trygga (förhoppningsvis) omgivningen tills de har mognat lite mer. Men här är det ofta ekonomin och den moderna samhällsstrukturen som styr.

Valparna fick börja söka sig ut i livet som en grupp.

Hänger det på håret?


Råkade se en snutt av tv-programmet "Dr Åsa" i kväll. Det handlade om hårväxt eller bristen på hårväxt. En man med lite högt hårfäste transplanterades för att få mer hår.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är en form av slöseri med resurser. Bättre försöka få människor att vara nöjda med bristerna i sitt utseende än att lägga ner stora pengar på marginella förändringar.

Mycket om hundar


Det har handlat mycket om hundar på den här hemsidan den senaste tiden. Valparna tar stor plats i familjen just nu. En källa till glädje, de behöver omsorg och trygghet. Det blir en given uppgift att ta hand om dem. 

Djur har visat sig vara en plusfaktor för psykiskt mående för många människor. Förr fanns de nära inpå många av oss som växt upp på landet. Det är inte alls lika många som har djuruppfödning som yrke i dag, men de som fortfarande väljer en sådan bana trivs ofta med sitt liv. Barn lär sig ta ansvar i familjer där det finns djur.  Den tuffaste tonåring tillåts visa andra känslor i deras närhet.
Det finns dessvärre också sådana som inte orkar eller kan ta hand om sina fyrbenta vänner på ett bra sätt. Hundar som tillåts bajsa var som helst, eller som till synes helt obegripligt blir aggressiva.
Eller djurbesättningar som inte får tillräckligt med mat eller får trampa i stora lager med skit. 
Allt har flera sidor. Med de små valparna är det svårt att se annat än de positiva.   

Zelda med sina femlingar - en glädjekälla för oss alla!

Varför lär de sig inte att räkna nuförtiden?

Jag har varit med om det gång på gång. Något av barnen har velat ha hjälp med matten, och när man ska gå igenom en uppgift så är de så vilsna att de förstår inte vad jag menar när jag t ex vill att de ska göra en ordentlig uppställning för att räkna ut ett tal med gånger eller diviusion. Eller om de ska läsa en ekvation, att de måste börja med att göra ett antagande och sedan förenkla steg för steg tills talet är löst och de kan sätta in svaret i antagandet.

Varför är det så här? Ett svar som jag ofta har fått av barnen är att de inte får lära sig matte på det sättet som jag lärde mig. Det anses inte längre pedagogiskt. Men hur kommer det sig då att nivån i stort tycks försämras steg för steg? Om den moderna pedagogiken vore så bra, varför kan då så  många elever så lite?

Jag tror att matte är ett ämne där det inte finns några genvägar. Metodiken måste nötas in, steg för steg. Kan man inte grunderna, då blir nästa moment också  för svårt. Till sist står man där och alltihop verkar mer eller mindre obegripligt. Som en enda sörja som man efterhand lär sig att avsky.

Det är som med som med allt annat, det man inte kan, eller inte har fått lära sig, det undviker man.
Det är vad alltför många unga människor i dag har lärt sig vad gäller just allt som har med matte att göra: Man undviker den, för det handlade bara om siffror, och det fanns ingen som kunde hjälpa dem att handskas med dessa siffror tills dess att de blev roliga att ha att göra med.

Ett arbete - eller "bara" arbete


Den som är uppmärksam vet att jag inte har haft något arbete på en tid. Inget lönearbete alltså.

Däremot finns det arbete, det vill säga det som jag gör för min egen skull. Skrivandet är ett sådant. Kroppsarbete ett annat. En enda timme i vedbacken tar nog på minst lika mycket som en timme på gymmet. Dessutom får jag vara ute i friska luften.

Allt är relativt. Visst hade jag hellre varit i min mera normala tillvaro så här års, suttit på jobbet och pratat med folk om deras problem och cyklar hem efter arbetsdagens slut medveten om att jag gjort ännu en dag som förvärvsarbetande inkomsttagare i samhällets tjänst.

Men just nu när så inte är fallet. Då måste jag hitta på något att göra för min egen skull, och att ta reda på ved som ingen annan gör anspråk på är ju ett sådant sätt. Och jag är så pass frisk och kurant och jag klarar att bära några klampar då och då uppför backen till gården där jag bor. Där kan jag såga och klyva och använda dem till ved nästa vinter, eller nästnästa. Mitt knog ger nytta i form av värme och en något mindre elräkning.

Och om några dagar får vår älskade tik Zelda förhoppningsvis ut de valpar som sparkar i hennes mage. Då behövs jag också här hemma.

(
skrivet första dagarna i februari 2009)

Vedhög som växer så sakteliga...

Skrivarglädje

Jag har inte skrivit så mycket på hemsidan den sista veckan. Anledningen är att jag har kommit i gång med ett annat, större  skrivprojekt.

Det är bland det roligaste jag vet när jag hittar ett spår för skrivandet som sporrar mig. När det känns som att idéerna skulle kunna samlas till någonting mer genomarbetat än mera tillfälliga snuttar. Ett skapande som förmodligen påminner om när någon annan målar tavlor eller renoverar gamla bilar, eller vad som nu råkar vara deras stora intresse.

Vi får se vad det blir. Kanske fjunar det av eller stöter på andra hinder. Men just nu är det spännande, och bidrar till att få andra aktuella bekymmer på behövligt känslomässigt avstånd.

Att fånga dagen?



Jag bor granne med pensionerade läkaren och hedersmannen I L-s, vars dotter Anna precis kommit ut med en bok. I dagens "Norra" (9/1)finns en intervju med henne om boken och dess tillkomst. Anna skrev den för att tackla besvikelsen och smärtan över att tvingas lägga ner den tidning, ett månadsmagasin, som hon lagt ner sin själ på under de senaste åren.

På annan plats i tidningen skildras ovissheten i Malå inför den eventuella nedläggningen av deras så moderna sågverk. Alla väntar i stor spänning, men framför allt oro. Man känner sig låst av att inget få veta. Beslutet sägs bli offentligt om någon dryg vecka.

På ett tredje ställe tas det pågående kapset i Gaza upp. Det har nu pågått i några veckor och förödelsen och lidandet är stort. Ännu en etapp i en konflikt som tycks ändlös.

Mest synd är det givetvis om människorna i Gaza. De har ingenstans att ta vägen. De har just nu inte ens de mest basala förnödenheter, i den mån de alls har överlevt beskjutningasrna och striderna. En del av dem sätter kanske sin tilltro till fortsatt väpnad kamp, andra är säkerligen oerhört trötta på allt var krig och vedergällning kan åstadkomma.

Befolkningen i Malå har fler möjligheter. Om de får ett positivt besked, går livet troligtvis vidare som tidigare för de flesta. Ett negativ besked är givetvis smärtsammare, en del måste kanske flytta för att få sin fortsatt utkomst. Hela orten tappar en viktig del av sin bärkraft. Men de kommer inte att lida den omedelbara nöd som innevånarna i Gaza.

Anna vill göra något aktivt åt sin belägenhet, och detta utan att vänta. Hela hennes liv är inriktat på nuet. Hon kan sin läxa om "positivt tänkande" och "att mentalisera", dvs att leva i nuet och vara medveten om sina reaktioner och vad hon kan göra åt dem.

De flesta av oss befinner oss då och då på den nivån som hon skildrar. Men har vi samma "go" som hon? Kan vi inspireras av henne, eller blir vi bara nedstämda och tänker att hon har andra resurser?

Själv vet jag inte vad jag ska tro. Jag befinner mig också i ett skede av livet som kräver omställning.
Men när sonen ringer och vill ha hämtning efter ett nattpass på sitt jobb, tar jag tacksamt den möjligheten att få glömma min egen belägenhet för en stund. På hemvägen diskuterar vi USB-kablar och hockey. Fullmånen lyser präktigt i riktning mot nordväst.

Men när jag kommit tillbaka till Basvägen och går ut med hundarna, och därmed kan ta med mig kameran,är den redan på väg att försvinna bortom Dalkarlsliden...

Mer än så hann jag inte fånga av den vackra fullmånens färd bakom den av granskogen dolda horisonten!

Tillgänglighetens tidevarv

"Vad bra!" ropar vi när postavin ger besked om att vi har en ny digitalbox att hämta "nere på Kvantum". Då kan vi se kvällens bortamatch mot Linköping på tv efter att ha missat de båda senaste matcherna.

Men det fungerar inte vid inkopplingen. Det är tydligen den medföljande fjärrkontrollen som är helt död. Jag slår numret till kundtjänsten, och kommer efter lång väntan och ett avbrutet försök äntligen fram. En ung men vänlig man lovar att de ska skicka en ny fjärrkontroll.
Återstår att gå ner till datorn och lyssna på "webb-radion". Möjligheten att hålla egen koll på vad som händer är borta. I stället hinner jag reta mig på att kommentatorn envisas med att kalla Skellefteås amerikaner för "Dimiträkos" och "MacDonel". Dessutom tycks matchen gå till den tredje raka förlusten.
Jag går upp till köket i en periodpaus. "Racklandet" med digitalboxen har gjort att jag ännu inte har ätit någon middag. Det får räcka med en tallrik gröt och skinkmacka.

Under tiden hinner jag tänka på hur min närvaro vid ungdomens ishockeymatcher såg ut. Då var det spel på den så kallade "Kanadarinken" hemma i Barsele. Lokalderby i division fyra, eller om den kallades tre, mot Gunnarn eller Storuman. Eller också var det långväga främmande från Laisvall eller Vilhelmina. 
Ibland var det pinande snålblåst, ibland tjugo grader kallt, ibland trummade nysnön ner mot isen. Det var nästan bäst med snövädret, för då hade man som åskådare en given uppgift även under pausen med att dra en skrapa runt isen eller skotta  hopskrapet upp på de allt högre vallarna runt om. 
Men det fanns otroligt mycket hjärta och inlevelse runt dessa för yttervärlden så oväsentliga matcher. De räckte långt - behovet att följa dåtidens elithockey var inte alls lika stort som i dag.

I dag är det många år sedan det bjöds på levande idrottsutövning i min hemby. De som fortfarande är intresserad av hockey ids nog knappast ta sig ens de två milen till Storuman, som ännu har ett lag kvar i seriespel. De sitter nog i stället hemma i stugvärmen precis som jag, och gnäller om inte digitalboxen fungerar och man får nöja sig med höra hur "Dimiträkos" missar ännu ett slagskott...

Privatbreven med posten - vem saknar dem i dag?



Inne i det stora köpcentrat stod en hektisk lördag en äldre man och sålde julfrimärken vid ett bord.
Om man stannade till och köpte, kunde man även få några  julkort på köpet. Som jag förstod det var han utsänd av Posten, det som en gång hette Kungliga Postverket och hade så gott som monopol på alla slags försändelser land och rike kring.
 
Nu är posten bara en bland flera "aktörer", och en som tappar marknadsandelar, som det numera heter. För på marknaden har det ju dragit in nya vitala jättar med helt annan kapacitet. Först var det datorerna med  sitt Internet, och så kom mobilerna med sina SMS, och utvecklingen går hela tiden vidare och posten transporteras inte nämnvärt snabbare i dag än för femti år sedan. Det som då var självklart och hyfsat stabil service ter sig i dag för många mest bara insnöat.

I dag ska ju Posten "gå ihop", det vill säga den ska stå på egna ben, bära sina egna kostnader eller hur det nu uttrycks.
Brevbärarna har, i brist på annat, blivit förmedlare av en massa så kallad direktreklam som inte heller ter sig så överväldigande modernt utan som många av oss inte ens vill bära in från brevlådorna. Dessutom rationaliserar detta afffärsdrivande verk bort brevbärarna så att de som återstår tvingas ta på sig allt större utdelningsrundor som ska betas av på allt kortare tid.

Och när till och med de gamla fönsterförsedda kuverten med fakturor och andra mindre behagliga meddelanden lägga ut via e-post, vem kan då längre hoppas att få ett handskrivet gammeldags privatbrev med mer eller mindre snirklig handstil? 

Jag tänker illustrera den här lilla betraktelsen med ett foto på en pappkartong som en gång tycks ha innehållit älgkött. Men den är sedan minst tio, femton år tillbaka fullproppad med en samling sådana antika saker som man sprättade upp med pennkniv och sedan läste med samma glädje varenda gång.

De flesta av breven i denna papplåda är skrivna av min kompis Janne, som jag lärde känna redan under gymnasietiden i slutet av 60-talet. Vi umgicks flitigt även under några högskoleår i början av 70-talet, men därefter gick våra flyttlass i oliika riktningar och vi träffades bara någon enstaka gång så där en vart tredje eller vart fjärde år.

Vi ringde inte heller till varandra särskilt ofta. Men vi tyckte båda det var roligt att skriva, Ett i taget i varje riktning, lika många till honom som tillbaka. Om det dröjde mer än någon månad mellan breven ,så kunde man möjligen kraxa till i ett eget på nytt. Men hade man tålamod att vänta ännu någon vecka, så brukade ordningen vara återställd.

Någon gång i senare delen av 90-talet, kanske runt 1996, hände något. Breven blev glesare, började blandas med det som hette e-mail via datorn. OK, det hade också sin poäng, vi kommunicerade ju fortfarande med varandra, men vi tyckte båda att det var något som saknades. Innehållet blev på något sätt mera urvattnat.

Så, någon gång under 2001, började även e-mailen glesna. Janne klagade så där i förbigående att han kände sig litre vissen och hängig, orkade inte vara ute och sporta på samma självklara sätt som tidigare.  Några veckor in på höstterminen
- han arbetade sedan många år som lärare - övertalades han att söka läkare. Några veckor senare hade han fått beskedet att han led av en elakartad cancer. 

Någon gång runt jul 2001 skrev han sitt sista e-mail. I början på det nya året, den 8 januari, bröt jag tystnaden och ringde. Han konstaterade bedrövat att cancern kunde väl ha satt sig någon annanstans än i levern. 

Tio dagar senare var han död.

Någon gång, jag vet inte när, ska jag öppna kartongen ovanpå garderoben igen. Jag är bara lite orolig för hur det kommer att kännas att börja läsa, och känna igen hur det en gång var när livet stod i full blom, och när vi dividerade med varann hit och dit på det sätt som var så självklart för oss på den tiden.

Kanske är det på det sättet enklare med  alla e-mail hit eller dit, för att inte tala om ogräset till SMS? Sånt sparas ju nästan aldrig mer än någon vecka eller två...  

Breven från Janne ligger i den här kartongen. Jag har inte haft ner den på de snart åtta åren sedan han dog.

Ved på olika nivåer

Giuseppe, hunden som kanske blir pappa till ett antal lagottovalpar hos oss om några månader, har en husse som kör timmerbil.
Jag törs knappt tänka på hur liten andel av ett sådant timmerlass som mina stackars vedklabbar kan utgöra. Men de utgör ändå ett välkommet tillfälle till lite fysisk träning när jag får gå ut till dem med yxan.
"Pang och tjoff!", och där damp några av dem i backen och blev till vackra vedträn att bära in till kaminen.

Även en liten vedhög har sin betydelse!

"Med vänlig hälsning"


"Med vänlig hälsning" är den numera dominerande avslutningsfrasen i stort sett varenda skrivelse av mera formell karaktär. Många privata meddelanden kan också förses med samma fras, men då vanligtvis som "Mvh".

Jag vet inte om jag är märkvärdig av mig. Men jag kan ibland tycka att det känns underligt med all denna förmenta vänlighet. Det tycks inte spela någon roll vad budskapet än handlar om, om det så är aldrig så negativt för mig som mottagare, nog ska det avslutas med ett "Med vänlig hälsning".

Måste det överhuvudtaget stå något längst ner, om nu den som skrivit egentligen tycker att adressaten är en enda stor knöl som avsändaren, ibland med stor motvilja tvingats avsätta tid till? Det skulle åtminstone känns mindre tillgjort. Och jag tror att de flesta av oss hellre tar ett välkommet brev där någon glömt att skriva någon hälsningsfras alls...

Tänkt och skrivet - men läst?

"Sagt och gjort", "Friskt vågat, hälften vunnet", "Klappat och klart" (eller på senare tid: "Prutat och klart") - det finns många uttryck som handlar om att poängen med att vara snabb att komma till handling.

"Tänkt och skrivet" låter kanske också rätt så hurtigt. Man skriver det man tänker - men sen då? Ger vi oss tid att läsa igenom vad vi har skrivit innan vi hispar i väg det? Förr fanns det ofta en inbyggd buffert som handlade om framkomlighet. Skrev jag ett brev, tog det åtminstone lite tid innan jag kom mig till poststationen eller en brevlåda för att lägga på brevet. Jag tyckte kanske att systemet var lite  lusigt, men det fanns en inbyggd marginal att ångra sig.

I dag kan kommunikation med det skrivna ordet handla om ett  enda litet knapptryck. Det jag skrivit, susar i väg ut i cyberrymden eller som ett SMS på min mobil. Jag kan inte längre deleta.
Desto större anledning då att faktiskt läsa igenom vad jag skrivit. Att inte bara tänka och sen skriva, utan att tänka efter vad jag har skrivit.

För övrigt blir det  man skrivit nästan alltid bättre vid en genomläsning, även om innehållet som sådant inte behöver förarga någon. Dels kan man ändra rena felskrivningar, stavfel och liknande. Men det går alltid att dessutom hitta ord eller uttryck som helt enkelt är äverflödiga eller kan ersättas av någonting bättre.
Och med detta konstaterande sätter jag punkt. Om jag läser igenom vad jag nyss skrivit? Ja, kanske...

Våra närmaste

Tänkte även i dag skriva något om sådant som vi lätt tar för givet. Senast handlade det om arbete, i dag om våra närmaste anhöriga.
 
Det finns ett fotocollage på vårt frysskåp i köket, det passerar vi många gånger per dag utan att vi alltid tänker på det.

Ett av fotona föreställer min mamma, ett annat den ene av mina bröder. Det är min mamma som är ute på "lägdan" med sin räfsa, den sista sommaren som hon ännu orkade detta, hon var då snart 87 år men fortfarande hhelt klar i sinnet. 

Brodern, hans namn är Håkan, håller Linnéa i knät på bilden nedanför.
Linnéa är helt liten, det fotot är taget i lingonskogen hösten 1992.
Håkan bodde då här i Skellefteå, han hade flyttat hit några år tidigare från Vilhelmina och det gladde oss mycket. Då visste vi att det fanns någon i närheten som brydde sig och gav oss stöd både praktiskt och på annat sätt.

Men Håkan blev sjuk och dog i december 2002, alltså för snart sex år sedan. Det blev tomt efter honom. Visserligen hade han vid det laget flyttat till Umeå, men han ringde ofta och besökte oss gärna.

Ibland tänker jag att jag långt ifrån alltid förstod att uppskatta honom medan han levde. Jag kunde irritera mig på honom på det sätt som en avsevärt yngre lillebror kanske alltid kan - bara hans sätt att säga "Hej lillebror!" när han ringde upp kunde jag få för mig var ett sätt att retas med mig.
Jag förstod inte, eller ville nog inte alltid förstå, värmen bakom de orden. Han hade ingen annan lillebror...!

Och i dag har jag bara en nära släkting från min ursprungsfamilj kvar, min andre storebror, och ibland ringer han och klagar på att jag inte ringer till honom så ofta. 
Risken är uppenbar att det kommer en dag när jag inte längre kan ringa honom även om jag skulle vilja.

Om man har levt tillsammans med någon i många år, det kan givetvis även handla om ens partner eller ens barn, är det nog lätt att man hamnar i den fällan på nytt och på nytt:

Att man tar dem för givna.

Bildcaollaget på kylskåpet. (Men jag har plockat ner det sen notisen skrevs, nu är det mera nytagna foton som körts ut på skrivaren som gäller där)

Det viktiga arbetet

"Kascha", som jag skrev om i förrgår, hjälpte andra att få ett arbete. 
Just nu är ju tiderna lite oroväckande, det varslas personal här och där och prognoserna darrar. - Kan man ta sitt arbete för givet?

Nja, vem kan nånsin göra det? Man kan ju mista jobbet även av andra anledningar - att bli sjuk till exempel. 
Själv har jag gått hemma från min psykologtjänst sedan i våras. Jag vet i dag inte hur det blir framåt, om det blir varaktigt eller inte.
Min äldre bror K-E, i dag 74, tycker inte det är så märkvärdigt, han fick en stroke och blev sjukpenionär när han var ungefär lika gammal som jag är nu, dvs runt 58-59 år.

Men visst är det en omställning. På gott och ont. Dessutom en oro för hur ekonomin kan bli.

Hur det än kommer att bli - det är länge sedan jag varit utomhus så mycket som den här sommaren och hösten.
Hundarna har blivit bortskämd med betydligt längre promenader dagtid, jag har börjat riva ett hönshus vid stugan, och till och med lyckats laga en del middagar till övriga familjen. Just nu pysslar jag med att hugga ved när jag inte sitter vid datorn.

Det gäller nog också att se till att självkänsla inte behöver stå och falla med ens yrkestillhörighet. Alla har något annat som vi är bra på. Det vi kan, tycker vi dessutom oftast är roligt. 

Den här hemsidan har åtminstone så här långt varit bra terapi för mig. En gång var fjortonde dag träffar jag dessutom en yrkeskollega för egna terapisamtal. Att söka den hjälpen behöver inte vara skamligt, något som framför allt vi män gärna kan frestas att tro ("bra karl reder sig själv").

Punkt för detta ämne för i dag. Åter till vedhuggningen...  

Birgitta, en bra samtalsterapeut.

"Kascha" - en hjälte

Lördag 15 november:

Uppe tidigt och läser tidningen. Helt mörkt ute, ljuset från landskyrkan som vanligt ett landmärke. En minnesruna på familjesidan fångar intresset. Det är min före detta arbetskamrat Bengt "Kascha" Karlsson som har dött.

Min fru och jag kom till Skellefteå 1983. Hon hade fått tjänst som barnmorska och jag som psykolog på dåvarande Ami, en förkortning för Arbetsmarknadsinstitutet. Vi höll till på Uppfinnarvägen på Degerbyn, i huset där det i dag finns flera små företag som Jedborns bilverkstad och Andrés bageri.
Jag hamnade i ett arbetslag med två arbetskonsulenter, en arbetsförmedlare och så jag. En av konsulenterna var "Kascha".

Hans uppgift var att hjälpa de "sökande" som skrevs in hos oss att hitta ett jobb, eller ett yrkesområde att utbila sig till. Jag visste inte mycket om Skellefteås näringsliv, men "Kascha" visste desto mer. Hans förråd av tänkbara praktikplatser verkade hur stort som helst. Hans uppfinningsrikedom att slussa ut praktikanter likaså.
När han, och ibland även någon av oss andra, hade ringat in ett område som verkade intressant, då lämnade han sin kontorsstol och drog i väg med den det gällde. Han kom 
sällan tillbaka tomhänt. Oftast lyckades han prata in sina adepter, och om de verkade trivas gav han sig inte förrän han sett till att de hade en god chans att bli kvar.

Med fler som "Kascha" skulle arbetslösheten vara betydligt mindre, i Skellefteå som på andra håll. Att han oftast var en glad och skojfrisk kollega gjorde inte saken sämre. Tyvärr fick han nog inte alltid den uppskattning från cheferna som han förtjänade. Kanske tyckte de att han inte passade in i deras mallar tillräckligt väl.
1980 bytte jag jobb och ungefär i den vevan gick han i pension. Vi stötte ihop några gånger ute på stan, då var "Karlsson" (som han också kallades ibland) fortfarande på språng. Han hade frivilligt tagit på sig ett nytt uppdrag, att slussa ut folk från Samhall.

Jag har haft många arbetskamrater genom åren. Men på en fem-i-topp lista över de som gjort mest intryck skulle han utan vidare platsa.

På Ume-bussen

13 november:

Ume-bussen är så gott som fullsatt men det är nästan alldeles tyst.
De flesta sover, eller arbetar vid sina datorer eller läroböcker. Många dagpendlar säkert, fär dem är den här färden ren rutin.
Inte förrän vi kommer till hållplatsen vid avfarten till Robertsfors, stiger det på ett par som bryter stillheten. Det är en mamma och hennes lille son. För honom är en bussresa fortfarande ett äventyr.
Själv löser jag korsord, skickar ett par SMS, köper en kopp kaffe och en mazarin.
"Ska du inte ha en sked?" undrar bussvärdinnan. "Nej, jag rör med den här" säger jag med en gest mot höljet till den långsmala kapseln med mjölkpulver.
Hon tyckte antagligen att det verkade lite underligt. Men man kan ju försöka vara miljövänlig även i det minimala.
Ett inslag på tv:n härom kvällen handlade om hur mycket avgaser som alla taxibilar spyr ut när de står på tomgång medan de väntar på en körning. Bara genom att tänka på att slå av motorerna, har deras chaufförer äntligen fått en puff att ändra ett invant beteende.
Nu är vi snart i Bygdeå, centerkvinnan Mauds hemtrakt. Om en tio-femton år lär det gå snabbtåg genom alla kuststäder i övre Norrland. Det borde bli ett lyft både för bygden och för miljön.
Då känns det kanske plötsligt gammalmodigt att sätta sig på en s k expressbuss med bussvärdinna och "affärsklass" bakom en rödvit kätting längst bak...

Buss med många passagerare.