30 år i Skellefteå

Den här sommaren är det 30 år sedan vi, dvs M och jag, flyttade hit till Skellefteå. Det är nästan halva min livstid och mer än hälften av hennes.

Hon hade fått en tjänst som barnmorska, och jag hade begärt och fått omplacering på min tjänst som psykolog vid dåvarande Arbetsmarknadsinstituet, Ami. Om den omplaceringen skulle räcka mer än ett halvår, hängde på om en kollega skulle fortsätta på den tjänst han tillträtt inom kommunen. Till att börja med hade han bara tagit tjänstledigt utifall han mot sin förmodan skulle ångra sig. Men så blev det alltås inte.

Vi hade inga nära anhöriga och inga nära vänner i Skellefteå. Men fick vi hjälp med bostad av en av mina nya arbetskamrater. Det blev en lägenhet intill Klintforsån, med arbetsplatsen snett över på andra sidan. Men det fanns ingen gång- och cykelbro i närheten, så ville jag gena till jobbet om morgnarna blev det till att ta mig upp på järnvägsvallen och gå över den vägen.

I kväll gick jag en runda med hundarna i det här området. Förbi lokalerna där Ami låg, lägenheten vi bodde i det första året, högstadieskolan som alla tre barnen gått i och ett "sportfält" där de spelat fotboll. Ja, till och med ett numera öde hus mitt inne i ett nidustriområde, där en man som bakat tunnbröd åt oss bodde medan han ännu levde.

Nostalgi kallas det.

Påminnelser om det liv som varit och aldrig kommer tillbaka. Glada händelser och mindre glada. Sådant man kan le åt i efterhand, eller sådant man skulle velat ha ogjort eller på ett annat sätt. 

Under "Hur var det då, då?" kanske jag skriver lite mer om allt detta. Men inte just nu. Nu ska jag gå en trappa upp och vara sällskaplig med M som nyss kommit hem från sin årliga svampplockarresa till fjällen...