Min egen frisör, och något om vad som fastnar i minnet

Lätt runt hjässan slår jag igång apparaten. Min stationära dator, som även om den påstås börja bli passé fyller mitt behov på området.

Hjässans lätthet är M:s förtjänst. Denna hedervärda kvinna som nedbringat min livstidskostnad för att se anständig ut runt huvudet till ett minimum. Det hon gör med en trimmer duger så gott, och har alltid gjort det sedan vi blev ett par för mer är tre decennier sedan.

Inuti detta nerputsade skal, huvudsvålen alltså, döljer sig som bekant en annan apparat. Världens mest avancerade, hur långt den artificiella datatekniken än kan tänkas utbreda sig.

Bland alla dess förnäma funktioner finns ju minnet. På den gigantiska "flugfångarremsan" kan i princip vad som helst dölja sig.

När jag börjar stunden vid datorn kan jag exempelvis sekundsnabbt associera till Annika Lantz, radiopraterskan som jag helst inte alls vill lyssna på. Men när jag skalar en madarin och råkar droppa på tangenterna m och n går tanken vidare just till henne: För att hon en gång gjorde en betraktelse om vad som samlats i hennes eget tangentbord. 

En annan märklig association gör jag till min kära granne Ingmar. Han höll en gång ett kåserande anförande inför en grupp andäktiga åhörare i en församlingsgård. Bland alla kluriga reflektioner från ett långt liv plockade jag när jag vill fram denna: Att kvinnor sätter fast pappersrullen vid toan med rivytan utrullande "bakifrån", medan vi karlar vänder rullen den motsatta vägen.

Jag har än inte hört någon vederlägga den teorin. Å andra sidan har jag inte kollat den på något fler hushåll än mitt eget.

Så långt hade han i alla fall helt rätt.