Sticka vantar - eller skriva insändare?

"Frågor om landstingets svarta hål" - ännu en insändare som kommit in...Hur många läser, vad tycker de, får jag något svar? Svårt att veta.

Men skriver gör jag, och har alltid gjort. Kanske var jag sexton år när jag skrev den allra första. Ibland riktigt stora artiklar, några gånger till och med i rikstidningar. Ibland små pluttar med signaturer. Ibland på fasta platser med vinjett - "Vinklat" i VK, "Signerat" i Norran, "Tankar från norr" i Västerbottningen. Och så recensionerna, sådant jag fått och får lite betalt för.

 Alltihop ett sätt att säga: Här är jag, jag lever, kan tänka och formulera vad jag tänker, ni blir inte av med mig än på ett tag. Att få se sitt eget namn i en tidning har alltid haft sin lilla fåfänga tillfredställelse. Kan vara något som livar upp en morgon som annars känns trög. Och går att klistra in i det ena urklippsalbumet efter det andra. Men Maggan säljer vantar i dag. Ett annat slags skapande. Hoppas det går bra för henne!