Ferry m fl

Helger så här års betyder oftast sport i olika former. Nu har jag inte kunnat åka skdior p g a ögat, då blir det ännu mer än vanligt framför tv:n. Men det är inte heller att förakta glädjen i att t ex få se svenskar ta medalj i skidskytte, eller att vårt eget AIK vinna mot Modo i går eftermiddag.

Av skidskyttarna är ju Björn Ferry från min hemkommun. Storebror K-E har hejdat honom och "surrat" när han hälsat på en dam från Barsele som på senare år bott granne med Björn och hans Heidi. Själv har jag ropat åt honom att inte glömma överdragskläder efter att ha sprungit 10 000 m på Norrvalla här i Skellefteå i somras, han hade börjat låta sig intervjuas och då som alltid blev det ju fart även på det så kallade munlädret.

Vid tv:n blir ju de flesta av oss både lokalpatrioter och nationalister. Idrotten är och förblir ett sätt att kanalisera det behovet av tillhörighet på ett oftast tämligen oskyldigt sätt. Plus att den ger oss underhållning och spänning, samt en kick att själva röra på oss, om kroppen tillåter och viljan finns.

Att det sedan kan gå till överdrift, dvs att idrotten tar orimligt stor del av våra liv eller att en del slår varandra på käften etc, det ligger kanske i "normalfördelningens natur": inom alla områden finns extremer som för flertalet andra är svårt att förstå. Och som också behöver förebyggas och i en del fall förhindras. Utan att man behöver döma ut fenomenet självt, i det här fallet att idrott i stort har ett oerhört värde på många plan.