Tjugo över två kommer tidningsbilen

AIK, dvs Skellefteå AIK, förlorade för tredje matchen i rad i går kväll. Inte vet jag om denna - förhoppningsvis tillfälliga! - svacka bidrog, omöjligt är det väl inte. Likaså att halsen känts som ett sandpapper sen i går morse. Eller att julen obevekligt närmar sig med allt som kan kännas mera som ett måste än en glädje när man ligger vaken och tankarna far.

Att inte kunna somna om när jag vaknat är ett fenomen som drabbar mig rätt ofta numera. Jag försöker hitta på något konstruktivt. Lösa korsord en stund brukar hjäälpa, hellre än att tassa ner till datorn i alla fall. Ett glas mjölk och en smörgås kan också vara ett plus. Liksom en halv Atarax.

Strax efter två, närmare bestämt tjugo över, kommer tidningsbilen. De diskreta men fullt tydliga smällarna i brevlådelocken, och så backar han tillbaka. Ljuset som brinner i 110 timmar i lyktan på förrådsväggen fladdrar oförtrutet när jag tassar ut.

Men tidningen föder ibland nya tankar när. Bagateller blandas med stort. Betygen på hockeyspelarna till exempel. Var det rätt att några utom Jocke Eriksson (målvakten) alls fick bättre än en tvåa? Annat poppar upp än en gång. Vad ska jag köpa för julklappar i år? Kan jag dra ledninen till utegranen från förrådet i stället för via huset? Kommer det att bli bra när vi ska till Sydafrika? Får jag något nytt jobb? Hur ska det bli med mitt hemställe när storebror inte längre finns kvar?

Till sist byter jag sovplats, in i dotterns tidigare rum för att komma längre bort från grannens luftvärmepump som brummar som en bil på ständig tomgång. Snart hör jag trampet från Doris som undrar vart jag tog vägen. Husses lilla tröst innan han till sist somnar om. Det sista jag hör är att klockan slår halv fem...