Fars dag

M är uppe tidigt och gör sig klar för att följa äldste sonen och hans nya sambo till IKEA i Haparanda. Jag hör hur hon kommer in i sovrummet igen, plockar med något från en garderob, jag anar att det är en påse med Fars Dags-presenter och ger mig tillkänna för att hon ska våga störa mig.

Jodå, det stämmer, och jag förstår vad det största paketet är, ett urklippsalbum som jag sagt att jag önskar mig när hon frågade. Några minuter senare ringer sonen och meddelar att de är på väg för att hämta upp henne. Jag noterar att han inte säger "grattis på Fars dag", men eftersom det hänt förr försöker jag inte bry mig.

Att vara pappa är väl inte min bästa gren. Har aldrig varit, ibland har jag i klartext snarare svikit både barn och fru. Kanske är det därför jag inte får något grattis. Delvis har det nog också att göra med traditionerna i vår familj, det finns de som generellt uppmärksammar högtidsdagar på ett grundligare sätt.

Och jag kan inte berömma mig om att ligga i den interna täten heller, snarare är det M som alltid fått känna det största ansvaret även när det gäller uppvaktningar, precis som det var i min ursprungsfamilj - min egen pappa gav överhuvudtaget aldrig några presenter, vilket alla tog för självklart. 

Hur som helst. Dottern ger mig i alla fall en kram när hon vaknat någon timme senare. Och själv sätter jag mig att klistra in traven med egna tidningsartiklar som jag under en tid fått nöja mig med att samla i en plastficka.