Ingen förlikningsman i politiken

Har funderat några dagar på varför det gick så snett i rikspolitiken att vi nu måste lägga ut miljontals kronor på ett nyval.

Alla skyller på alla som i vilket gräl som helst. Löfven påstår att det är alliansens fel att de inte ville förhandla, Alliansen tycker att de inte fick något bud att förhandla om, och i slutändan är det bara Sverigedemokraterna asom gnuggar händerna och vädrar ännu mer framgångar den 22 mars.

Jag tror att Löfvens resonemang påverkats av alla hans år i det fackliga maksineriet. Där det ges bud och motbud, och kommer man inte överens återstår att kalla in en förlikningsman som försäker snickra ihop ett medlarbud som till sist kan antas. Annars återstår det bara strejkar och lockouter tills någon inte orkar längre.

Men i partipolitiken finns ingen förlikningsman att ta till. Och inte går det att strejka heller. Och så sitter den tidigare fackpampen och är förbannad på att ingen ville lyssna på honom, medan de andra vänder ryggen till och anser att det fanns inget att lyssna på.

Och som sagt, Sverigedemokraterna gnuggar händerna.