Långsam förflyttning

En vacker, solig dag, den första på flera veckor. Men det har varit så milt de senaste dagarna att mycket av den elaka, blåaktiga isen längs gångvägarna tinat bort; dessutom har en traktor med hyvel gjort sitt till.

Därför är jag på bra humör när Doris och jag traskar i väg på långpromenad utan broddar på skorna. I höjd med Sjungande dalens kyrka passerar jag en äldre, liten dam, som styr en rullator framför sig med små små steg. Hon tittar upp, jag drar till med ett muntert "Hej!", och hon hälsar vänligt tillbaka.

Jag hinner tänka att jag kanske borde sagt något mer. Hon såg ut att vara en tant som skulle ha kunnat uppskatta det.

Men tio meter längre fram drar Doris åt fyrfotsbromsen för att lukta på någonting av svårdefinierbar art. Så trots den låga farten hinner tanten fram inom samtalsavstånd igen.

"Nu är det roligt att kunna gå ut igen utan att behöva vara rädd för att halka", konstaterar jag. Och tanten ler ett rart leende och nickar ivrigt: "Ja, det har verkligen varit gräsligt". Och lätt till sinnes traskar vi vidare. Doris och jag i en takt, tanten i en helt annan. Men framåt för oss alla tre. 

(fotot tog jag när det var som värst förra vintern. Så har det sett ut bara för någon vecka sen också)