Att i storstäder långt hemifrån möta en fattig och ibland handikappad människas utsträckta hand känns nog beklämmande för de flesta. Men vi skyndar oftast förbi. Vi kan ändå inte ge något till dem alla.

Nu är vi i Sverige i ett läge där tiggeriet vid våra matvaruaffärer inte längre är något nytt. En tiggare har blivit två, kanske fler, på varje plats.

Efterhand trubbas vi av. Vill att de åker hem igen. Hur det än ser ut på den plats som är hemma för dem. Vi vill inte att de börjar tro att det är här de ska bo och fortsätta tigga för sitt uppehälle.

Då låtsas vi inte se. Eller skyller på att vi inte har några växelpengar i plånboken.

Förresten är väl vårt eget välstånd inte så säkert? I dag är de större matvaruaffärerna närmast groteskt innehållsrika. Men vid en avspärrning kan det inom några dagar börja gapa tomt i hyllorna. Vem skulle då överhuvudtaget bry sig om tiggarna?

Jag tror att de flesta svenskar har något slags humanistiskt sinnelag. Hur ska vi bevara detta?

Hur påverkas våra barn av att växa upp med tiggeriet inpå sig? Är det nyttigt att se människor hopkrupna med en pappmugg utanför butiken där man köper godis? Eller trubbas de av redan som små?

Att klanka på den eller de som fortsätter ge pengar eller engagerar sig i stödgrupper känns förmätet. Men kanske är det mer konstruktivt med hjälpinsatser till tiggarnas hembygder.

Varför inte försöka få de vi valt till riksdag och EU-parlament att våga/idas ta upp frågorna som tiggarna väcker hos oss.

Och då med målsättningen att på ett eller annat sätt få stopp på tiggeriet. För det är i grunden ovärdigt och löser inte tiggarnas situation.

Stefan Holmberg, Skellefteå