Tennis på hårt underlag

Spelade mycket tennis när jag växte upp - kan kanske skriva något om detta under "Hur var det då, då".

Men nu handlar det om nuet. Närmare bestämt för fyra dagar sen, i söndags.

Skulle slå några bollar mot, eller med, Björn, sonen som i vanliga fall bor i Oslo men är hemma för en vecka. Jodå, det var precis vad vi hann, några bollar. Sen hade jag sprungit bakåt, snubblat, ramlat baklänges och slog i bakhuvudet. På en asfaltbana.

Det här fick jag berättat för mig efteråt, för det jag minns är när jag låg i ett behandlingsrum på akuten och väntade på att bli röntgad. Men jag påstås ha varit vid medvetande och bestämd på att jag skulle kravla mig upp och fortsätta spela. 

Så, om du läst det jag skrivit om min bror K-E: Vi är fler tjurskallar i familjen. Men någon mer tennis lär det inte bli på ett bra tag. Om det blir det alls.

Så kan det gå, som förattaren Kurt Vonnegut ofta brukade avsluta kapitlen i sina böcker.