En Ove-attityd. Eller inte.

Det slaskar kring fötterna, droppar från himlen, stigarna är regndränkta, Vi har tankat bilen för nästan en tusenlapp, handlat mat och pantat burkar, hivat en drös sopor i en container. Nu är vi på väg upp i skogen norrut från bostadsområdet Erikslid. När det området byggdes, schaktade man för att göra ännu en gata in i skogen. Men tiderna blev sämre och planerna på att bygga där lades, som det heter, på is.

Nu är det på gång igen. Att byggas där vi går. Det blir nog bra tomter, nära både till naturen och in till stan. Samtidigt naggas skogen i kanten ännu ett stycke. Fast den räcker kanske till ändå? Man ska ju inte gnälla över varje förändring.

Min kloka fru brukar säga att jag inte ska lägga mig i så mycket. Då är jag som Ove, ensamvargen som går omkring i sitt radhusområde som en vakthund. Vi läste om honom i en bok som kom ut för några veckor sedan, den heter just "En man som heter Ove".

Ove var bitter. Han hade mist sin fru och sörjde henne, det enda han hade kvar var hans förmåga att arbeta praktiskt men det verkade inte vara något värt sedan han gick i pension. Men det börjar hända en del saker som visar sig oanat positiva för honom.

Den som skrivit boken heter Fredrik Backman. Han har en blogg som besöks av mängder med läsare varje dag. En "Ove-attityd" skulle vara att bli avundsjuk på honom för hans böcker (jo han har faktiskt gett ut en till samtidigt som den om Ove) och hans blogg.

Men vad tjänar det till? Hellre vara glad att jag fick läsa - och skriva i tidningen - om Ove. Och tipsa någon annan att boken om honom finns att läsa.

Samt, att vi fick gå i skogen i dag.

Men bilden tog vi en annan dag innan allt regnet började falla.