Släktband på bruten svenska

Har skrivit om det tidigare, men vill gärna upprepa det igen: programserien på SVT 1 om amerikanerna som kom till Sverige i somras för att få veta mer om landet varifrån deras förfäder kom har varit väldigt bra - och faktiskt, åtminstone för mig, tänkvärd.

Här upptäcker till synes välmående människor från världens dominerande nation - åtminstone på senare år - hur vackert och rikt på uppleveser vårt land är, inklusive att få veta mer om sina släktband. Medan många av oss svenskar går omkring och tar allt för givet, bryr oss kanske inte särskilt mycket om våra rötter, gnäller över ett och annat som vi möjligen borde uppskatta mer än vi gör.

Dessutom uppstod uppenbarligen en stark sammanhållning även i den grupp som samtidigt skulle tävla och slå ut varandra för att göra programmet mer spännnade. Och efterhand visade det sig att alla hade egna historier som i många fall inte var helt igenom idylliska. Väl unt att Anna-Britta, som förlorat ett barn innan det föddes, paradoxalt nog kunde åka hit just av den anledningen och vända en förlust till en vinst, få uppleva inte bara sorg utan även en glädje denna sommar.

Och som jag nämnde tidigare, lustigt nog fick hon och de andra även besöka en livligt strömmande liten å, Klintforsån, som ligger bara några hundra meter från vår stuga. Just nu draperad med stora hängdrivor, men där vattnet foretsätter att pillra fram mellan stenarna...