Storhelgernas två sidor

Vaknar tidigt, trots att det är årets första dag och att jag som de flesta andra redan hunnit vara med om det nya årets första timmar.

Det är sällan eller aldrig så tyst och stilla som att gå ut med hundarna en morgon som just denna. Som att hela samhället lagt sig till ro. De enda färska spår jag ser är efter någon enstaka bil, antagligen från någon som även denna helgdag har ett jobb som måste skötas, eller från någon annan hundägare.

Och hundarna kan röra sig fritt, utan att behöva vara rädd att den skällande Doris ska skrämma någon eller den skotträdda Zelda ska överrumplas av någon kvarbliven fyrverkeripjäs som någon anser sig behöva förbruka, vilket ju mycket väl kan hända senare denna dag.

För den som tvingats bevittna ett familjebråk eller någon drogmissbrukares framfart kan tystnaden också vara en åtminstone tillfällig befrielse. Men för den som är ofrivilligt ensam kan tystnaden också bli än mer påträngande när festsorlet tonat bort. Jag tror det var i Hanna Hellqvists program det nämndes att vanliga dygn att ta sitt liv är alldeles efter någon helgdagsafton. Det är då risken finns att orken tar slut.

Storhelgerna har sitt värde - men också sitt pris.