Jag får veta att den här sidan blivit för lång varje gång jag slår i gång den. Uppmanas att starta en ny sida med ny rubrik.

OK, gör väl det då. Så vill du läsa vad jag fortfarande, efter snart tio års skirvande i denna form, eventuellt kommer mig för att tota ihop i stort och smått, gå då från och med nu in på det jag döpt till "Bloggat, del tre".

Om du även vill kolla vad jag skrivit tidigare finns ju det mesta av detta också kvar. Med huvudrubriker som du finner i en överliggare på startsidan. 

Bästa hälsningar! 

Stefan Holmberg, alias "Holmgången", 24 januari 2018

Händelserik inledning på året. De första tre dagarna utgjorde avslutningen på en nyårsresa till Portugal, vi åkte 28 december och kom hem 4 januari. Alltid intressant se andra länder, även om det bara blir ett skrap på ytan.

Nu liksom till Kuba i mars 2017 åkte vi i grupp, också en positiv erfarenhet, att bli bekanta med andra som också vill se sig omkring. Lägger kanske ut bilder i Galleriet, om det nu blir av. Till den här texten får några får, betandes i utkanten av storstaden Lissabon, utgöra en lite udda illustration.

Efter hemkomsten är det dottern Linneas förstfödda, Melker, som är den stora tilldragelsen. Linnea har många Facebookvänner som vid det här laget säkert vet. Själv är jag fortsatt inte alls med där, får kungöra nyheten via detta forum i stället. I går kom den nyblivna lilla familjen ut från neonatalavdelning med undret.

Det blev, som ofta med så små liv i närheten, en närmast högtidlig stämning runt rummets medelpunkt. Att han själv mestadels sov gjorde inte situationen mindre fridfull.

Bara att hoppas att Melker får ett bra liv. Det finns ju så många frågetecken om vad framtiden på vårt unika jordklot kan föra med sig. Men tills vidare handlar allt om en dag i sänder. Jag lär återkomma till hur det går.

För tillfället bifogas alltså en bild på något helt annat. Den kan ju faktiskt också andas lite paradoxal frid, på sitt sätt.

(Tisdag, 16 januari 2018)

Fåren betar i anslutning till en vingård. Tremiljonersstaden Lissabon tränger på från alla håll. Men myndigheterna har låtit gården finnas kvar, då den producerar gott vin och anses ha ett kulturellt värde.

Alla tre barnen är hemma under julen, båda barnbarnen får också komma hit några gånger fastän deras respektive mammor numera bor med de respektive barnen utan pappan. Allt är i stort sett så pass fridfullt och bra man begära. Vi som tillhör den äldre generationen kan också tycka det är skönt att få en läsestund tillsammans, medan några i det yngre sällskapet åker i väg för att spela innebandy några timmar på juldagen.

Det dröjer länge innan de kommer tillbaka, men tydligen har de spelat flera matcher och allt gick bra. Men så råkar någon i det sällskapet nämna att de gjort en omväg på cirka tio mil då en annan behöver sitt leg för att kuna följa med ut och ta en öl på kvällen. 

"Jaha", säger jag lite snopet, "var det nödvändigt?" Nu är två av de tre som åkt iväg utom hörhåll, den tredje, som var den som rattade bilen, skyller på de båda andra, det var ju en av dem som behövde legget.

Då rinner sinnet till på allvar. Mot dem alla tre.

"Jag lånade inte ut bilen för att ni skulle köra tio mil extra för att hämta ett leg! Ni kunde åtminstone ha ringt och frågat först!"

Den goda julstämningen har i ett nafs runnit av mig. Jag försöker prata med var och en av dem för att få dem att förstå att det blev fel. Till saken hör att två av de tre har fått lov att om några dagar låna samma bil under en hel vecka framåt, eftersom batteriet på deras egen har visat tendenser att ladda ur i vinterkylan.

Det känns inte alls bra att behöva hota med att ändra det beslutet. Återstår några dagar tills dess. Får väl se om den sura gamla jultomten hinner lugna ner sig under tiden.

(Juldagen, 25 december 2017)

Livet är en resa med många vyer. Ibland vackra och fridfulla. Och så plötsligt kommer det en kalldusch när man minst så anar.

Östersunds FK har lottats att spela Europa League mot storklubben Arsenal torsdag 15 februari - och vi tänder på möjligheten att kunna se denna match på plats. Alternativt att resa till London en vecka senare. 

Först får jag för mig att det senare alternativet skulle kunna vara bättre. Arsenals arena Emirates rymmer 60 000 åskådare, eller om det nu är 65. Jämtkraft Arena tar in drygt 8 000. Men att resa till England kostar flera gånger mer. Jag gör ett överslag för flyg, hotell, biljetter, övriga omkostnader och hamnar på runt 10 000 kr/pp eftersom vi skulle vilja stanna två nätter när vi ändå är där.

En annan tänkbar hake är ju om Östersund skulle förlora hemmamatchen. Då är ju oddsen inte så stora att de ska ha någon chans borta heller. Inför mötet i Jämtland mitt i smällkalla vintern, kan alla traska dit med lika stora förväntningar som om det skulle vara vilken match som helst.

Så då backar jag bandet och bokar hotellrum i Östersund. Jo, det lyckades. Om än sedan jag svamlat till det och bokat som om hemmamatchen spelas samma dag som bortamatchen, vilket gjorde att det vid den upptäckten inte längre fanns något husrum ledigt närmare än drygt tre mil från Storsjöns pärla.

Nåväl. Ta sig dit gör vi med bil, de tre extra milen kan väl göra detsamma, vi har ju i vilket fall täbnkt sova över två nätter vilket gör ankomst och avfärd till både boendet och matchen mindre pressat.

Återstår så biljetterna. Efter diverse sökande visar de sig inte släppas förrän om en dryg månad och då i tre steg. Först till supporterklubben, därefter till övriga medlemmar, sist till alla andra. Kanske man skulle bli medlem? 200 kr per skalle vilket tycks krävas för var och en av oss för att komma i fråga för var sin biljett.

Nå. Även där kan vi vänta med att bestämma oss till i januari. Ett är säkert, förmodligen kommer antalet medlemmar i den kometartade föreningen Östersunds FK att stiga en hel del innan dess...    

(tisdag 12 december 2017)

Tänkbar bostad för oss två nätter i februari - för att se fotboll i Östersund!

Besökte bilprovningen i dag. En yngre kvinna tog emot. Samma som när jag var dit med vår andra bil för någon månad sedan. Det är stadens minsta företag inom bilprovning, därför kan inte mer än en bil testas i taget. Troligen är det bara hon som just nu sköter den uppgiften.

Hon var glad och tillmötesgående, visade på ett enkelt men tydligt sätt vilka fel hon hittat men som inte behöver besiktigas på nytt. Gav råd om vilket som var angelägnast att laga och vilka som kunde vänta. Nästa kund väntade redan i den lilla kaffehörnan, schemaläggning en var tjugonde minut. "Hinner du få dig något kaffe själv?" "Nej", skrattade hon, "det får vänta". 

Innan det blev min tur satt jag och sörplade i mig en egen kopp. En annan ung kvinna hade nyss lämnat ifrån sig sin bil. Vi kom i samspråk, och hon berättade om att det var hennes allra första besök och lite om den bil hon skaffat sig. Vi hann även prata försäkringspremier, att hon eventuellt skulle flytta till Göteborg och en del annat. Ett glatt leende när hon var klar och godkänd och så fick jag ett "lycka till" när hon gick ut. Jag hann önska henne detsamma. 

När jag var i hennes ålder hade jag lätt att förälska mig i tjejer. Men jag var blyg och det dröjde innan det blev något på riktigt. Däremot har jag nog alltid haft ganska lätt att prata med kvinnor. Inte minst på de jobb jag hade innan jag blev pensionär.  Några gånger, när blygheten väl började vika, har det dessvärre dragit iväg för långt. Jag har haft några förhållanden med andra kvinnor än den jag är gift med och det har givetvis inte varit så bra. 

Däremot har jag vad jag vet inte betett mig uppenbart illa mot någon kvinna på annat sätt än vid otroheten. Vilket jag tror har en del av sitt ursprung i en respekt för min egen mamma och andra i hennes levnadssituation. Hur de kämpade för brödfödan, men ändå ofta lyckades göra detta med samma chosefria och egenskaper som hos dem jag mötte på bilprovningen.

Jag har heller inte haft någon fadersfigur som betett sig uppenbart illa. Min egen pappa var inte så psykiskt närvarande, han hade så mycket han gruubblade på och var inte så psykiskt stark som mamma. Men han slogs aldrig, och han drack aldrig alkohol. Blev han ilsken kunde han svära en ramsa eller två. Någon gång med skällsord, vilket väl har halkat ur även mig när min livskamrat och jag har grälat. 

Ingen människa är felfri. Men det som nu kommit fram genom #metoo-rörelsen har förmodligen en del grund i våra uppväxtförhållanden och vilka förebilder vi haft. Om vi haft någon att ta intryck av på ett positivt sätt, eller inte.

Därmed inte sagt att det skulle vara omöjligt eller för sent att ändra på. Vilken dumskalle som helst kan börja på nytt. Prata med klokare vänner, eller gå i samtalsterapi. Be om ursäkt för det man ställt till med, och i handling visa att man kan lära av sina misstag.

Då kan man, om inte förr, kanske sitta i en liten kaffehörna på bilprovningen eller var det nu råkar vara, och tänka: Ja hon var en glad och duktig tjej, och hon med, och hon och hon... Men man behöver inte antasta någon och vara så inbilsk att man inte tror sig behöva ta hänsyn till att det råkar handla om en person av motsatt kön. Utan helt enkelt vara glad att de finns. Och att de ville prata några ord även med en långt äldre gubbe.

(Fredag, 8 december 2017)

Livskamraten. I färd med att skala av en annan "älskling" hennes allt tovigare päls...

Traskar längs snöbeklädda gångbanor med vår skällglada hund. Haltar fortfarande något, men kanske inte ens märkbart om någon skulle råka iaktta mig.

För drygt tre veckor sedan kanade jag på en stelfrusen fläck längs en stig som sluttar neråt, och ramlade utan chans undvika att höger fot kom i ett konstigt läge under benet. Det knakade till, och jag kom mig med stor möda upp och hemåt igen. Men  sjukgymnasten som jag träffat ett par gånger sedan dess ger hopp att jag snart ska vara återställd.

I morgon är det första advent, stjärnor och ljusstakar är på plats, likaså den sedvanliga utegranen. Men i år köpt på en affär, uppackad ur en påse, uppstagad med hjälp av en grön nylonlina apterad i den närstående syrenbusken. Med onda foten vill jag inte färdas omkring längre än så för att hålla traditionen vid liv.  För övrigt är den köpta minst lika fin som många av de tidigare som huggits för egen hand. 

Tiden går snabbt mellan trettondag och advent numera. Problemet att hålla sig på benen - det här var trdje gången på ett par år - är också en brutal påminnelse om dess gång.  Även när jag väljer vad jag läser, ser på tv eller enstaka gånger på bio påverkar det mina val.

Häromdagen gick jag på eftermiddagsfilm med pensionärsrabatt. "Lucky" med en hyfsat känd skådespelare från förr, Harry Dean Stanton. Inte för att jag minns honom , utan för att jag läst nu när jag såg en snutt på kvällsmagasinet "Gokväll" och blev nyfiken. En femstjärning recension i DN förstärkte beslutet att se den. 

Harry Dean Stanton spelade nog i stora drag sig själv när han som 90-åring gjorde rollen som "Lucky". En butter ensamvarg, med föga övers för insmickrande dösnack. Särskilt inte sedan han ramlat och slagit huvudet hemma i sitt lilla enkla hus vid randen av en öken någonstans i Västern. 

Det händer till synes inte så mycket i filmen. Men det som händer är viktigt nog. Lucky är rädd för döden, har inga illusioner om någon fortsättning, men knegar på så gott han kan i dess allt längre skugga.

Och de fåtaliga människorna i hans närhet tar också intryck. Trots butterheten, hinner han till exempel bli bjuden på kalas hos en spansktalande familj, där han fängslar alla med en vacker och känslosam sång.

Vi var bara två i salongen den här eftermiddagen. Den andre satt av för mig obegriplig anledning längst fram, själv valde jag motsatsen. Men någon publikdragande film kan det med andra ord inte vara. En kvällsföreställning samma dag fick tydligen bli tack och adjö till Lucky för Skellefte-bornas del. Och Harry Dean Stanton själv gick ur tiden den 17 september.

(lördag, 2 december 2017)

Lucky - en 90-årig buttergubbe, men värd långt fler besökare på bio än vad han tycks få.

Drygt tolv hundra besök på min hemsida den gångna veckan. En liten men dock uppgång. För några år sedan låg jag, av anledning svår att tolka, på flera tusen. Kanske är inte hemsidor så attraktiva att logga in på längre.

Enklare vara med i Facebook-grupper. Eller Instagram, Twitter, Snapchat och allt vad det heter. Trycka "gilla" och bli "följare". Eller producera själv, om man nu känner för det.

 Men ibland funderar jag över vad som händer med allt som skrivs och allt som fotograferas. Det mesta av detta med de moderna mobiler som man tillhör en krympande majoritet ifall man inte har vett att skaffa sig. (Jo jag är förstås en av dessa tjurskallar)

Finns det något som är värt att bevara mer än för stunden? Jo, men visst. Men hur många låter inte minst mängden bilder bara föröka sig på alltmer svåröverskådliga minneskort. 

 Själv tar jag alltså bara bilder med en gammaldags kamera, om man nu kan använda den benämningen på en kompaktkamera som faktiskt köptes för bara en fyra-fem år sedan. Men då och då väljer jag ut de jag tycker är värda att bevara och beställer vanliga - fast numera kanske alltmer ovanliga - pappersbilder.

Nej, jag har inte klistrat in i album på länge. Men vet åtminstone var de finns att rätt så snabbt plocka fram om jag vill visa för någon bekant. Och det verkar oftast uppskattat. Kanske vill de ha några själva. 

Min bror som dog i april förra året hade samlat på sig allt möjligt. Han slängde aldrig det som inte gick att elda upp i köksspisen. Och då menar jag ALDRIG. När vi röjt ut det mest akuta, skickat i en 20 kubikmeters container förra sommaren, hade luften så gott som gått ur oss. Men därefter har jag åtminstone tagit vara på hans album. Och suttit och begrundat foton som gett många associationer till hur livet tedde sig förr.

Kanske finns det ett värde i detta för de flesta av oss när vi börjar bli äldre? Att få perspektiv på våra liv. Man behöver ju inte grotta ner sig mer än man har lust till. Men så sent som för några veckor sedan åkte till och med min diabildsprojektor fram för första gången på många år.

Jo, den fungerade.

Och i ett av diamagasinen, från Colombia 1988, hittade en av sönerna det han sökt så länge: Ett par foton av hans fostermamma när vi befann oss i landet där han i dag söker sitt biologiska ursprung. 

För övrigt tog han, med sin mobil, foton av bilderna där de projicerats på filmduken. För att ha med sig när han återvänt dit han bor i dag. Jag är ganska säker på att det för honom var det viktigaste han gjorde under dagarna han var på besök. 

 (Fredag, 10 november 2017)

Min bror matar en häst med morötter. Fotot taget 2013. Ökar i värde för mig vart år som går, men det förutsätter ju att jag vet var jag sparat den.

Matstället heter Texas Longhorn och här serveras bara kött av förnämsta slag. Barnbarnet får en egen portion med samma mat som vi, och han flinar så att de första hålen efter mjölktänderna syns som på en hockeyspelare.

Men egentligen är det hans farmor vi firar. Hon har nu gjort sitt sista ordinarie arbetspass och tagit pension. 34 år är det sedan vi flyttade hit och hon började som barnmorska. Många barn har det framfötts under hennes stadiga grepp. Flera Dagens applåd har det blivit i lokaltidningen.

Vi får våra biffar och maten tystar mun. Jag råkar haspla ur mig att ryggbiffen var lite senig när restaurangägaren undrar om det var till belåtenhet. Genast erbjuder han sig laga en ny, men efter några minuter kommer han tillbaka och jag hinner försäkra att biffen blev bättre efter de första tuggorna. 

Den goda stämningen vid bordet bevaras således. Barnbarnets pappa frågar om jag minns hans klasskompis från Eritrea som bodde i ett närbeläget rivningshus, numera rivet för att ge plats för det nya och betydlgit större som skymtar genom fönstret. "Jodå", svarar jag, "nog minns jag det alltid".

Att det egentligen handlade om hur jag ilsket hade störtat in i lägenheten där den tonårige invandrarpojken bodde med sin mamma och några syskon vill jag helst slippa ta upp på nytt. Hur arg sonen var när jag mer eller mindre våldsamt försökte tvinga honom med mig hem.  

Men mycket vatten har hunnit rinna under broarna. Uppträdet vid min ankomst är historia. Får i stället veta att Eritrea-kompisen numera har ett välavlönat arbete, för hans bror har det dock gått betydligt sämre. 

Snart är det barnbarnet som förtjusar oss alla. Vips har han tuggat i sig varenda uppskuren köttbit och nu klämmer han även in en skål med glass som efterrätt. "Fint ställe ni har här", charmar han innehavaren och vi andra drar på munnarna och håller med. Kvällen är över och det är jag som betala notan, och sen skingras vi åt diverse håll. Vår yngre dotter med en fortskridande graviditet åker med den blviande pappan några mil söderut. Barnbarnets pappa ska träffa en ny brekantskap, och själv skjutsar vi barnbarnet - mätt och belåten - hem till sin mamma.

Och hemma hos oss, den nyblivna pensionären och jag, viftar Doris förhoppningfsfullt på svansen. Men från fina restauranger kan man inte ta med oss nånting hem, förklarar vi, och hon får böja sig för sådana konstiga fakta och nöja sig med en sista kvällspromenad längs de ishalkiga gångvägarna.  

(tisdag, 7 november 2017)

Barnbarnet Rune med sin pappa.

Förlikning skulle ge goodwill

Rättsprocessen om gifthanteringen i Chile rullar på. Har gruvbolaget Boliden uppträtt bristfälligt eller inte? Men handlar inte frågan också om något annat, nämligen Bolidens som det nuförtiden heter, varumärke? Och vad är det motparten egentligen kräver i pengar räknat?

På mer undanskymd nyhetsplats i Norran 25 oktober nämns att Boliden under 2016 gjorde en vinst på 1,79 miljarder. På kostnadssidan tas ett planerat driftstopp upp, det kostade 50 miljoner. Två sådana stopp skulle alltså nästan helt motsvara det totala kravet på skadestånd.

Nog förefaller det nära till hands att betrakta detta som småpengar i sammanhanget? Räknat på vinsten förra året, skulle den fortfarande ha varit 1,688 miljarder.

Visst är det bra att vi har ett ekonomiskt stabilt storföretag som gett och ger Skellefte-bygden livskraft. Samtidigt är det som brukar kallas goodwill också viktigt, exempelvis vid insatser som sponsor av idrott och annat som ger människors tillvaro guldglans.

Ett i mina ögon jämförbart exempel är Vattenfalls agerande vid vattenkraftsutbyggnaden på 50-talet. Min pappa kämpade under flera år för att få ersättning för att gårdsbrunnen sinat när vattenståndet från Umeälven började åka upp och ner. Det blev ett lönlöst fäktande mot en självklart oerhört mäktigare motpart.

Arica-borna har, till skillnad från pappa, juridiska ombud av annan kaliber och med massmedial uppmärksamhet.

Men Boliden skulle faktiskt också kunna dra nytta av just denna publicitet och säga: Vi kommer alltid hävda att vi gjorde vad som formellt var tillräckligt. Men vi har också råd att ge Arica-borna vad de begär, som plåster på såren för vad de faktiskt anser sig ha upplevt.

Stefan Holmberg, Skellefteå

Infört i lokaltidningen Norran 30 oktober 2017. Problemet med gruvavfallet fick medial uppmärksamhet genom filmen "Blybarnen" som visade i svensk tv för några år sedan. En av dess båda upphovsmän är själv adoptivbarn från Chile och växte upp i grannskapet där vi bodde på 80- och 90-talet.

Rättegången pågår ännu en tid. 

Jäser i tv-fåtöljen framför fotbollsmatch IFK Göteborg-Östersunds FK. Bortalaget leder med 0-1 och som norrlännnig tycker jag förstås det är roligt att det går så bra för dem i höst. 

... har fått hamna under rubriken "Mest om böcker - och kanske någon film". Även fräschat upp sidan en aning i övrigt. Hade inte lagt in någonting där på flera år. 

Regnigt och grått. Nej, vädret kan vi inte påverka, bara försöka anpassa oss till. Eller söka oss någon annanstans om vi tror himlen är blåare där. Om det nu är det vi saknar.

Två utslagna hjältar: Rune och Doris.

Finns under rubriken Tänkt och skrivet fr o m nu.

Cyklar hem från kolonilotten med mörka moln hängande över oss (ja, hunden Doris är förstås också med). Men vi (jag) hann i alla fall klippa gräs och plocka åt oss (mig) lite rädisor och några rovor.

I den här boken har jag berättat mera om min mamma som idag skulle fyllt 105 år.

Den här sidan börjar vara alldeles för lång, ungefär så lyder en varningstext när jag klickar mig hit.

Vi backar alltså bandet någon vecka. Till brudparet som precis vänt sig ut mot livet som gifta. Om hur det startade kan du läsa
under "Tänkt och skrivet".

Östersunds FK är ett fotbollslag som för sex år sen spelade division två-match  mot Skellefteå på Norrvallas gräsplan. Jag tror de vann med 3-0, men ingen skulle då kunnat förutse att de i går kväll skulle vinna med 2-0 mot det turkiska topplaget Galatasaray i en cupmatch hemma vid Storsjön. 

Midsommardagens morgon påminner om nyårsdagens, allt är så tyst och stilla när jag kommer ut på hundrundan fastän klockan närmar sig nio. Många är troligen inte ens hemma utan ute i en stuga någonstans, kanske vid havet eller en sjö. 

I fjol den här tiden kunde nog ingen heller ana att vår dotter Linnea skulle stå brud ett år senare. Men så blev det. I Lövångers kyrka lördag 8 juli.

"Vi lurar små barn, vi lurar små barn/ på deras veckopeng"... Hur många har inte hört den plingplongande melodin när skåpbilen som säljer glass och lite annat kommer farande i det ena bostadsområdet efter det andra.

Lilla Athena, nästan ett år, tar sina första trevande steg ut i världen. Också ett exempel på livskraft och beslutsamhet.

Vädret har vrenskats och vrängt, så sent som natten mot söndagen medan schlagerfinalen avgjordes snöade det för fullt när vi åkte hem från en inflyttningsmiddag hos dottern i Lövånger.

N brukade ibland låna vår lilla bastu nere vid sjön. Ja, egentligen var det bara han som använde den både den här sommaren (i fjol) och flera dessförinnan.

...sysselsätter sig med frågor på nivå: Franska presidentvalet, kämpar jag - som givetvis de flesta! - med vardagens, eller i detta fall söndagens, små banala förtretligheter.

Inne i själva Krakow klarade vi oss i alla fall med en vanlig stadskarta.

Efter en utlandsresa kan man för någon dag eller två se sin egen invanda miljö i ett annat ljus. Vi har fått en konkret bild av hur tillvaron kan vara radikalt annorlunda i ett annat hörn av världen.

Ett sådant exempel kan vara landet vi besökte första halvan av mars. 

Kuba, ett luggslitet ideal

(här har tyvärr ett stycke fallit bort när jag skulle höja teckenstorleken ett snäpp. Lite vitsigt kan man säga att själva texten blev lika sliten som landet i fråga)

...där turismen måste hållas upp och helst öka, till och med amerikanarna har fått bygga några nya hotell och fler tros vara på väg.

Men enpartiväldet råder fortfarande. Att tycka fritt är riskfyllt, åka utomlands en chimär, om du inte är läkare eller idrottsman. En tobaksodlare tillåter sig dock skoja om sina inkomster. ”Jag får 20 procent, staten tar 90”.

Che Guevara står ännu staty, Castro har tydligen sagt han inte vill. På ett foto råkar det fastna en rad med hästar som kommer lommande mot stugbyn där vi har övernattat. Först när jag kommer hem och granskar fotot blir jag varse hur magra de egentligen är. Det känns ledsamt att se.

Torsdag, 6 april 2017