Sista raderna på denna sida

Jag får veta att den här sidan blivit för lång varje gång jag slår i gång den. Uppmanas att starta en ny sida med ny rubrik.

OK, gör väl det då. Så vill du läsa vad jag fortfarande, efter snart tio års skirvande i denna form, eventuellt kommer mig för att tota ihop i stort och smått, gå då från och med nu in på det jag döpt till "Bloggat, del tre".

Om du även vill kolla vad jag skrivit tidigare finns ju det mesta av detta också kvar. Med huvudrubriker som du finner i en överliggare på startsidan. 

Bästa hälsningar! 

Stefan Holmberg, alias "Holmgången", 24 januari 2018

 

 

Skapar frid där vi sitter

Händelserik inledning på året. De första tre dagarna utgjorde avslutningen på en nyårsresa till Portugal, vi åkte 28 december och kom hem 4 januari. Alltid intressant se andra länder, även om det bara blir ett skrap på ytan.

Nu liksom till Kuba i mars 2017 åkte vi i grupp, också en positiv erfarenhet, att bli bekanta med andra som också vill se sig omkring. Lägger kanske ut bilder i Galleriet, om det nu blir av. Till den här texten får några får, betandes i utkanten av storstaden Lissabon, utgöra en lite udda illustration.

 

Efter hemkomsten är det dottern Linneas förstfödda, Melker, som är den stora tilldragelsen. Linnea har många Facebookvänner som vid det här laget säkert vet. Själv är jag fortsatt inte alls med där, får kungöra nyheten via detta forum i stället. I går kom den nyblivna lilla familjen ut från neonatalavdelning med undret.

Det blev, som ofta med så små liv i närheten, en närmast högtidlig stämning runt rummets medelpunkt. Att han själv mestadels sov gjorde inte situationen mindre fridfull.

 

Bara att hoppas att Melker får ett bra liv. Det finns ju så många frågetecken om vad framtiden på vårt unika jordklot kan föra med sig. Men tills vidare handlar allt om en dag i sänder. Jag lär återkomma till hur det går.

För tillfället bifogas alltså en bild på något helt annat. Den kan ju faktiskt också andas lite paradoxal frid, på sitt sätt.

(Tisdag, 16 januari 2018)

 

 

 

   

Fåren betar i anslutning till en vingård. Tremiljonersstaden Lissabon tränger på från alla håll. Men myndigheterna har låtit gården finnas kvar, då den producerar gott vin och anses ha ett kulturellt värde.

Jultomten kan också bli arg

Alla tre barnen är hemma under julen, båda barnbarnen får också komma hit några gånger fastän deras respektive mammor numera bor med de respektive barnen utan pappan. Allt är i stort sett så pass fridfullt och bra man begära. Vi som tillhör den äldre generationen kan också tycka det är skönt att få en läsestund tillsammans, medan några i det yngre sällskapet åker i väg för att spela innebandy några timmar på juldagen.

Det dröjer länge innan de kommer tillbaka, men tydligen har de spelat flera matcher och allt gick bra. Men så råkar någon i det sällskapet nämna att de gjort en omväg på cirka tio mil då en annan behöver sitt leg för att kuna följa med ut och ta en öl på kvällen. 

"Jaha", säger jag lite snopet, "var det nödvändigt?" Nu är två av de tre som åkt iväg utom hörhåll, den tredje, som var den som rattade bilen, skyller på de båda andra, det var ju en av dem som behövde legget.

Då rinner sinnet till på allvar. Mot dem alla tre.

"Jag lånade inte ut bilen för att ni skulle köra tio mil extra för att hämta ett leg! Ni kunde åtminstone ha ringt och frågat först!"

Den goda julstämningen har i ett nafs runnit av mig. Jag försöker prata med var och en av dem för att få dem att förstå att det blev fel. Till saken hör att två av de tre har fått lov att om några dagar låna samma bil under en hel vecka framåt, eftersom batteriet på deras egen har visat tendenser att ladda ur i vinterkylan.

Det känns inte alls bra att behöva hota med att ändra det beslutet. Återstår några dagar tills dess. Får väl se om den sura gamla jultomten hinner lugna ner sig under tiden.

 

(Juldagen, 25 december 2017)

Livet är en resa med många vyer. Ibland vackra och fridfulla. Och så plötsligt kommer det en kalldusch när man minst så anar.

När Arsenal kommer till Jämtland!

 

Östersunds FK har lottats att spela Europa League mot storklubben Arsenal torsdag 15 februari - och vi tänder på möjligheten att kunna se denna match på plats. Alternativt att resa till London en vecka senare. 

 

Först får jag för mig att det senare alternativet skulle kunna vara bättre. Arsenals arena Emirates rymmer 60 000 åskådare, eller om det nu är 65. Jämtkraft Arena tar in drygt 8 000. Men att resa till England kostar flera gånger mer. Jag gör ett överslag för flyg, hotell, biljetter, övriga omkostnader och hamnar på runt 10 000 kr/pp eftersom vi skulle vilja stanna två nätter när vi ändå är där.

En annan tänkbar hake är ju om Östersund skulle förlora hemmamatchen. Då är ju oddsen inte så stora att de ska ha någon chans borta heller. Inför mötet i Jämtland mitt i smällkalla vintern, kan alla traska dit med lika stora förväntningar som om det skulle vara vilken match som helst.

 

Så då backar jag bandet och bokar hotellrum i Östersund. Jo, det lyckades. Om än sedan jag svamlat till det och bokat som om hemmamatchen spelas samma dag som bortamatchen, vilket gjorde att det vid den upptäckten inte längre fanns något husrum ledigt närmare än drygt tre mil från Storsjöns pärla.

Nåväl. Ta sig dit gör vi med bil, de tre extra milen kan väl göra detsamma, vi har ju i vilket fall täbnkt sova över två nätter vilket gör ankomst och avfärd till både boendet och matchen mindre pressat.

 

Återstår så biljetterna. Efter diverse sökande visar de sig inte släppas förrän om en dryg månad och då i tre steg. Först till supporterklubben, därefter till övriga medlemmar, sist till alla andra. Kanske man skulle bli medlem? 200 kr per skalle vilket tycks krävas för var och en av oss för att komma i fråga för var sin biljett.

Nå. Även där kan vi vänta med att bestämma oss till i januari. Ett är säkert, förmodligen kommer antalet medlemmar i den kometartade föreningen Östersunds FK att stiga en hel del innan dess...    

(tisdag 12 december 2017)

Tänkbar bostad för oss två nätter i februari - för att se fotboll i Östersund!

Några tankar om #metoo

Besökte bilprovningen i dag. En yngre kvinna tog emot. Samma som när jag var dit med vår andra bil för någon månad sedan. Det är stadens minsta företag inom bilprovning, därför kan inte mer än en bil testas i taget. Troligen är det bara hon som just nu sköter den uppgiften.

Hon var glad och tillmötesgående, visade på ett enkelt men tydligt sätt vilka fel hon hittat men som inte behöver besiktigas på nytt. Gav råd om vilket som var angelägnast att laga och vilka som kunde vänta. Nästa kund väntade redan i den lilla kaffehörnan, schemaläggning en var tjugonde minut. "Hinner du få dig något kaffe själv?" "Nej", skrattade hon, "det får vänta". 

 

Innan det blev min tur satt jag och sörplade i mig en egen kopp. En annan ung kvinna hade nyss lämnat ifrån sig sin bil. Vi kom i samspråk, och hon berättade om att det var hennes allra första besök och lite om den bil hon skaffat sig. Vi hann även prata försäkringspremier, att hon eventuellt skulle flytta till Göteborg och en del annat. Ett glatt leende när hon var klar och godkänd och så fick jag ett "lycka till" när hon gick ut. Jag hann önska henne detsamma. 

När jag var i hennes ålder hade jag lätt att förälska mig i tjejer. Men jag var blyg och det dröjde innan det blev något på riktigt. Däremot har jag nog alltid haft ganska lätt att prata med kvinnor. Inte minst på de jobb jag hade innan jag blev pensionär.  Några gånger, när blygheten väl började vika, har det dessvärre dragit iväg för långt. Jag har haft några förhållanden med andra kvinnor än den jag är gift med och det har givetvis inte varit så bra. 

 

Däremot har jag vad jag vet inte betett mig uppenbart illa mot någon kvinna på annat sätt än vid otroheten. Vilket jag tror har en del av sitt ursprung i en respekt för min egen mamma och andra i hennes levnadssituation. Hur de kämpade för brödfödan, men ändå ofta lyckades göra detta med samma chosefria och egenskaper som hos dem jag mötte på bilprovningen.

Jag har heller inte haft någon fadersfigur som betett sig uppenbart illa. Min egen pappa var inte så psykiskt närvarande, han hade så mycket han gruubblade på och var inte så psykiskt stark som mamma. Men han slogs aldrig, och han drack aldrig alkohol. Blev han ilsken kunde han svära en ramsa eller två. Någon gång med skällsord, vilket väl har halkat ur även mig när min livskamrat och jag har grälat. 

 

Ingen människa är felfri. Men det som nu kommit fram genom #metoo-rörelsen har förmodligen en del grund i våra uppväxtförhållanden och vilka förebilder vi haft. Om vi haft någon att ta intryck av på ett positivt sätt, eller inte.

Därmed inte sagt att det skulle vara omöjligt eller för sent att ändra på. Vilken dumskalle som helst kan börja på nytt. Prata med klokare vänner, eller gå i samtalsterapi. Be om ursäkt för det man ställt till med, och i handling visa att man kan lära av sina misstag.

Då kan man, om inte förr, kanske sitta i en liten kaffehörna på bilprovningen eller var det nu råkar vara, och tänka: Ja hon var en glad och duktig tjej, och hon med, och hon och hon... Men man behöver inte antasta någon och vara så inbilsk att man inte tror sig behöva ta hänsyn till att det råkar handla om en person av motsatt kön. Utan helt enkelt vara glad att de finns. Och att de ville prata några ord även med en långt äldre gubbe.

(Fredag, 8 december 2017)

  

 

Livskamraten. I färd med att skala av en annan "älskling" hennes allt tovigare päls...

Harry Dean Stanton och tidens gång

 

 

Traskar längs snöbeklädda gångbanor med vår skällglada hund. Haltar fortfarande något, men kanske inte ens märkbart om någon skulle råka iaktta mig.

För drygt tre veckor sedan kanade jag på en stelfrusen fläck längs en stig som sluttar neråt, och ramlade utan chans undvika att höger fot kom i ett konstigt läge under benet. Det knakade till, och jag kom mig med stor möda upp och hemåt igen. Men  sjukgymnasten som jag träffat ett par gånger sedan dess ger hopp att jag snart ska vara återställd.

I morgon är det första advent, stjärnor och ljusstakar är på plats, likaså den sedvanliga utegranen. Men i år köpt på en affär, uppackad ur en påse, uppstagad med hjälp av en grön nylonlina apterad i den närstående syrenbusken. Med onda foten vill jag inte färdas omkring längre än så för att hålla traditionen vid liv.  För övrigt är den köpta minst lika fin som många av de tidigare som huggits för egen hand. 

 

Tiden går snabbt mellan trettondag och advent numera. Problemet att hålla sig på benen - det här var trdje gången på ett par år - är också en brutal påminnelse om dess gång.  Även när jag väljer vad jag läser, ser på tv eller enstaka gånger på bio påverkar det mina val.

Häromdagen gick jag på eftermiddagsfilm med pensionärsrabatt. "Lucky" med en hyfsat känd skådespelare från förr, Harry Dean Stanton. Inte för att jag minns honom , utan för att jag läst nu när jag såg en snutt på kvällsmagasinet "Gokväll" och blev nyfiken. En femstjärning recension i DN förstärkte beslutet att se den. 

Harry Dean Stanton spelade nog i stora drag sig själv när han som 90-åring gjorde rollen som "Lucky". En butter ensamvarg, med föga övers för insmickrande dösnack. Särskilt inte sedan han ramlat och slagit huvudet hemma i sitt lilla enkla hus vid randen av en öken någonstans i Västern. 

Det händer till synes inte så mycket i filmen. Men det som händer är viktigt nog. Lucky är rädd för döden, har inga illusioner om någon fortsättning, men knegar på så gott han kan i dess allt längre skugga.

Och de fåtaliga människorna i hans närhet tar också intryck. Trots butterheten, hinner han till exempel bli bjuden på kalas hos en spansktalande familj, där han fängslar alla med en vacker och känslosam sång.

Vi var bara två i salongen den här eftermiddagen. Den andre satt av för mig obegriplig anledning längst fram, själv valde jag motsatsen. Men någon publikdragande film kan det med andra ord inte vara. En kvällsföreställning samma dag fick tydligen bli tack och adjö till Lucky för Skellefte-bornas del. Och Harry Dean Stanton själv gick ur tiden den 17 september.

 

(lördag, 2 december 2017)

 

 

 

Lucky - en 90-årig buttergubbe, men värd långt fler besökare på bio än vad han tycks få.

Hur roligt är det att läsa...? Och spara?

 

Drygt tolv hundra besök på min hemsida den gångna veckan. En liten men dock uppgång. För några år sedan låg jag, av anledning svår att tolka, på flera tusen. Kanske är inte hemsidor så attraktiva att logga in på längre.

Enklare vara med i Facebook-grupper. Eller Instagram, Twitter, Snapchat och allt vad det heter. Trycka "gilla" och bli "följare". Eller producera själv, om man nu känner för det.

 Men ibland funderar jag över vad som händer med allt som skrivs och allt som fotograferas. Det mesta av detta med de moderna mobiler som man tillhör en krympande majoritet ifall man inte har vett att skaffa sig. (Jo jag är förstås en av dessa tjurskallar)

Finns det något som är värt att bevara mer än för stunden? Jo, men visst. Men hur många låter inte minst mängden bilder bara föröka sig på alltmer svåröverskådliga minneskort. 

 Själv tar jag alltså bara bilder med en gammaldags kamera, om man nu kan använda den benämningen på en kompaktkamera som faktiskt köptes för bara en fyra-fem år sedan. Men då och då väljer jag ut de jag tycker är värda att bevara och beställer vanliga - fast numera kanske alltmer ovanliga - pappersbilder.

Nej, jag har inte klistrat in i album på länge. Men vet åtminstone var de finns att rätt så snabbt plocka fram om jag vill visa för någon bekant. Och det verkar oftast uppskattat. Kanske vill de ha några själva. 

 

Min bror som dog i april förra året hade samlat på sig allt möjligt. Han slängde aldrig det som inte gick att elda upp i köksspisen. Och då menar jag ALDRIG. När vi röjt ut det mest akuta, skickat i en 20 kubikmeters container förra sommaren, hade luften så gott som gått ur oss. Men därefter har jag åtminstone tagit vara på hans album. Och suttit och begrundat foton som gett många associationer till hur livet tedde sig förr.

Kanske finns det ett värde i detta för de flesta av oss när vi börjar bli äldre? Att få perspektiv på våra liv. Man behöver ju inte grotta ner sig mer än man har lust till. Men så sent som för några veckor sedan åkte till och med min diabildsprojektor fram för första gången på många år.

Jo, den fungerade.

Och i ett av diamagasinen, från Colombia 1988, hittade en av sönerna det han sökt så länge: Ett par foton av hans fostermamma när vi befann oss i landet där han i dag söker sitt biologiska ursprung. 

För övrigt tog han, med sin mobil, foton av bilderna där de projicerats på filmduken. För att ha med sig när han återvänt dit han bor i dag. Jag är ganska säker på att det för honom var det viktigaste han gjorde under dagarna han var på besök. 

 (Fredag, 10 november 2017)

 

Min bror matar en häst med morötter. Fotot taget 2013. Ökar i värde för mig vart år som går, men det förutsätter ju att jag vet var jag sparat den.

Vi firar en pensionär

 

Matstället heter Texas Longhorn och här serveras bara kött av förnämsta slag. Barnbarnet får en egen portion med samma mat som vi, och han flinar så att de första hålen efter mjölktänderna syns som på en hockeyspelare.

Men egentligen är det hans farmor vi firar. Hon har nu gjort sitt sista ordinarie arbetspass och tagit pension. 34 år är det sedan vi flyttade hit och hon började som barnmorska. Många barn har det framfötts under hennes stadiga grepp. Flera Dagens applåd har det blivit i lokaltidningen.

Vi får våra biffar och maten tystar mun. Jag råkar haspla ur mig att ryggbiffen var lite senig när restaurangägaren undrar om det var till belåtenhet. Genast erbjuder han sig laga en ny, men efter några minuter kommer han tillbaka och jag hinner försäkra att biffen blev bättre efter de första tuggorna. 

 

Den goda stämningen vid bordet bevaras således. Barnbarnets pappa frågar om jag minns hans klasskompis från Eritrea som bodde i ett närbeläget rivningshus, numera rivet för att ge plats för det nya och betydlgit större som skymtar genom fönstret. "Jodå", svarar jag, "nog minns jag det alltid".

Att det egentligen handlade om hur jag ilsket hade störtat in i lägenheten där den tonårige invandrarpojken bodde med sin mamma och några syskon vill jag helst slippa ta upp på nytt. Hur arg sonen var när jag mer eller mindre våldsamt försökte tvinga honom med mig hem.  

Men mycket vatten har hunnit rinna under broarna. Uppträdet vid min ankomst är historia. Får i stället veta att Eritrea-kompisen numera har ett välavlönat arbete, för hans bror har det dock gått betydligt sämre. 

 

Snart är det barnbarnet som förtjusar oss alla. Vips har han tuggat i sig varenda uppskuren köttbit och nu klämmer han även in en skål med glass som efterrätt. "Fint ställe ni har här", charmar han innehavaren och vi andra drar på munnarna och håller med. Kvällen är över och det är jag som betala notan, och sen skingras vi åt diverse håll. Vår yngre dotter med en fortskridande graviditet åker med den blviande pappan några mil söderut. Barnbarnets pappa ska träffa en ny brekantskap, och själv skjutsar vi barnbarnet - mätt och belåten - hem till sin mamma.

Och hemma hos oss, den nyblivna pensionären och jag, viftar Doris förhoppningfsfullt på svansen. Men från fina restauranger kan man inte ta med oss nånting hem, förklarar vi, och hon får böja sig för sådana konstiga fakta och nöja sig med en sista kvällspromenad längs de ishalkiga gångvägarna.  

 

(tisdag, 7 november 2017)

Barnbarnet Rune med sin pappa.

Insändare om en pågående rättegång

 

Förlikning skulle ge goodwill

 

Rättsprocessen om gifthanteringen i Chile rullar på. Har gruvbolaget Boliden uppträtt bristfälligt eller inte? Men handlar inte frågan också om något annat, nämligen Bolidens som det nuförtiden heter, varumärke? Och vad är det motparten egentligen kräver i pengar räknat?

På mer undanskymd nyhetsplats i Norran 25 oktober nämns att Boliden under 2016 gjorde en vinst på 1,79 miljarder. På kostnadssidan tas ett planerat driftstopp upp, det kostade 50 miljoner. Två sådana stopp skulle alltså nästan helt motsvara det totala kravet på skadestånd.

Nog förefaller det nära till hands att betrakta detta som småpengar i sammanhanget? Räknat på vinsten förra året, skulle den fortfarande ha varit 1,688 miljarder.

 

Visst är det bra att vi har ett ekonomiskt stabilt storföretag som gett och ger Skellefte-bygden livskraft. Samtidigt är det som brukar kallas goodwill också viktigt, exempelvis vid insatser som sponsor av idrott och annat som ger människors tillvaro guldglans.

Ett i mina ögon jämförbart exempel är Vattenfalls agerande vid vattenkraftsutbyggnaden på 50-talet. Min pappa kämpade under flera år för att få ersättning för att gårdsbrunnen sinat när vattenståndet från Umeälven började åka upp och ner. Det blev ett lönlöst fäktande mot en självklart oerhört mäktigare motpart.

 

Arica-borna har, till skillnad från pappa, juridiska ombud av annan kaliber och med massmedial uppmärksamhet.

Men Boliden skulle faktiskt också kunna dra nytta av just denna publicitet och säga: Vi kommer alltid hävda att vi gjorde vad som formellt var tillräckligt. Men vi har också råd att ge Arica-borna vad de begär, som plåster på såren för vad de faktiskt anser sig ha upplevt.

 

Stefan Holmberg, Skellefteå

 

Infört i lokaltidningen Norran 30 oktober 2017. Problemet med gruvavfallet fick medial uppmärksamhet genom filmen "Blybarnen" som visade i svensk tv för några år sedan. En av dess båda upphovsmän är själv adoptivbarn från Chile och växte upp i grannskapet där vi bodde på 80- och 90-talet.

Rättegången pågår ännu en tid. 

 

 

 

 

Fyra män och några käppar

Detta är samma gäng som på nedersta fotot under "Introducing..."
Här pågår precisering av ett hörn vid gränsen mellan det som var mitt hemställe och grannens hemman.

Vardagshjälte ringer på

Jäser i tv-fåtöljen framför fotbollsmatch IFK Göteborg-Östersunds FK. Bortalaget leder med 0-1 och som norrlännnig tycker jag förstås det är roligt att det går så bra för dem i höst. 


Då ringer det på dörrklockan en trappa ner. Doris skäller som besatt. Jag lunkar ner och möts av ett säkert jultecken. Eller snarare advents, eftersom det är mannen som alltid sålt kalendrar för handikappidrotten - som nu bytt namn till parasportföreningen. Han är själv synskadad, och nu har hans ögonsjukdom även drabbat det hittills friskare ögat så han håller på att bli helt blind. Jag gissar det är blindkäppen som stressar Doris mest.

Vi köper givetvis kalendern, som alla andra år. Pratar lite om hur hans syn förändras. Han brukar sälja runt 1000 kalendrar alldeles själv per år. "Men i höst har jag höjt ribban till 2000", förklarar han, och jag tackar för besöket och önskar honom allt gott.
För övrigt stod sig Östersunds 1-0-ledning tiden ut. Prestationer på lite olika nivåer kan man väl kalla det.

Söndag, 22 oktober 2017 

 

Dagens text...

... har fått hamna under rubriken "Mest om böcker - och kanske någon film". Även fräschat upp sidan en aning i övrigt. Hade inte lagt in någonting där på flera år. 

Detta gäller även bildgalleriet "Där växte jag upp", med många bilder där min numera avlidne storebror K-E finns med. 

Fredag, 6 oktober 2017 

Inte många soltimmar

Regnigt och grått. Nej, vädret kan vi inte påverka, bara försöka anpassa oss till. Eller söka oss någon annanstans om vi tror himlen är blåare där. Om det nu är det vi saknar.


Och det kan förstås alltid vara värre. Som där det blir översvämningar, hus som förstörs, människor som dör i orkaner och jordskred.
Men om gud hör bön, nog kunde det väl få bli lite mer solsken över norra Västerbotten några dar nu innan vintern? 

Ut med hunden måste man i alla fall alltid. Bifogar en bild av vår ljudkänsliga Doris, hon kan börja skälla redan av att råka höra ambulanssirener eller kyrkklockor som ringer in en högmässa.
Det sistnämnda tog lite tankeverksamhet innan jag begrep vad som faktiskt hade stört henne.
 
Tisdag, 3 oktober 2017

Två utslagna hjältar: Rune och Doris.

Ett brev om fossilt tidningsläsande

Finns under rubriken Tänkt och skrivet fr o m nu.


(Måndag, 25 september 2017)

Ett val som förvirrar


På söndag är det kyrkoval. Eller, om jag ska vara precisare, till dess lokala fullmäktigeförsamlingar.

Det är numera bara de som är döpta in i kyrkan som får rösta. Vilket känns logiskt, eftersom de som aktivt gått ur kyrkan inte längre betalar kyrkoskatt.
Finns även en del som inte blev döpta, men som bara för att någon förälder var medlem, fortfarande är medlemmar och får rösta.

Dit hör till exempel jag.  Vet faktiskt inte om min mamma var döpt, ej heller pappa. Men mamma var konfirmerad. Alltså borde hon också ha blivit döpt. 
Finns fortfarande kvar ett fint gruppfoto från Vilhelmina kyrka i senare delen av 20-talet. 
Där står hon. Femton år gammal. Eller sexton. Moderlös sedan tio års ålder. en händelse som också ledde till att hon blev utackorderad till andra familjer för att pappan, dvs min morfar, inte hade råd ha henne kvar hemma.

Men nu är det 2017, och de flesta barn i Sverige blir inte bortlämnade. Däremot är det långt ifrån alla som är medlemmar i Svenska kyrkan längre. Ungefär 47 procent döptes för några år sedan.
Däremot får de som är döpta rösta redan från det år de fyller 16. Hur många som nu vet detta.

Men tillbaka till mig. Jag kan väl alltså sägas ha blivit kollektivansluten till Kyrkan, ungefär som LO-medlemmar förr till Socialdemokraterna. Men jag är inte döpt, eller konfirmerad, och de gånger jag gått i en gudstjänst där det råkar vara nattvard har jag följdaktligen inte gått fram. 
Även om ingren i praktiken skulle kolla om jag är döpt, känns del fel. Som att jag ändå inte riktigt hör hemam i den skaran. Och när  är den ceremonin, eller sakramentet som det heter på kyrkligt språk, är över, känner jag mig mest bara lättad. 

Då kan jag vara med och sjunga på avslutningspsalmen igen. Ungefär som när dottern gifte sig i somras. Eller när vi skulle sjungas morgonpsalm i folkskolan. "Din klara sol går åter upp, jag tackar dig min gud..."
Kan än idag tänka att det inte vore helt fel att nutida barn fick inleda skoldagen med den. Eller någon annan psalm. Ett ögonblick av ett slags ödmjukhet och frid.

Men rösta till kyrkofullmäktige har jag aldrig gjort. Inte heller något av våra barn, vad jag vet. 
Och frågan är väl hur länge kyrkovalen kan anses vara så pass allmänna om andelen dop bara fortsätter minska. Och hur länge pengarna från den obligatoriska skatten räcker till allt humanitärt arbete som kyrkan faktiskt utför, eller skötseln av våra kyrkor och kyrkogårdar.

Begravningsavgift är ju dock obligatorisk för alla. Även om man numera tar ytterligare en avgift för att resa upp gravstenar som håller på att ramla omkull. 
Eller, om man trots att man gått ur kyrkan vill gifta sig där, eller begravas...

Onsdag, 13 september 2017
 

Maggan och hennes kusiner besöker kyrkogården i Glommersträsk. En tradition som de håller liv i för att hedra sina anhöriga.

Snickare för några dar

 
Jag är ingen jättehändig person. Men något ska jag nog duga till att klara av.
Som att jag en tid noterat att det verkade vara dags måla om söderväggen på förrådet. 
Började därför skrapa bort färg. Men inte bara färg, utan murkna trärester följde med från brädornas nederkanter.

Så de måste bytas ut. Måste först köpa ett brytjärn, det förra försvann för något eller några år sedan. Men så fanns det jag behövde i övrigt. Fick dessutom snart uppmuntrande kommentarerna från grannar, framför allt då Ingmar, hedersmannen på nr 40. Det är han som tagit bilden till texten.

Bryta loss gick bra, krävde ingen större händighet. Nu är även andra delen av projektet klart. Köpt vita, grundmålade bräder, sågat till dem och spikat upp. 
Återstår att måla med röd ytfärg. Köpte den idag. Därefter den sista passningen av kantbräder. 
Kanske måste även dessa bytas ut, om inte annat för att panelen nu är fem millimeter tjockare än tidigare. På 47 år, dvs sedan området byggdes, hinner även sådant förändras.

Idag, precis när jag något så när passat in den sista panelbrädan, kom så en äldre man förbi som skulle lägga tidningar från Kyrkan i brevlådorna. 
Han stannade till och betraktade det hela. Visade sig själv bo i ett liknande radhus några gator bort. 
"Men där har du ett nytt projekt!" Pekade på fasaden på huset, och mycket riktigt, panelen närmast under taket ser ganska så vissen ut. Något jag egentligen varit medveten om men försökt förtränga.

Till detta måste jag hyra en ställning av stål. En stege blir för lång. Men jobbet som sådant ska inte behöva vara svårare än det jag nu håller på med. "Kanske till våren", sa jag lite försiktigt. Så får vi se om det kan bli tidigare. 
I morgon ska jag i alla fall börja färdigmåla om det är vackert sensommarväder. Det är nyttigt ha ett litet projekt för händerna när jag väl kommer mig för. 

Onsdag, 30 augusti 2017


Slutspurt med brytjärnet. Till vänster även satt upp ungefär hälften av de nya bräderna.

Minnet av en 105-åring

Cyklar hem från kolonilotten med mörka moln hängande över oss (ja, hunden Doris är förstås också med). Men vi (jag) hann i alla fall klippa gräs och plocka åt oss (mig) lite rädisor och några rovor.

Längs vägen kommer jag plötsligt och till synes slumpartat på vilken dag det är. Mammas 105-årsdag, dvs om hon hade levt. 

Nu är det dryga sexton sen hon dog och vackert så. Men varför slog mig datumet där på cykeln? Ja, kanske just därför att det var kolonilotten vi varit på.
Så här års hade även mamma bestyr med att sköta sitt trädgårdsland, med morötter och jordgubbar, och bakom huset fanns även ett land med korovor av den sort som de flesta stadsbor knappt hört talas om eller förväxlar med majrovor. 

Hon gjorde det mesta med gott humör och en positiv syn på det mesta. Försökte få tiden att räcka till allt som var roligt vid sidan om att sköta kreaturen och hemmets mer pliktartade sysslor. 
Jag har berättat en del om henne och tilllvaron på min hemgård i mina två böcker "lev och må Lille far" och "Den spikraka linjen".
Så det ska jag inte ta upp mera här och nu. Hur som helst var det en hågkomst som gjorde mig glad i hjärtat. Och när vi kom hem (Doris och jag) så skalade vi (jag) varsin rova och åt så det knakade (kanske mest hos Doris).

I den här boken har jag berättat mera om min mamma som idag skulle fyllt 105 år.

Köpa och sälja - men hur?




Jag har aldrig varit särskilt intresserad av affärer. Köpt det mest nödvändiga, men inte mer. Pröva mig fram och jämföra, nja, knappast. Men lättlurad? Förhoppningsvis inte.

Att bli delägare, och i praktiken ansvarig, för dödsboet efter min sexton år äldre bror förändrade situationen. Nu tvingades jag ta ställning till vad vi skulle göra av alla prylar, små som stora. Mycket helt oanvändbart och bara att slänga, i den mån det gick. Men när hela gården fick en hågad köpare sattes situationen på sin spets. 
Nu tvinggades vi, eller jag, bestämma. Dels priset på hela härligheten, dvs gården som sådan. Dels hur mycket av lösöret som skulle ingå, och om inte, hur vi skulle prissätta det övriga. 

En traktor och en s k betesputsare, samt en äldre snöslunga, gav en av brorsans grannar snabbt ett bud på. Det var förra sommaren, och jag accepterade tacksamt utan att ta reda på vad sakerna annars kunde ansetts värda.
Men det finns fler grejer kvar. Då gäller det också att hålla reda på om det är mer än en potentiell användare som uttryckt intresse. 
Redan där har jag hunnit ställa till det. Dvs uttryckt mig så luddigt att två personer båda tyckt sig bli lovad en pryl. 

Annonsera ut har jag inte gjort ännu. Kanske blir det inget i den vägen heller. 
Men under tiden har det dykt upp mer "egendom" än vad vi först kunde ana. Till exempel en s k timmervagn, nogsamt gömd under några granar och övertäckt med träflak och presenningar. Och - helt oanvänd, så vitt vi kan förstå under de trettio år som gått sedan året den enligt en skylt skulle ha varit tillverkad. 
Så, för säkerhets skull, har jag nu kontaktat en maskinfirma. Kanske kan de ge ett sakkunnigt förslag vad den kan vara värd i dag.

Fredag, 18 augusti 2017
    

Den här - i mina ögon väldigt anonyma - grejen kan vara en betesputsare av enklare modell än den som grannen köpte. Men går den här också att sälja?

Längst in vid fönstret

 

Vi befinner oss i restaurang Laponia-kåtan i Arvidsjaur. Sammanhanget är en årlig kusinträff på min frus sida. Den börjar traditionsenligt på kyrkogården i det lilla samhället Glommersträsk och fortsätter med medhavt fika i gröngräset vid ödegården Skavliden, där några av kusinernas förfäder en gång har brutit mark och kämpat för en dräglig tillvaro. Men i dag är regnmolnen bara en harmlös kuliss till elva personers uppehåll en semesterdag när sommaren alldeles snart ska gå in på sin sista månad.

På dammiga grusvägar kör vi sedan vidare i en konvoj om fyra. Via ett kort stopp där en annan ödegård inte längre finns kvar annat än i barnbarnets minne, och knappt det, drar vi till centralorten Arvidsjaur och en shoppingrunda på småplocksaffären Dollarstore. Själv får jag för mig att vi ska köpa en liten nalle som skyddsande till vår nyligen inköpta Volvo som visserligen haft en tidigare ägare, men bara gått 4300 mil och kan anses vara i skick som ny. 

Och därefter väntar alltså middag och hemfärd. Det är nu det livliga fotograferandet med alla smarta telefoner tar vid. Det är nog bara jag som inte har en sådan, dessutom har jag glömt min kompaktkamera hemma. Nå, jag tog en del bilder i fjol den här tiden på samma plats och med ungefär samma fotobjekt som nu, det får väl duga.
Värre är att jag från min placering längst in vid ett fönster knappt hör vilka glada samtal som utspelar sig en bit bort. Sorlet från andra anländande gäster tilltar och akustiken är minst sagt öronbedövande, föga hjälper mina medhavda hörselapparater därvidlag. 

Men vi hade tur med vädret. Nu skvalar regnet ner utanför den moderna kåtan. Efter kaffet är det dags att bryta upp, alla mer eller mindre rusar till sina bilar. Kanske ses vi igen nästa år den här tiden. Om hälsan och ödet så vill. 
Äldsta deltagaren de båda senaste åren har varit ett av två kvarvarande syskon i generationen före min fru. Den andra, en syster, bor dock så långt bort att det inte vore realistiskt att finna henne här. 

Bilen går som ett spjut genom glest trafikerade och bedodda vidsträckta marker. "Här skulle jag absolut inte vilja bo", säger min fru, vilket kan tyckas hjärtlöst, men så handlar det om en ort som passerade sin höjdpunkt när den var snudd på knutpunkt för trafiken på Stambanan men där tågen inte ens stannar till längre.
Och så är vi hemma och kliver ut. Nallen, eller om det nu är en kanin, ligger helskinnad i hundburen där den fått göra vår tredje medföljande familjemedlem Doris sällskap. Måtte den bidra till många lyckliga mil med vår nya bil där min fru redan lärt sig lägga upp spellistor på Spotify och kan använda telefonen för samtal hands-free. 

Tisdag, 1 augusti 2017

  

Man kan hedra sina förfäder på olika sätt. Ett är givetvis att samlas kring ett par gravstenar som ännu prytts av en rejäl samling somamrblommor.

Lästips

Den här sidan börjar vara alldeles för lång, ungefär så lyder en varningstext när jag klickar mig hit.


Så idag har jag placerat mina funderingar under rubriken "Tänkt och skrivet". 

Vi backar alltså bandet någon vecka. Till brudparet som precis vänt sig ut mot livet som gifta. Om hur det startade kan du läsa
under "Tänkt och skrivet".

Din rubrik

Östersunds FK är ett fotbollslag som för sex år sen spelade division två-match  mot Skellefteå på Norrvallas gräsplan. Jag tror de vann med 3-0, men ingen skulle då kunnat förutse att de i går kväll skulle vinna med 2-0 mot det turkiska topplaget Galatasaray i en cupmatch hemma vid Storsjön. 


En stor del av förklaringen handlar tydligen om pengar. Någon med stort intresse för fotboll har vad jag förstår satsat stort ekonomiskt på att sätta ett klubblag på den här nivån på denna förhållandevis vita fläck på fotbollskartan. En engelsk tränare, och ett antal spelare med utländsk härkomst och hyfsade förutsättningar, köptes in och fann sig till rätta i staden. Till vidare är de fortfarande stommen i laget, men framgången kan troligen sporra även lokala talanger att satsa på sporten.

Givetvis kan det bli stryk med större siffror i Istanbul. Troligen vinner inte Östersund heller allsvenskan. Men för en kväll, eller en säsong, har hela staden fått något att glädjas åt, ungefär som när Skellefteå AIK vann två SM-guld i ishockey åren 2013-2014. För sådan är idrotten, den är inte helt fö rutsägbar, och den kan gjuta mod i en hel bygd.  

Fredag, 14 juli 2017

Framgång stavas ofta pengar. Eller?



Midsommardagens morgon påminner om nyårsdagens, allt är så tyst och stilla när jag kommer ut på hundrundan fastän klockan närmar sig nio. Många är troligen inte ens hemma utan ute i en stuga någonstans, kanske vid havet eller en sjö. 

 
Jag erinrar mig, vad jag tror, vår enda midsommarafton på en campingplats. 
Vi och en annan familj som umgicks ibland efter att ha haft ungefär samma historia med införlivandet av adoptivbarn. Det spöregnade och den andre mannne skulle försöka få liv i en grill utanför förtältet til lderas ekipage. Förmodligen stod jag där med ett paraply över honom utom just när jag backade för att ta fotot.
Efter en olycklig träta för snart sex år sedan umgås vi inte längrre. Kan också spela in att barnen blev så pass gamla att de fått egna liv med andra intressen.
Men minnet av midsommarhelgen i blötan kan givetvis få mig att dra på munnen när det nu poppade upp i medvetandet.


Annars hade jag tänkt skriva om något helt annat. Läste gårdagens DN vid morgonfikat, däribland ett reportage om ett par unga människor, en kvinna och en man, ute på varsin löprunda en till synes helt vanlig morgon i en av Stockholms förorter. 
Deras vägar råkar korsas där den unge mannen blivit ligande med et akut hjärtstopp. 
Den unga kvinnan har lärt sig lite grann om hjärt-lungräddning och rycker fram för att försöka återfå honom till livet. Någon annan ringer 112 och när ambulansen relativt snabbt kommer fram och tar över har insatsen gjort skillnad. Mannen överlever, utan men.  

Faktum är att jag får tårar i ögonen när jag läser detta. Sammalunda med ett reportage för några veckor sedan i vår lokaltidning Norran. En fantastisk historia om en man på väg ut på fisketur i en liten båt förankrad i närheten av en dammlucka som just då släpper igenom forsande vatten. 
Han är van vid situationen, åkt ut med båten många gånger på samma ställe. Men nu  går något snett när fiskaren ska komma iväg, den dras in i strömvirvlarna mot dammen och igenom. 

Den fiskaren skulle med all säkerhet ha drunkat om inte två män från varsitt håll råkat uppmärksamma vad som hänt. 
Båda tar, var för sig, sekundsnabba beslut om att försöka rädda honom. Tar sig nerför den strida strömmen, ser den nödsatte delvis försvinna under vattnet. 
Där de möts får någon av dem syn på en halvt överväxt livboj vid ett träd. Lyckas få loss den, och den ene stannar på stranden och håller linan som den andre simmar ut med. 
Efter ett par hektiska minuter lyckas han bärga den drunknande fiskaren och kan med den andre hjälp ta sig upp igen.    


Båda historierna handlar om vardagshjältar som inte tvekat att ingripa. Även här blev jag så rörd. Historierna i sig, och bilderna från när undsättarna och de räddade åter träffas, talar ett så tydligt språk. Osjälvisk beslutsamhet kombinetat med en akut rådighet. Två oslagbara egenskaper som ibland kan utgöra skillnaden mellan liv och död. 

Jag tror att vi alla behöver hjältar, inte bara akut i egen eventuell nöd, utan också för att upprätthålla tron på människans inneboende resurser. Det här är enkla men kristallklara exempel på hur sådana kan tas i bruk från ena sekunden till nästa.

Lördag, 24 juni 2017


I fjol den här tiden kunde nog ingen heller ana att vår dotter Linnea skulle stå brud ett år senare. Men så blev det. I Lövångers kyrka lördag 8 juli.

Vårt behov av hjältar

"Vi lurar små barn, vi lurar små barn/ på deras veckopeng"... Hur många har inte hört den plingplongande melodin när skåpbilen som säljer glass och lite annat kommer farande i det ena bostadsområdet efter det andra.

Och så stannar den till, slår ännu ett pling plong, men ingenting händer. Ingen kommer fram för att handla. 
Och så åker den iväg igen, för att följa den rutt den förväntas beta av enligt en tidtabell. Deprimerande borde det kännas, men givetivs trubbas den av som har ett sådant jobb. Och försöker hitta sig ett annat jobb efter ett tag.

Eller är det jag som misstar mig? Sälja måste de ju göra, annars skulle väl verksamheten inte finnas.
Jag vet i alla fall bara ett ställe där jag ibland brukar gå fram till skåpbilen. En yngre kille eller tjej kommer ut och fäller ner bakluckan så jag kan välja vad jag vill ha. Och kanske säger jag att det är imponerande att de hittat dit. 
Jag syftar alltså på den krokiga och guppiga vägen till vår stuga. Med ett kundunderlag på tre hus, varav två sommarstugor. Då kan det vara roligt handla. Åtminstone om det är en varm sommardag, som gjord för att bada och äta glass.
 
Måndag, 12 juni 2017

Lilla Athena, nästan ett år, tar sina första trevande steg ut i världen. Också ett exempel på livskraft och beslutsamhet.

Tröstlöst jobb?



Frun läser Norran vid morgonfikat, och utropar "Men är det här N?"
Jo, det kan inte vara någon annan. Det är hans dödsannons. Två veckor sen det hände.

Vi var stuggrannar, han bodde där före oss, året runt. Jag kan så lätt höra hans röst eka mellan husen när han sitter på sin lilla altan och pratar i telefon.
Sommaren som skulle alltså skulle bli hans sista hade han det inte lätt. På många sätt. Men han var fortfartande alltid snäll, inte minst mot Doris, vår hund. Hon kutade alltid över och fick skinka eller korv när vi kom dit. 

Vi umgicks egentligen inte, inte mer än att vi delade lite verktyg, eller lånade saker av varandra. Och så pratade vi med varandra ute på någon av våra tomter, som grannar kan göra, om stort och smått. 
Men i vintras sålde han sitt ställe, till ett yngre par. Själv var han egentligen inte så gammal heller, hade fyllt 50 i fjol höstas. Skojade lite galghumoristiskt om detta strax dessförinnan, konstaterade att även han började bli äldre och sliten. 

Vad det skulle bli av honom sen han flyttat visste han inte. Men nu vet vi. 
Kanske försöker jag nå hans pappa, som jag träffade som hastigast några gånger. för att höra vad som egentligen hände.
Ledsamt känns det i alla fall.
Egentligen hade jag tänkt skriva om ett besök på egna hemstället i veckan som var. Men det få anstå just nu. Rubrikens första halva kan avhandlas senare. 

Lördag, 3 juni 2017

Gamla kojor, nya besked

Vädret har vrenskats och vrängt, så sent som natten mot söndagen medan schlagerfinalen avgjordes snöade det för fullt när vi åkte hem från en inflyttningsmiddag hos dottern i Lövånger.

Dagens cykeltur, försöker cykla så mycket jag kan just nu då det smärtat i ena knät snart två veckor, tog en väg förbi kolonilotten.
 
Jag har flera gånger ångrat jag tog på mig sekreterareposten i föreningens styrelse, har redan missat flera sammanträden och däremellan praktiska åtaganden som inte alls handlar om att bara skriva protokoll.  
Men hur som helst fanns där några tappra själar som börjat påta i jorden. Samtidigt som ett istäcke ännu låg kvar i skuggan på det angränsande elljusspåret.

I övrigt kunde jag varit på väg till Umeå just nu. Frestades av en uttagning till Postkodmiljonären som äger rum på ett hotell där i kväll. Anmälde mig också via mejl, men lade till att jag ville försäkras om en plats för att inte åka 25 mil t/r i onödan. 

Något svar har jag inte fått, på hotellet visste man inte hur uttagningen ska arrangeras, tidningen i Umeå hade inte heller fått tag på någon ansvarig (för övrigt ett stort amerikanskt filmbolag vars telefonmeddelande om anknytningar vid den svenska enheten lästs in på engelska).

Så nu stannar jag hemma och inväntar kvällens VM-hockey som tröst. Och när jag öppnade dagens post fick jag ett slags tröstpris som från ovan. 
Hade gjort en skadeanmälan efter min olyckliga snubbelolycka med huvudet mot en asfalterad tennisbana i juni 2015, vilket nu godtogs motsvara ett 5 %-igt varaktigt handikapp p g a den hörselnedsättning som alltid besvärat mig sedan dess.

5 % motsvarade 22 400 kr med åldersavdrag. Tja, kanske hade jag kunnat vinna mer om jag kommit med i heta stolen hos Rickard Sjöberg. 
Men nu får det bli som det blir. Man kan inte vinna allt här i världen. Och redan för 20 år sedan i Jeopardy blev det bara en övernattning på pensionat i Dalarna som tröstpris.

Torsdag, 18 maj 2017 

N brukade ibland låna vår lilla bastu nere vid sjön. Ja, egentligen var det bara han som använde den både den här sommaren (i fjol) och flera dessförinnan.

Våren på darriga ben


På väg ut på morgonpromenaden med Doris. Ser en pickup lasta av fönster i andra änden av längan. Nej, det stämmer inte. Han lastar på. När jag kommer fram ser jag adressen på fönstren: Gatunumret är rätt, men namnet fel. Han skulle till granngatan. Vilket bekräftas av föraren som precis gått in i bilen och nu kommer ut  igen. "Gps:en lurade mig", är hans förklaring.
 
Jo, så kan det vara. Själv har jag alltid gillat läsa kartor. Men det kräver också uppmärksamhet. Som på återvägen till Krakow från bilturen genom Slovakien in till norra Ungern i fjol våras den här tiden. 
M satt därbak, skulle hålla koll på gps:en men var sömnig. Kalle körde just då, och jag erbjöd mig villigt ta över med min traditionella bilkarta. Under tiden surrade vi på om allt möjligt för att hålla oss vakna. 
Egentligen skulle vi ta en annan väg på tillbakafärden. Men plötsligt kände jag igen mig. Vi hade kört för långt och hamnat på den vi tagit söderut. Och M hade somnat och  hade inte kunnat uppmärksamam oss på detta. Eller, rättare sagt, mig. För Kalle litade ju på kartläsaren.

Det blev en omväg på närmare tio mil för att ta oss till Krakow igen. Det var på minuten vi hann lämna tillbaka hyresbilen innan utmätt tid.
Så, varje system har sina brister. 
 

Så här grant var det i kolonilottens hallonbuskar i somras.

Teknik på gott och ont

 
 

...sysselsätter sig med frågor på nivå: Franska presidentvalet, kämpar jag - som givetvis de flesta! - med vardagens, eller i detta fall söndagens, små banala förtretligheter.


Som exempelvis att göra sitt vårliga intåg i sommarstugan. Därvid medförandes obligatorier som att koppla ihop de vinterseparerade vattenledningarna så att innehållet i var och en nu når sitt normala mål utan mankemang. 
Eller, det mer sporadiska gisslet att byta ut en toalettstol som p g a rostig vattengenomströmning och allmänt slitage behövde pensioneras.
Båda uppgifter som förblev halvt lösta i fredags. Till den ena behövde jag en ny s k vinkelkoppling, då gängorna på den dittills varande föreföll vara alltmer (får man säga det?) ur gängorna. 
Till den andra återstod bland annat att aptera våtrumsbaserat silikon och att skruva fast möblemanget.

Nu var jag utrustad med vad som visade sig vara fel dimension på kopplingen. Alltså måste jag låta kopparrören bli hängande lösa tills jag i bästa fall får byta till en ny. Men för att ändå göra nytta tog jag itu med toastolen. Nyfiken på om den fungerade kopplade jag på vattnet. 
Jodå, det brusade som det skulle. Fast inte bara från toastolen utan även inifrån köket. Eller för att vara mer specifik: rakt ut i köket.  "Sprutt i handen!", som Jonas Gardell skojade till det om en helt annan sorts dusch i den scenshow vi Skellefte-bor kunde bevittna så nyss som igår kväll (enligt reklamen dessutom den allra sista föreställningen av hans minnen från 30 år).
Så, det vara bara att torka upp en 10-15 liter helt onödigt vatten från golvet. Och innan jag försökt förankra och täta klart runt toastolen, hade jag nog nästan lika myckret silikon på händerna som där den egentligen borde befinna sig.

Och, för att dra ut denna episod till något allmängiltigt: Mitt liv består av en teoretisk del och en praktisk. 
Den teoretiska har sällan varit något stort problem. Den praktiska har nästan aldrig varit något annat. Alltså något annat än en stort problem. 
Som min granne och namne Stefan sa, när jag vissen och hungrig stötte ihop med honom vid hemkomsten:  Vi kan träna 10 000 gånger för att bli bra på något. Men saknas talangen är det nog ändå inte lönt. Hjärnvindlingarna formades en gång för länge sen för att vi skulle träna mer på det vi redan visat oss vara bra på. Det vi inte hade talang till kom att hamna mer i träda. Och därmed kan vi aldrig komma i fatt.

Nu kan detta låta pessimistiskt. Men grannen jobbar faktiskt som karriärcoach så han borde i så fall veta bättre. Jag fick hur som helst beröm för att jag inte gett upp helt. Dvs, jag fortsätter att försöka klara av åtminstone en del av vardagens prövningar utan att helt ge upp.
Och om detta har jag nu skrivit en hel spalt här. På en så där fem-sex minuter.
 
Söndag, 7 maj 2017   

Inne i själva Krakow klarade vi oss i alla fall med en vanlig stadskarta.

Medan världen i övrigt...


Har flera gånger på senare tid läst eller hört kommentarer att påsken är en mer avslappnad helg att fira än jul, nyår eller midsommar. 
Och ok, ritualerna är få eller inga, åtminstone i det avkristnade samhälle som brett ut sig alltmer. Möjligtvis bara seden att barn klär upp sig till påskkäringar, ringer på hos grannarna och samlar godis.

Men en avslappnad helg? Nja, beror på hur man ser på det. På ett helt annat sätt är kanske påsken snarare den mest krävande långhelgen. 
Det är då städerna utryms och ligger nästan ödelagda. 
Alla ska bort. Resa till fjällen eller någon annastans, en stuga i ens närhet kan också få duga.
Och så har det varit i många år. Själv avskydde jag skärtorsdagen, och i viss mån långfredagen, när jag växte upp.

Vi bodde längs den väg som numera heter E 79 och ibland benämns Blå Vägen. Redan på den tiden - och nu pratar vi fasktiskt 60-talet! - gick ett lämmeltåg av bilar i riktning västerut, dvs mot Tärnafjällen. 
Hemma hos mig försökte mina anhöriga ta det med en axelryckning. Varför måste alla behöva jäkta dit upp, dra stora släpvagnar med snöskotrar och skidboxar på taken? Och sen skulle samma lämmeltåg tillbaka på annandagen. 

Men nog sved det ibland i pojkhjärtat. Kanske hade det varit roligt att åtminstone någon gång fått göra samma resa själv?
När jag själv blivit vuxen, flyttat hemifrån och bildat familj, hade jag avgörandet mera i egna händer. Ibland,  men ändå inte så ofta, har vi rest bort över påsken. 
Men nu, när vi själva börjar bli till åren, är sannolikheten klart större att vi stannar hemma. Om inte annat för att vi sedan närmare 20 år tillbaka disponerar en fjällstuga vecka 17 varje år, som då får ersätta en eventuell påskresa.

Det är under de förutsättningarna vi blir vittne på hemmaplan. Vittne till hur ödelagd staden känns där vi bor. Och på nytt är jag säker på att många känner sig lite modstulna att de inte har råd, eller av andra skäl möjlighet ansluta sig till dem som flyr bort - och sedan jäktar hem igen?

Långfredag, 14 april 2017

Athena, snart ett år, håller på att testa sina talanger. Doris övervakar.

Påsken - den bästa högtiden?

 
Skriver inte dikter så ofta. Men sömnlös i morse totade jag ihop en vers som du hittar under fliken "Dikter".

Man kan packa in i bilen av många anledningar. Här en vårbild från 2016. Barnbarnet Rune ska iväg med farfar och farmor på en liten tur.

Ny liten dikt

Efter en utlandsresa kan man för någon dag eller två se sin egen invanda miljö i ett annat ljus. Vi har fått en konkret bild av hur tillvaron kan vara radikalt annorlunda i ett annat hörn av världen.

Ett sådant exempel kan vara landet vi besökte första halvan av mars. 

 

Kuba, ett luggslitet ideal

 

(här har tyvärr ett stycke fallit bort när jag skulle höja teckenstorleken ett snäpp. Lite vitsigt kan man säga att själva texten blev lika sliten som landet i fråga)

 

...där turismen måste hållas upp och helst öka, till och med amerikanarna har fått bygga några nya hotell och fler tros vara på väg.

Men enpartiväldet råder fortfarande. Att tycka fritt är riskfyllt, åka utomlands en chimär, om du inte är läkare eller idrottsman. En tobaksodlare tillåter sig dock skoja om sina inkomster. ”Jag får 20 procent, staten tar 90”.

Che Guevara står ännu staty, Castro har tydligen sagt han inte vill. På ett foto råkar det fastna en rad med hästar som kommer lommande mot stugbyn där vi har övernattat. Först när jag kommer hem och granskar fotot blir jag varse hur magra de egentligen är. Det känns ledsamt att se.

Torsdag, 6 april 2017


 

... och en text om Kuba



Fick i vintras en förfrågan av en före detta kollega på mitt gamla jobb att ställa upp som läxhjälpare på en skola. Dvs att åka ut dit och stötta barn innan de lämnar skolan för dagen med sina hemuppgifter.

Första gången gick det hyfsat bra, andra likaså. Två flickor i 9-10-årsåldern som med lite draghjälp tog sig hyggligt igenom det som skulle göras. 
Nog för att den som hade med sig några papper med matte tyckte hon borde få använda miniräknare, men det gick något så när även utan, och enligt min mening var ju det poängen med att vi satt där.

Så kom jag dit igen i dag, någon månad senare. Tre tjejer flamsade och tycktes inte veta vad de ville. Ledarna försökte strama upp det hela och sätta dem med varsin läxhjälpare. Den som jag skulle ta hand om trilskades, jag ville veta varför. Hon påstod "han" (=den där gubben) hade dålig andedräkt... Det tycktes nämligen vara hon som inte fick ha räknedosa vid första tillfället!

Nå. Ledarna lät sig inte störas av detta, hon skulle sitta med mig, end of discussion. 
Demonstrativt motvilligt plockade hon fram frågorna och en penna med ena handen, den andra satte hon för munnen. Gick snart iväg, kom tillbaka med en kartbok för att hitta svar på geografifrågorna som uppgiftsbladen handlade om, vände sig nu ännu mer ifrån mig och slog upp några av svaren. 

Nu försökte jag få henne att sätta sig mer rakt så jag kunde se vad hon skrev, och även rätta några stavningar vilket hon uppenbart inte brydde sig om 
Ungefär där brast tålamodet. Jag stegade upp, konstaterade att "jag vet inte varför jag ska krusa henne när hon inte vill ha någon hjälp!" 
Den ena av ledarna svarade något i stil med att "det kanske räcker för henne att få sitta här inne tillsammans med de andra från klassen". 
Men vid laget hade jag redan bestämt mig, muttrade något om att "jag kan använda min tid till något annat i så fall" och så gick jag.

Kanske för gott. Skrev efter hemkomsten ett sms till den av ledarna som rekryterat mig för ett par månader sedan. Självkänslan räckte inte för att hantera denna knepiga tjej, du kan väl sätta upp med på reservlistan om det blir brist på hjälpare.
Ungefär så skrev jag. Och så får det nog förbli. Och för övrigt har jag aldrig hört någon klaga på min andedräkt förr.  

Måndag, 3 april 2017

Fotot om hästarna finns i mitt bildspel. Här får det bli två arbetare i en liten kärra.