"Läxhjälpare"... jojo!




Dagen efter - det brukar ju användas som uttryck för baksmälla, fysiskt eller mentalt. Bor man som jag i hockeystaden Skellefteå är det mental "dagen efter"-stämning i dag. Slogs ju ut av Frölunda i en direkt avgörande match i går kväll. Och detta efter en spännande match där också vi hade chanser att avgöra.
 
Men livet går vidare, hockey är inte mer än ett nöje för de flesta, om man nu inte har det som levebröd. Men även för några av spelarna i Skellefteå AIK har det dessutom hänt mer genomgripande saker under säsongen. En spelares livskamrat fick hjärntumör, en annans lilla barn visar sig lida av det som brukar benämnas blödarsjuka. 

Mycket av det som vi ananrs gör är ju mera av vardagsrutiner. En del sådant som bara måste göras. Som att betala räkningar, och hålla ordning på sina papper. Satte mig nyss ner för att ordna det sistnämnda, sortera in i olika pärmar. 
Mitt bland dessa ligger en kallelse till ett årsmöte där jag förväntats vara sekreterare. 
Haken är bara att det hölls 21 mars, alltså för nio dagar sedan. I väggalmanackan har jag noterat att det skulle hållas i morgon kväll, alltså 31 mars. Hade jag inte börjat ordna med papper, skulle jag alltså - mer eller mindre motvilligt - knatat i väg till möteslokalen i morgon kväll.

Hur kunde det bli så tokigt? Jo, medlemsavgiften i föreningen skulle vara betald senast detta datum. De båda uppgifterna hade jag svamlat ihop. Nå, årsmötet hölls givetvis utan min medverkan. Skyldig att avge en förklaring tyckte jag mig dock vara. Och, jag är fortfarande vald till sekreterare för det nya verksamhetsåret, oavsett att jag var där eller ej.

Kanske spökade det undermedvetna - dvs att jag kanske helst skulle slippa den sysslan. Något som jag dock inte hade hjärta att säga när jag blev tillfrågad  flera veckor tidigare. Så då är det väl bara att se till att jag inte svamlar ihop fler datum. Skulle det bli så illa vet jag inte vad jag ska skylla på.

Torsdag, 30 mars 2017

(lade även in ett bildspel från Kuba häromdagen) 

Dagen efter - och dagen före


Kuba, fjorton dagar. Vi åkte sista kvällen i februari till Arlanda, övernattade i Märsta, tog plats i ett plan till Dusseldorf tidigt på onsdagsmorgonen, och därifrån till Varadero på Kuba. 


En resa med förväntningar att få se ett land som de flesta av oss kanske inte vet så mycket mera om än att det haft en kommunistisk regim i många år, och att bilarna på Havannas gator ofta är att amerikanskt snitt från 50-talet.  Tja, dessutom har vi ju det här cigarrerna och sockret också, och att det spelas gitarr och dansas salsa.

M;ycket av det här fick vi förstås också se. En gruppresa går ju efter ett visst, i detta fall av myndigheterna godkänt program, med en guide som har sitt manus att utgå från. Nog ställde vi en del frågor, nog fick vi en del svar, nog fick vi mycket att fundera på. Under ytan kom vi givetvis inte.  Men intressant var det ändå.

Jag tänker mig att så småningom lägga ut ett bildspel i Galleriet. Plus, förhoppningsvis, en del mer detaljerade funderingar. Just nu, en vacker senvinterdag i Skelelfteå, får det räcka så här. Plus en av totalt 224 bilder, där det väl också gäller att gallra och redigera.

Lördag, 18 mars 2017 

Kuba, fjorton dagar



Ämnet för dagen får bli tankspriddhet.

Så sent som för en stund sedan stoppade jag ett par brev i en låda för hundbajs. Var på väg att lägga dem i en brevlåda för utgående post något femtital meter längre bort. 
Som tur är, ligger ju bajset i påsar, och bajslådan har en avtagbar överdel. Kuverten gick alltså att plocka upp utan att någon skada (läs: skitfläckar) var skedd.

Frågan är hur man (i detta fall = jag) kan göra en sådan här fadäs? Just denna var definitivt första gången, men otaliga andra exempel finns. 

Ett personlighetsdrag måhända, kanske även en viss åldersfaktor utan att jag för den skulle håller på at bli dement (får jag hoppas!). 
Dessutom, i det här fallet, en risk för sammanblandning p g a jag i vanliga fall så pass ofta kan vara på väg med just hundbajs som ska hivas in i lådan. 


Men vad handlar tankspriddhet om? Är det inte att man tänker på något helt annat än det man för stunden har "för handen" (eller i detta fall t o m i handen).

Tankarna sprids alltså. Det kan t o m vara flera pågående projekt, stora som små, som pockar på uppmärksamhet. Och att hjärnan därmed frikopplas från sådant som man i det undermedvetna tror kan fungera per automatik.
  
Ett sådant större ämne: Att jag gick med funderingar efter en husvisning föregående kväll. Absolut inget konstigt i sig att det kan få följder.

Var det ett hus som är värt att eventuellt lägga ett bud på? Finns det frågetecken som går att räta ut innan vi bestämmer oss?
För att vi går ju i tankar om ett nytt, och i så fall ett lite mindre boende. Samtidigt som vi kan ha lite skilda uppfattningar om vad som kan vara viktigast att tänka på.  Läget, hur huset ser ut, tomten, kostnaderna. 

Plus att det alltid är ett praktiskt besvär att flytta, och när man bott in sig på ett ställe kan det också vara ett slags sorg att bryta upp.

Så, kanske inte så underligt som det kan låta att breven hamnade bland bajspåsarna. Men det fick ju inga konsekvenser alls. Inte mer än ett första häpet rop rakt ut i luften (som ingen mer än jag själv hörde). 

Samt, att jag fick något att skriva om på den här bloggen.

Tisdag, 21 februari 2017



Två kubanska städerskor som tagit paus framför en husvägg. Medelinkomsten på Kuba lär motsvara ca 250 dollar i månaden. Basvaror tillhandhålls på ransoneringskort.
Männen på väggen (samt några kvinnor) lär ha varit några kända intellektuella från förr.

Tankspriddhet



Jag försöker hjälpa rådjuret (eller om de nu är flera) i vår närhet att överleva vintern. För att det/de ska slippa söka under fågelträdet köpte jag en säck viltfoder. Fodret portionerar jag ut i plastburkar som det kan ha varit jordnötter eller fågelfrön. En kvarbliven vörtlimpa får också bidra med en skiva i taget.


Jag har nu förlorat tredje burken i rad. Tänkte att den första kanske blåste bort, hade ställt den ovanpå den stelfrusna komposthögen tiotalet meter in i skogen. När den försvann flyttade jag nästa burk under en gran intill komposten, den försvann också. Och nu den tredje, och nu har jag inga tömda burkar kvar för tillfället.

Blåser de bort, bär rådjuret med sig burken över huvudet, finns någon granne som inte tycker jag ska föda rådjuret? Ingen stor världsfråga, rådjuret kanske överlever ändå.

Lite störande är det i alla fall.

Onsdag, 15 februari 2017
  

Vid köksbordet kan tankarna dra iväg. Som exempelvis hur länge man ska bo kvar eller inte.

Vart tar hinkarna vägen?


Ibland sviktar mitt humör av de till synes mest obetydlgia orsaker. Så har det nog alltid varit, även om jag av folk som inte känner mig så väl kanske brukat förefalla relativt lugn och sansad.


Som pensionär har det knappast blivit bättre. Förmågor börjar avta, självförtroendet naggas i kanten. Även måttliga förändringar i dagsrytm kan bli ångestfyllda.

Som tur är, händer även motsatsen ibland.


För en vecka sedan frågade en tidigare arbetskamrat om jag kunde rycka in som "läxhjälpare" på en skola i stan. En ideell verksamhet som är precis vad det låter som.
Jag drog på svaret, ville inte bestämma mig förrän dagen var kommen. Men till sist, i går, åkte jag iväg dit.

Det blev en trevlig upplevelse. Så vitt jag förstår, var jag åtminstone till någon nytta för en 11-åring som kämpade med matten. 
Hann dessutom prata med några av mina ideella kolleger. "Du vet väl att hjärnan krymper snabbare i våran ålder om vi inte håller oss aktiva", som en av dem uttryckte saken.

Mm, det kan nog stämma. Åtminstone rör det om lite i hjärnvindlingarna när dert händer någonting annorlunda. Och nu på förmiddagen blev jag så illa tvungen att byta toner i min skrivare till datorn.
Det tog ett tag innan jag hittade en svensk bruksanvisning på en CD-skiva. Ytterligare en stund innan jag fattade hur jag skulle komma åt den uttjänta tonerpatronen (eller vad det nu heter).

Men nu är bytet klart. Skrivaren fungerar. Gubben mår för tillfället också rätt så bra.

Tisdag, 7 februari 2017  

Här tog Rune och jag upp kompostjord för några somrar sedan. Men vart tar hinkarna med viltfoder vägen?

Läxhjälpare och tonerbytare

Dagen kunde börjat bättre. Eller dygnet.


På senare år vaknar jag åtminstone några gånger per vecka mitt i natten. Går upp och kissar,  dricker en klunk vatten, försöker somna om. Ibland flyttar jag över till ett annat rum där det är tystare.
Men om tankarna hinner komma i gång kan det gå en eller ett par timmar innan jag får ro igen. Kan handla om stort och smått i en osalig röra. Det som är stort dagtid blir större om nätterna, ibland närmast olösligt.

Men det som är smått dagtid kan också bli tillräckligt stort för att spä på tankeverksamheten. Ofta med anknytning till något jag läst eller sett på tv. Som i går kväll. Hockey, seriefinal Växjö-Frölunda. 
En spelare vid namn Emil Pettersson blir matchhjälte hos hemmalaget och får mycket beröm av kommentatorerna. Honom kickade "mitt" lag Skellefteå AIK under hösten. Tyckte inte han tillfört tillräcklgit mycket. 
Och nu ter det sig snarast som en helt förhastad åtgärd. En utvecklingsbar ung kille som kunde tillfört mycket hos oss om "vi" bara haft lite mer tålamod. Nu blir det ett motståndarlag som drar nytta av honom.

Nå, somnade om framåt fem, vaknade för gott inte förrän vid åtta. Fullt acceptabelt. Ny dag, nya bekymmer, eller glädjeämnen. Gäller att ta vara på de små guldkornen, strunta i de små irritationsmomenten.
Men det kunde börjat bättre, Dottern som inte längre bor hemma men som nu varit här några dagar, besvarar inte mitt "hej" där jag sitter vid köksbordet när hon kommer lufsande upp för trappan. Tittar inte ens upp från sin kära mobiltelefon som hon bär i handen.

"HEJ" säger jag lite högre. Det kanske var så att hon inte hörde? 
Då tittar hon upp lite slött: "Vad du verkar arg?" "Nej, men jag blir lite irriterad på att du inte ids hälsa." "Och", fyller jag på med: "Det händer faktiskt lite då och då".
Varpå hon i sin tur går i gång. 
Får det till att jag verkar ha ett onormalt stort behov av bekräftelse, på vilket hennes gamle far hettar till ytterligare och påpekar, sannolikt ett snäpp än mer högljutt, att det faktiskt hör till helt vanligt vardagshyfs att säga hej när man ses igen efter natten. 
Och så håller det på ytterligare några inte så vänliga ordväxlingar innan hon gjort sitt fika och drar igen skjutdörren till tv-rummet med en smäll.

Som sagt - dagen kunde börjat bättre. Men Doris var förstås glad att få gå ut. Och jag lyckades få henne hålla tyst medan en siberian husky med iskalla ögon passerade. 

Fredag, 3 februari 2017
  
 

Vardagen är vårt liv


Hämtar alltid in tidningen bland det första jag gör om morgnarna. Onsdagar slår jag upp kultursidan i Norran för att se om någon av mina bokrecensioner har kommit in, det är alltså den veckodagen man oftast bereder utrymme för tre sådana på en sida. 

Den här morgonen möts jag av tre texter som inte är mina. Däremot, till min  häpnad, en recension av en bok som jag skrev om i tidningen redan för fyra månader sen! 

Redan i höstas blev jag överrumplad på ungefär samam sätt. Den gången hade samma skribent fått infört en text om en bok som jag hade i uppdrag att skriva om. Vi hade alltså råkat pricka för samma bok i höstkatalogen, något som den som sköter den sidan på tidningen inte lagt märke till utan beställt den till oss båda - varpå den andre hann först med sin recension.
Nu ringer jag till kollegan i fråga för att reda ut incidenterna. Han hade fått ett ex även av denna bok och visste inte att jag redan skrivit om den. I förbigående nämner han att han även var på regionsjukhuset i Umeå vid den tidpunkten.

Nå, jag ger mig inte med detta, utan tar även kontakt med kulturredaktören som ska hålla reda på vad hon låter publicera. 
Hon ber så mycket om ursäkt, och senare denna förmiddag får jag dessutom hämta en helt färsk bok på Norrans reception att
skriva om. 
Tjejerna i receptionen är alltid trevliga. Jag blir sittande en stund. Nu hinner jag även komma på att fråga om vad som fattades den andre skribenten i höstas.

Det visar sig att han varit mycket illa däran. Tvingats transplantera benmärg för att klara en pågående skelettcancer. Nu är han på bättringsvägen, åtminstone för tillfället, men plötsligt känns missödet med recensionerna som en fis i rymden.
Ringer därför till honom en andra gång. Nu har jag ju något helt annat att prata om. 
Men han visar sig vara ute på rehabliteringsrunda i ett skidspår, så jag får nöja mig att lämna en hälsning.

Och, vad är då sensmoralen av detta? Ja, jag kan bara se en sådan: Att allt vi tycker blivit fel kanske inte alltid tillhör världens viktigaste problem. 
 

Onsdag, 18 januari 2017 




Vid köksbordet kan man känna sig dåligt bekräftad. Eller också kan det användas till något helt annat. Här anlade sonen Björn och barnbarnet Rune landningsbana för ett Lego-flygplan under nyårshelgen.

Hur viktigt är det vi gruffar över?


När kylan slår till känns det som att hela samhällskroppen börjar stå still. Vaknar tidigt, trettondagsafton, hämtar tidningen och läser med en varm kopp te bredvid. Rogivande i sig, men sedan måste vi ut, Doris och jag. 

Hon verkar nästan förvirrad av kylan, vi hamnar uppe i skogen på åsen ovanför vår radhuslänga och jag tivngas vända hnne med milt våld då hon verkar vara på väg rakt nerför branten för att komma in i husvärmen igen. Hinner fantisera om hur det skulle vara att drabbas av en hjärtattack i kylan, ingen vet ju att det är hit vi gått - trots att bebyggelsen är så nära att det går att skymta lamporna från baksidan av husen.

Nu är vi i alla inomhus igen. Har gjort upp eld i braskaminen, fläkten surrar. Vi hade tur den gången vi flyttade hit och det råkade vara ett av de mycket få hus i området med en kamin. Jag är ju uppfödd med vedeldning, det var pappas eller mammas första syssla om morgnarna i sådant här klimat och när huset inte hade ständigt eluppvärmda element.
För dem väntade därefter en dag fylld av vanligt bestyr för uppehället, att sju dagar i veckan se till att fdjuren i ladugården fick mat, att dyngan blev mockad och korna mjölkade, kanske även forslad ner till landsvägen de dagar "mjölkbilen" gick (som egentligen var en buss).

Härt kan vi nöja oss att ta dety lugnt. Kanske läsa en bok, eller spela lite Betapet vid datorn, eller som nu, skriva dennas lilla betraktelse. Och välja ut en passande bild som illustration. Mat finns i kylskåpet, kaffe går att koka på spisen. Frampå dagen en ny liten runda med Doris. Till kvällen se på hockeymatch mellan Skellefteå AIK och Rögle, ska vi vinna igen efter två förluster? 

Så. då får det räcka för denna gång. Torsdag, 5 januari 2017. 

När livet står på spel ter sig allt annat småttigt. Här tog min kompis Per och jag kort på varandra. Några år senare var han död.

Vaknar tidigt, och det är 26,6 grader kallt


Jul- och nyårshelgerna har en poäng; kanske viktigare än något annat. Jag tänker på när en familj eller delar därav kan samlas och då förhoppningsvis på ett fridfullt sätt.


Björn, den yngre av våra söner, bor i Oslo sedan mer än sju år tillbaka. Rune, barnbarnet som är drygt fyra, bor i Bergsbyn, bara någon mil bort. Men de är lika välkomna båda två, och som nu när de fanns hos oss samtidigt under nyårshelgen. 
Rune blev lite febrig på själva nyårsafton, men Björn ägnade sig åt honom på ett fint sätt alla tre dagar som han hade möjlighet att stanna hemma.

Här läser han saga för Rune vid sänggåendet. Historien om de tre små grisarna hann dras i repris flera gånger...  

Måndag, 2 januari 2017

Doris ute på promenad. (Men det här var december 2015)

Välkomna nyårsbesök

Kan inte skylla enbart på julstök  att jag inte skrivit på drygt två veckor. 

Bidragande orsak dock att jag pysslat med att välja ut, redigera och ladda upp bilder från datorn till en fotofirma som fortfarande producerar gammaldags pappersbilder. Av vilka jag i sin tur väljer ut för att ge bort i julklapp,  i första hand då till fyraåriga barnbarnet Rune som ska få ett helt album att bevara från sina första år i livet.

Här kommer i alla fall en hälsning till dig som fortfarande tittar in på min sida. Och för att vara lite originell ska jag om en stund lägga jag ett foto. Inte ett vintermotiv, utan ett av de kort som togs under resan till södra Polen, Slovakien och norra Ungern i maj. 
Som med alla resor väcker de lätt en längtan att komma sig i väg igen. Även om det för mig kan bli lite lång startsträcka att komma till skott med nästa resmål...

God Jul!

Torsdag 22 december 2016

Björn fick läsa "Tre små grisar" tre gånger innan Rune vill sova.

Julhälsning till dig som läser!



Vaknar av att hunden Doris bankar mig i ryggen så klorna skär in igenom pyjamaströjan. Att som de senaste veckorna, ha samlat ytterligare en portion slem i luftrören, gör inte saken bättre. Jag masar mig upp, hämtar hostmedicinen och konstaterar att klockan är  drygt tre. 

Tre timmar senare har jag försökt somna om gånger många, skrivit sms gånger tre, ätit en macka gånger ett, samt läst ett par kapitel i en recensionsbok som jag inte tagit mig igenom på hela hösten.

Nu är ingen mening att ligga kvar längre. Frun börjar sitt arbete om drygt en timme, och jag har lovat skjutsa henne eftersom det är 12 grader kallt i dag. S tiger upp, tvättar mig i ögonen, i öronen samt runt snoppen (varför har alla fått för sig att de måste duscha på morgonen? Det går faktiskt att nöja sig med ett handfat två morgnar av tre).
Sen kokar jag thé och hämtar in tidningen. Doris, som hunnit följt med till "evakueringssängen" gånger två (samt till köket när hon hörde att det breddes smörgås, är förstås också på gång. 

En halvtimme senare har vi kommit till garaget. Turligt nog öppnas porten som den ska av ett tryck på den elektriska nyckeln - har varit lite osäkert med detta de senaste veckorna. Doris, som hunnit ta plats i framsätet, schasas bakåt, bilen backas ut, frun sätter sig, garageporten stängs (gick bra på nytt). 
Jobbet ligger bara någon kilometer bort och med tur att det gick snabbt ta sig ut vänstersvängen in på stora Järnvägsleden är vi snart där. Mission completed, "ha en bra dag" säger jag lite skojsamt.
 
 
Hemma igen. Bär in en binge ved, slår på datorn, Doris rullar ihop sig i soffan, och så hamnade jag här. 
Nu ska även pensionären försöka ha en anständigt hygglig dag. Trots sina blotta fyra timmars sömn denna decembernatt.

Tisdag, 6 december 2016 

Tidig morgon vid vårt lilla hotell Senator Haz i den ungerska staden Eger. Här hade vi det bra.

Morgonstund i december


M är en hejare på att sticka. Vantar och sockar växer fram i en aldrig sinande ström. Många är de vackra alster som spridits till vänner och vänners barn eller barnbarn landet över. Ibland även betydligt längre.


I år beslöt hon och en väninna att boka ett bord på julmarknad. Den hålls hos oss i det vackra Nordanå-området mitt i Skellefteå. Att det kom lite snö på förmiddagen gjorde inget, det skapade nog bara mer stämning.
Min insats blev att skjutsa dit och hämta. En hel del vantar låg kvar när ståndet skulle rivas, men hon var nöjd. Utbudet var så stort och detta är produkter som inte blir för gamla att sälja vid ett annat tillfälle. 

Det nya för året var att kunderna fick "swisha" sina betalningar om de ville. Apropå detta med mer eller mindre moderna telefoner...
Hursomhelst. Lite behövlig julkänsla bidrar nog dessa marknader till. Julens budskap handlar definitivt inte om att prångla ut så mycket produkter till försäljning som möjligt. Men ett par hemstickade vantar i vackra mönster och färger känns som en av de goda inslagen i firandet.

Söndag, 4 december 2016


Ljusstaken på plats (även om bilden togs för tre år sen).
Och i går lyckades jag än en gång hugga mig en gran.

Julens budskap, mm


Morgonturen med Doris, samma rutin som alltid. Möter, eller passeras, av barn och ungdomar, antagligen på väg till sina skolor. Också som vanligt.

Det tredje som är som vanligt: Att var och varann unge har en grej som de hela tiden är försjunkna i. Antingen att de stirrar på den, eller har den mot ena örat. 

Alltså, dessa moderna mobiltelefoner. Dessa IPhones, eller om de nu heter androider. 
Jag har fortfarande "bara" en gammaldags, utan appar och Internet.  
Konstigt nog går det bra. Behovet finns inte. Javisst, även jag kan ibland, men långtifrån alltid, bära "den lilla" i ena fickan när jag är ute. Företrädesvis om jag väntar på ett samtal.

Eller om jag går i skogen, eller någon annanstans där jag skulle kunna behöva ha möjlighet meddela till någon att jag t ex blivit hastigt sjuk. 
Då kan den kännas som en viss, om än möjligen bedräglig trygghet.
Men i övrigt. Det känns främmande att blockera mig själv för alla möjliga andra intryck. Fågelsång, synintryck, egna tankar.

Alla gör vi våra val. Ibland mer omedvetet, andra gånger fullt planerat.
Känns hur som helst konstigt hur detta beroende av en liten manick kan uppstå. 
99 procent av alla gymnasieelever har i dag en s k smart telefon. Går den återstående procenten omkring och känner sig  ledsna för att de inte har råd, eller finns någon här och där som faktiskt gör ett medvetet val ungefär som en gammal tjurig typ som jag?  

Torsdag, 24 november 2016

Märkning av allt som M hoppades få sälja.

Mobiltelefoner överallt

 
Vad vet Trump om klimatet?

Världens efter nyår mäktigaste man - som det ju brukar heta om USA:s president -  tycks ha ifrågasatt pågående klimatförändringar. - Sitter han bara inomhus och jäser eller vad?

Har varit ute och kärrat ut sand längs våra mest närliggande gång- och cykelstråk under morgonen. Lånat ut mina broddar till dottern för att inte halka omkull. Stapplar mig därför fram med hjälp av sandkärran, inte alldeles enkelt när den är full och tung.  Nästa gång jag åker för att handla måste jag skaffa mig nya. eller skor med inbyggda piggar. Men alla har kanske inte alltid den möjligheten. 

Detta händer numera varje vinter, särskilt under tiden före jul. Åtgången på sand eller grus är dessutom också begränsad, universellt ner till vårt lilla radhusområde. 
Att det sedan flera år tillbaka töar och regnar och snöar om vartannat än ingenting annat än uttryck för att klimatet håller på att förändras. 
Många bidragande faktorer gör att medeltemperaturen på många håll i världen stadigt ökar. Men där sitter denne galet uppblåste man och anser sig veta bättre än de flesta andra, från seriösa forskare ner till vilken medel-Svensson som helst.

Fy fan. 

Torsdag, 17 november 2016

Athena, fem månader, på väg att undersöka en annan manick. Men en om några år lär mobiltelefonen ha blivit det mest intressanta föremålet även i hennes värld...

Vad vet Trump om klimatet?

... upprepar programledaren Rickard Olsson varje gång när de tre i finalen ska tävla om "Vem som vet mest".

Den här veckan är deltagarna uppdelade utifrån ålder. Ett decennium varje kväll. I dag var det idel 90-talister. Alla studerande, en hoppades bli diplomat, en annan landskapsariktekt den tredje i finalen civilingenjör.

Innan dess hade övriga fem blivit utslagna. En av dem missade en geografifråga. "Genom vilket annat landskap än Västerbotten rinner Vindelälven?"
För oss som bor i trakterna var svaret självklart. Inte för den unga kvinnan. Hon drog till med Närke. I en helt annan landsända.
Än en gång ett belägg för hur lite många yngre människor kan om geografi, speciellt då i vårt eget land. Känns trist. Och konstigt. Är det så värdelöst att veta mer om hur Sverige ser ut?

Torsdag, 10 november 2016

Här skottade dottern snö längs vår infart. Även den varan kan komma mycket mer nyckfullt än förr.

"Tryck när ni kan!"...

Som pensionär disponerar man sin tid. Vill inte påstå att jag alltid gör något vettigt av den. Nu när vintern är här blir det mindre att vara utomhus, då hamnar jag oftare vid datorn även om ett annat slags arbete med händerna kanske vore nyttigare.


Senaste dygnet bulletiner som på kort sikt kan te sig nedslående.
På den privata nivån - en nära anhörig som ställt till det för sig. På den världsliga scenen - ett byte av president som också kan te sig chockerande och oroande.

Men livet går som bekant alltid vidare. Kanske kan det även komma ut något bra, både av det ena och det andra? Den som betett sig tokigt kanske till sist inser att det måste bli en förändring. Den som vunnit valet i USA måste i handling visa att han är värd sitt förtroende.

Under tiden gäller det att försöka glädja sig åt små till synes betydelselösa händelser i vardagen. Bland allt det massiva materialet i ändlösa direktsändningar i tv:n, hittade jag ett på en helt annan nivå på sportens textade sidor: 
Viktor Arvidsson, bördig från lilla Kusmark utanför Skellefteå, och vars storsyster numera har en roll i vår familj,  har återigen gjort en målgivande passning i en match i NHL...

Onsdag, 9 november 2016

Lappland, landskapet där Vindelälven har sin källa.

Livet går alltid vidare


Snön faller ymnigt nu på morgonen. Hundpromenaden kortas av, flingorna letar sig in under jackkragen.

alltid denna kluvenhet när hösten går mot vinter. Vill vi ha barmark och mörker eller snö och ljus?
Sämst av allt är när det snön övergår till regn som i sin tur fryser till is.
Då är det knappt jag vill röra mig ute. Kommer alltid att hämmas av smärtan i ena axeln från en vurpa på gångstigen på årets tredje dag. 
Ett pris för att åldras är att bli klumpigare att röra sig. Fallet på en tennisbana i juni i fjol ett annat brutalt bevis. Hörapparater i all ära, men de ersätter inte en normal hörsel fullt ut. 

Nu ska jag koka en kopp kaffe. Och se vad vettigt som finns att fortsätta dagen med. 

Onsdag, 2 november 2016
 
 

Viktor är morbror till lilla Athena - här på väg att undersöka en manick på vårt köksbord. Åsyna vittnen: bror Rune och faster Linnéa.

Vintern är här


Slår på datorn, men skärmen går inte i gång. Jag vet sedan en tid vad felet är. Kontakten kontaktar inte i skarvdosan med totalt åtta uttag under skrivbordet. 

Jag vet att det brukar ordna sig om jag drar ut kontakten och sätter in den igen. Men ett större aber är att det är så förb-t svårt att trycka ner den när jag väl dragit ur. Vilket inte bara gäller den, utan att få in dem allihopa, de fem som behövs till datorn inklusive skrivbordslampan. 

Jag bannar mig själv att jag fortfarande inte kommit till skott att köpa en ny skarvdosa. Letar fram en annan, som åtminstone har fyra uttag. Men när jag ska sätta in den i vägguttaget inser jag att det är en ojordad dosa och alla uttagen på nedre våningsplanet är jordade, alltså passar inte kontakten in.

Försöker lugna ner mig genom att torka damm längs närliggande hyllor och lister. Vilket sannerligen också behövs. Därefter återgår jag till det som för närvarande är den enda möjliga lösningen, om än tillfälligt. Det vill säga, att gneka ner alla fem kontakterna i den skarvdosa där det går så tålamodsprövande trögt. 
Vet du vad som menas med att "gneka"? Alltså, man vickar polerna fram och tillbaka tills de slutligen kommer på plats. Vilket jag till sist lyckas med i fyra av fallen. Den femte ger den vika. Ena pinnen har gått av. Frågan är bara var den sladden hör. Om till någon av datorns funktioner, eller till bordslampan?

Jag hade tur: Lampan. Jag kan slå på datorn - och skärmen. Hela processen tog gott och väl en halvtimme. Det blir att både köpa en skarvdosa med minst fem jordade uttag - och en bordslampa. Jag skriver av mig frustrationen. Vardagen går vidare.

Tisdag, 18 oktober 2016

Ännu en bild från Tärnafjällen i september. Förmodligen täckta av mer snö än här.

En halvtimme under skrivbordet


Vi möts på en av de vanliga skogsstigarna som Doris och jag brukar ta våra dagliga promenader. 

Hon hejar och jag känner igen henne till utseendet. Stannar till och börjar prata om sådant man kan prata om vid ett sådant här möte - det vackra vädret, det trevliga med att kunna ta vara på en så fin höstdag, osv. 

Av hennes sätt att referera till maken Anders börjar jag ana att hon utgår från att jag har klart för mig vem han är. Att de också hade en hund, men som de tvangs ta bort, och att maken borde gå ner i arbetstid. Jag låtsas fortfarande som ingenting, utan nämner att numera rår jag helt över min tid som pensionär men att jag kanske också borde ha sett till att jobba mindre innan den tiden tog slut för mig.

Så skils våra vägar utan att jag kommit mig för att fråga vem hon är. Det dröjer en fem-tio minuter så klarnar sammanhanget. Ja, men just det, det var hon! Och Anders var ju en av mina kolleger på arbetsplatsen, där för övrigt hon också jobbade men på en annan enhet.
Återstår att försöka fullborda pusslet - för vad heter hon? Vi är på sluttampen av promenaden innan även namnet faller på plats. 

Och ok, jag fick ju lite hjärngymnastik på kuppen. Men visst bör man väl kunna fråga om man inte riktigt kan placera den man pratar med?

Fredag 14 oktober 2016 

Doris, för prick en månad sen. Men väntar förstås även denna dag på att husse ska bli klar med sitt så de kan gå ut.

Vem fasen är du?


Tidigt vaken, något däven, M hade råkat ställa klockradion en timme fel och jag undrar förvånat vad hon gör vid frukostbordet när det fortfarande är mörkt ute. Hon hade inte märkt något innan jag kom traskande. Men till och med Doris hade gått och lagt sig igen. 


Ute verkar det dra ihop sig till regn. I morgon ska vi kanske åka till min brors gård som nu står öde. Gräva upp potatis, försöka tömma frysboxarna, kanske ta emot en virkesköpare som vill köra 28 mil fram och åter för att titta på skogen. Att han råkar vara nybliven svärfar in spe till dottern L är ju lite pikant i sammanhanget. Livet fullt av tillfälligheter.

Nå, jag rastar D som vanligt. Tar itu med däcksbytet på gamla Audin. En skruv hade trängt in i ena framdäcket i går, jag bytte till ett av vinterdäcken och en glad verkstadsarbetare lovade fixa till i dag. Jodå, det är klart, det sticker ut en lite rödaktig propp som ska vulkas fast när jag börjar köra. Jag tar hem däcket och skiftar tillbaka.

Hämtar en kasse med pantflaskor, tvättar händerna, åker till affären för att köpa lite förnödenheter. Lagningen av däcket verkar funka, håller tätt, precis när regnet börjar vräka ner kan jag hasta in och ägna mig åt kaffekokande och lite tidningsläsning. Har fortfarande inte läst i fatt tidningarna från dagarna till fjälls.

Tidningar kan avnjutas i princip när som helst. Utan att behöva glo på en skärm till datorn eller telefonen. Man kan bläddra lite hit och dit, sjunka in i de texter där blicken finner ro. I Dagens Nyheter från i fredags hittar jag ett helt uppslag om vårt eget hockeylag inför säsongen, givetvis lika aktuell fem dagar senare. 
River ut och sparar. Kan vara skoj att hitta när vi vet hur det blev. Eller om fem år, eller tio.

Sätter mig sedan vid datorn. Blänger på ett papper intill, jag rafsade ner några rader under morgonens bestyr. Men hur får man in ett verkstadsbesök i en dikt?  

Hösten ruskar på huvudet
en hovtång som kniper oss fast
Löven fastnar på hundens nos

Bilen har punka på ett sommardäck
jag skiftade till ett med dubbar
glad verkstadskille lagar
"Vi tar det på notan nästa gång"
och jag byter tillbaka igen 
Än är inte vintern här

Onsdag 28 september 2016
 
 
 




 
 
 

I fjällen är stillheten oftast total så här års. Tre ripor ena dagen, en nästa dag. Och så en ung barnfamilj som också skulle gå en sväng därifrån vi startade den första dagen.

En regnig dag

Kamraten Micke och jag har nu gjort årets fjällfärd. Ligger en hel rad med foton från tidigare höstar i mitt bildgalleri. Men jag kommer nog att göra en ny fil även för årets.

Det är så fantastiskt vackert i fjällen om hösten. Är vädret bara det minsta tillmötesgående, vilket det var även denna gång, är det en nåd att vara där, och inte behöva göra något annat än att njuta.

Tisdag 27 september 2016

Lyrikern i fjällen: Rast, vila.

Magiskt, närmast religiöst


Spelade mer golf förr. Landstingets turneringar, eller så kallade sällskapsrundor, mestadels med M som sällskap.


Sedan länge är jag inte anställd längre. Sedan några år orkar heller inte M spela. Mitt golfspelande har därmed avtagit avsevärt. Och smidigare eller starkare att slå har jag inte heller blivit.

Min  premiär för året skedde bara för ett par veckor sedan. Inledde med att bråka med klubbens personal om att jag borde få spela några rundor på den fullstora banan för den avgift som, visserligen reducerad, men dittills varit helt outnyttjad på korthålsbanan (Pay and Play)..

Bråket ledde ingen vart. "Skriv en motion till årsmötet, vi följer bara reglerna", sa en i övrigt relativt glad kanslist. Jag lommade ut på korthålsbanan och gick ett varv. Sedan dess ytterligare fem, det senaste av dem i dag.

Det känns lugnast om jag får spela dem utan att stressas av atrt någon eller några kommer i närheten. I dag såg det ut att bli väldigt lugnt. Jag hämtade vatten, kissade, tog med Doris ur bilen och rullade fram vagnen med klubborna till första utslagsmattan (en nackdel med korta hålen är att man inte får "pegga upp" i vanligt gräs).

Då kommer två yngre män knatade med var sin vagn. De stegar upp till nionde och sista green för att invänta att jag slår ut från första tee. Jag tar fram "sjuan" och klappar till. Bara 70 meter till hål, har jag tur landar jag på green. Den turen har jag inte i dag. Bollen tar ett hopp rakt i sidled, kanske tio meter bort.

Fan så förargligt, de måste tro jag aldrig spelat förr, tänker jag. Men bara att bita ihop. 
Dessutom har bollen landat bakom en rönn, jag kan inte sikta mot green igen. Bara lobba fram den lite grann, och då finns en damm rakt mellan mig och hålet. Där har många bollar gått en ovärdig tillvaro till mötes genom åren.
"Missar jag även här tror jag att jag vänder hemåt igen", tänker jag bistert. Karlarna stirrar nyfiket (tror jag åtminstone). 

Men det går vägen. En riktigt hyfsad chipp och jag klarar dessutom att rulla i den första putten. "Skyller på er att jag missade utslaget", hojtar jag muntert till karlarna, som nickar och traskar till mattan där jag stod och våndades för bara några minuter sen.

Ja, sen går andra hålet av bara farten riktigt bra. Ett 120 meters inspel, andra raka chippen som landar snällt intill hålet när jag i vanliga fall alltför ofta får dem att bli råttor som kutar rakt över green, och putt i för en trea.  
Tredje hålet går också hyfsat. Men sen börjar det krångla. Besök i buskagen och borttappade bollar. Det enda som är riktigt bra är att karlarna vid första tee har försvunnit nån annanstans. Jag ser i alla fall inte till dem någon mer gång.

Men som vanligt känns det ändå rätt hyggligt att kunna åka hem igen. Vi, dvs Doris och jag, har fått vara ute någon timme eller två, och tänka på något helt annat än att försöka se var några golfbollar tagit vägen. Även om nu Doris på sluttampen blev mer intresserad att snaska i sig blåbär utanför banan än att gå i ledband efter golfvagnen.

När vi kommit hem, ser jag att sonen B skrivit några sms medan jag haft telefonen avslagen. 
Han har svarat på några funderingar om varför det tog slut med flickvännen förra sommaren (vi har inte berört det tidigare). Och tonen i hans svar är så filosofisk att jag inte vill vara sämre. Så, mitt nya meddelande avslutas med följande djupsinnighet:  
"Har golfat på P&P på fm. Enstaka riktigt bra slag, många halvdana, och så några man aldrig skulle velat ha gjort. - Kanske som livet i stort?"

 
(Tisdag 6 september 2016)

Är golf ungefär som livet?

Doris och jag på spåret. Hon kutar före och jag efter, med en hink i vardera nypan. Spåret är en stig som heter Mineralleden, målet en glänta där det brukar finnas lingon. 

Bara för några dagar sedan har det setts björn inte så långt härifrån. Egentligen ganska nära. Men Doris verkar inte dra in någon björndoft i näsan, eller nosen, vi kommer fram till målet och efter ett par timmar har jag skrapat ihop ett par hinkar och vi kan vända tillbaka.

När jag slår på datorn och kollar lokaltidningen Norran är en av huvudnyheterna för tillfället att nu har det även återfunnits björnspillning på elljusspåret vi använder dagligen. 
Jag gör ett försök att vara klurig, och kommenterar att snart har det kanske nyhetsvärde om man vågar sig ut och inte hittar björnbajs. Hoppas jag inte får äta upp det, dvs att närkontakten uppstår nästa skogspromenad...

Onsdag, 31 augusti 2016

Björnfrossa

M ringer för att bli hämtad från jobbet. Det har varit en tuff dag, och hon är trött. Mycket trött. Jag behöver inte vara läkare för att se vad det handlar om. 

Ont i huvudet, i knäna, i själen. Har sjunkit ner i sin favoritfåtölj, men inte börjat sticka på någon vante som hon brukar. "Ska jag läsa för dig en stund?" "Näe, jag tror jag måste få sova en stund".

Ironiskt nog jag jag nyss skrivit recension på en bok "Passé - de nya pensionärerna". Den handlar om hur mycket piggare äldre människor är nu än förr, och att vi borde få arbeta mer än till 65 eller möjligen 67 om vi vill.
För många stämmer detta säkert. Samtidigt är det lätt att tappa bort de som faktiskt inte orkar.
"Du ska prata med Karin", säger jag i bestämd ton. "Har redan gjort det". "Om vad?" "Att gå ner till halvtid". "Jamen bra... Det var precis det jag ville!" 

Måndag, 22 augusti 2016

Hallonplockning på kolonilotten - ofarligt? Nja, en orm lär ha varit synlig där ibland...

Trötthet

Sonen skulle fixa en krånglande router för en tid sedan. Det slutade med att han rumsterade om mycket mer.


Nu börjar jag få ordning på mina texter och bilder och sajter. Tar ju inte lika mycket foton som folk med smarta mobiler (själv kör jag gammaldags). 
Men några borde jag kunna fortsätta bidra med här. Exempelvis från röjet på hemstället, där vi bland mycket annat gjorde nedanstående fynd vid senaste besöket.

Onsdag, 3 augusti 2016

Uppdaterad dator, på gott och ont


Bland alla räkningar och andra officiella papper eftersända till min brors dödsbo. dimper ett gammaldags privatbrev in.


Det är från en 87-årig dam boende i Söderköping. Hon har börjat undra varför K-E aldrig hör av sig, och när hon försökt ringa möts hon av svaret att numret inte längre har någon abonnent. Nu vill hon brevledes veta om något hänt, om han kanske tvingats ta in på ett boende för äldre.

Jag vet vem hon är, men har aldrig sett eller pratat med damen. Bekantskapen med min ursprungsfamilj inleddes när mamma fick hämta sin medalj för hela 31 års prickfri mjölk i den årliga ceremonin i Konserthuset med kungen som utdelare. 

Detta skedde 1979 och då var Anna-Lisa, som kvinnan heter, tillsammans med maken Ingemar också bland  pristagarna. 
En vänskap uppstod som hållit i sig, och där K-E bland annat tagit med sig mamma vid något tillfälle och kört de många milen söderut genom landet för att hälsa på. Jag tror även att bondeparet från gården i Östergötland gjort motsvarande resa norrut till Barsele.

Nu är det bara att meddela den verkliga orsaken. Kanske har hon redan nuddat vid tanken, men ett brev skriver man ju som om mottagaren fortfarande lever.
Jag berättar summariskt vad som hänt, skickar med kopior på dödsannonsen och runan, lämnar mitt eget telefonnummer och adress om hon vill höra av sig och veta mera.

Återstår att lägga svaret på brevlådan. Och fortsätta den vanliga kvällsrundan med Doris. En 37-årig kontakt har fått sitt slut.

Söndag, 17 juli 2016  

Delikatesser från källarförråden. 63 respektive 50 år gamla.

Sista brevet


En hel del av min tid denna sommar fylls av min brors död.
Då och då, eller så pass ofta vi tycker att vi orkar, åker M och jag de dryga 20 milen till mitt hemgården där han bodde i hela sitt liv. 
Där finns så mycket att ta hand om. Sortera, gallra ut sådant som kan vara värt att behålla eller lämna in till second hand-försäljning, eller bara skicka med soporna.

Allt väcker minnen. De noggrant sparade högarna med hemstickade sockar, husgeråd som kanske inte använts på många år, böckerna i hyllorna som stått orörda och samlat damm.
Och mycket annat. Inte minst gamla brev, eller andra papper från ett jordbrukshemmans 80-åriga historia. 
Det skulle lätt gå att bli sittande med sådant i timmar. Samtidigt måste vi handgripligt ta itu med att röja upp. Dessutom skura och städa så gott det nu går.

När kvällen kommer känns det i både kropp och huvud. Så här års blir natten aldrig mörk. Men det är väldigt tyst när jag gör den sista, obligatoriska svängen för att kissa utanför den lilla stugan där vi valt att städa ut extra noggrant och dit vi skaffat ett par nya sängar för att sova i. 
Som när jag tittar mot lagården. 
Jodå, dagtid kan man fortfarande höra några svalor med sina ungar därinne i ladan. Men då var den även full av andra varelser. Korna, hästen, kalvarna, hönsen. Ibland några getter, eller en gris. 
 
Kanske var det rätt så tyst under de sena kvällarna även då. Alla hade gått till vila. Men man visste att de fanns där. Nu är tystnaden av ett annat slag. 
Och det som syns utåt är också något annat än förr. Väggarna som pappa byggde har börjat ge vika, dörrarna hänger snett, kylrummet sim vi kallade för "kokhuse" har allt större sprickor.

Jag tar några foton innan jag går och lägger mig. Det här är bara ett av dem.

(5 juli 2016)

 
 

Så tyst var det aldrig förr

 
Lagt in en text "Vandring i hemmaskogen" under fliken Tänkt och skrivet i dag. 
Ett manus som jag skrev härom dagen till Lokaltidningen med utgivning i södra Lappland.

Därtill några nya dialektala ord i Dialektlexikon. Några av de orden använde jag i kåseriet.

18 juni 2016

Några svalor häckar fortfarande i ladan. Men när solen gått ner är allting tyst. Mycket tyst.

Vandring i hemmaskogen

En rimligtvis helt obegriplig rubrik. Men:


Harkabus är ett dialektord som jag nyss lagt till i mitt lexikon. Och med en förklaring till varför jag kommit ihåg det ordet just i dagarna.

Athena är också alldeles nytt. Ett namn, som fick sin för oss alldeles speciella betydelse för bara lite mer än två dygn sedan. Till den gåtan bifogar jag en bild!

Måndag, 13 juni 2016 

Harkabus - och Athena

 

Tar mig den näst sista godisen i påsen. Fin choklad, men mina sista polska zloty räckte till fler än jag trodde. Fyra dagar har gått sedan hemkomsten och det känns lite vemodigt att det är över. Både godiset inköpt på Galleria Krakowska och resan som sådan.

Jag har vid det här laget varit i 20-talet länder utanför Norden. Fler än man kanske kan tro kommer aldrig någonsin så långt. Min bror K-E körde med husvagnen en hel del i Norge och Finland medan mamma och pappa levde. Men han kom sig aldrig iväg på egen hand. För andra kan det handla om pengar, de har helt enkelt inte råd.


Samtidigt som jag väl får betraktas som hyggligt berest, lider jag av både reseångest och nostalgiproblem. Innan en avfärd gruvar jag mig alltid för vad som kan hända. 
Och visst finns det saker som krånglat till sig, som när näthinnan började lossna med en och en halv vecka kvar i Sydafrika 2012. (Om detta och annat från den resan har jag skrivit en ganska utförlig reseskildring på annan plats på den här hemsidan). 

Samtidigt är det så värdefullt med de resor som blivit av, för övrigt till stor del tack vare min mer oförvägna livskamrat. Även om årtalen ibland flyter ihop finns de alla kvar i minnet som något värdefullt. Att åka utomlands ger perspektiv på livet till vardags. En bild av andra kulturer och sedvänjor. Glimtar av hur folk bor och lever. Naturupplevelser.


Vi var alltså i Polen den här gången, men även en tur på fyra dygn med hyrbil in i Slovakien och norra Ungern. Tre nätter i Krakow, två i Zakopane, vintersportort vid Karpaterna. Och så två nätter i Eger, en stad som jag först lärde mig namnet på när jag löste ett korsord, vilket också blev impulsen till valet av sydlig vändpunkt för bilresan. Därefter tillbaka till Krakow för två nätter till och därefter hem.

Det mesta gick ungefär som vi tänkt oss. Några episoder blev mer oförutsägbara. Som att jag tappade en av mina nya hörapparater redan förstas dagen i Krakow, eller att vi krockade med ett rådjur på väg genom Slovakien. (Just nu oroar jag mig för övrigt hur det ska gå med ersättningen via den försäkring vi tecknade inför hyran av bilen). 

Kanske skriver jag lite mer om denna resa senare. Lägger upp bilder i Galleriet. Besöket i Auschwitz är kanske ett måste att nämna mer om. 
Just nu får detta bero. Mycket annat finns att pyssla med, Vårbruket inte minst. 

Tisdag, 24 maj 2016 

Blek om nosen, men lycklig mamma. Och så farmor med lilla Athena i famnen.

Den kluvne utlandsresenären

Dagen rinner i väg, att skriva 37 tackkort tar sin tid. Inte minst när adresserna ska spåras, vilket kräver detektivarbete på hitta.se och några telefonsamtal till strategiskt belägna kusiner. 


Det tar som sagt tid. Jag glömmer  att kolla på text-tv hur det gått för Nashville i nattens NHL-slutspel. Match sex mot San Jose, som leder med 3-2 och har läge att avgöra.

Inte förrän Hanna kommer hit framåt kvällen får jag veta.
Hanna är sonens sambo, men också Viktors syster,  och det är han  som avgjort matchen några minuter in i förlängningen. Målet visas på Norrans hemsida. Publik och medspelare jublar, några sliter nästan omkull honom.

I somras satt vi och fikade och pratade hockey på altanen i stugan. Nu är han precis där han vill vara och det han har satsat på sedan han var pojke. Men ny match nästkommande dag. Då gäller det att vara på hugget igen. Annars är den långa säsongen över. 

Tisdag, 10 maj 2016

Ett knippe planterade tulpaner välkomnade oss utanför husväggen när vi kommit hem.

Senaste kommentaren

19.11 | 10:36

Tror att det betyder att det är oväder eller dåligt före på södra sidan om älven Vi säger ofta oföre och Sörsia men sällan i samma ord Om det är riktigt hemskt väder säger jag Garveril Gertrud i bju

18.11 | 11:12

Vi kallade lämmarna för skag Bjurholmsbondska

28.08 | 18:24

X9ECP2NG8F www.yandex.ru

22.08 | 07:22

Hej
Underbart
Är skelleftebo men via sambos släkt i 35år blivit matad med norsjömål.Tycker det är otroligt viktigt att bevara våra dialekter.